Guldkant

Jag har, sedan jag blivit vuxen, lite svårt för Valborg och första maj. Det känns som helger då man måste festa och ha sig. Men vi har barn, bor långt borta från de flesta av våra vänner, har båda studerat utomlands så har inga studiekompisar att fira med och i den stad vi nu bor händer noll och intet som man kunde göra med hela familjen dessa två dagar. Mest känns det som ännu en av dessa onödiga helgdagar under våren som är "ledig", vilket framför allt i min mans fall innebär att han jobbar ändå, men hemma. För deadlinen skjuts inte på med en dag bara för att Finland har stängt.

Det som muntrat upp mitt något dystra humör är att sonen och jag plötsligt kommit ihåg att vi ju höll på och läste min bok Tidspiraten högt. Och han vill så gärna höra på den. Han har också liksom plötsligt fattat att det är jag som skrivit den. "Men mamma så du skrivit", sa han plötsligt under högläsningen igår. Boken är ju ett läromedel så även om det är en skönlitterär text innehåller den mycket fakta och många svåra ord, så jag var helt förberedd på att han skulle tycka det var tråkigt. "Tycker du inte om den?" frågade jag (helt vänligt). "Jo mamma, det är det bästa jag hört!" sa han med eftertryck. Han vill hellre höra den än Bamse. I morse läste vi lite i sängen och sen föreslog jag frukost. "Jag är nog inte så väldigt hungrig", sa han eftertänksamt. "Vi kan nog läsa lite till." Och så måste han försäkra sig om att vi skall läsa genast då han kommer hem från dagis. "Det är så väldigt spännande!"

Jag vet inte om jag nånsin varit så stolt över något jag skrivit.

Tidspiraten, läromedel i historia för åk 5-6, får man köpa också om man inte går i skola. Här, t.ex. Vink vink.

Allt går så bra så bra. Not.

Jaha. Jag köpte en ny tablettdator med tangentbord, för att ha när jag åker till Visby. Att skriva på, att mejla med, att skypea hem med under min frånvaro. Installerade den idag. Allt gott och väl. Användarvänlig, bra bild, trevlig. Asus T100 med färdigt Office-paket.
Menmen. Den laddar inte... Haft den plugged in ända sedan jag tog ut den ur paketet. Nu är batteriet så tomt att den inte ens går att sätta på.
Hurra,

Naondel, the whole shebang

Igår, medan jag fnattade runt Hfrs, lyckades jag också på nåt vis skriva drygt 1000 ord. Och idag, efter att jag filat och fixat på sommarpratet, blev det 700 till. Nu har jag kommit till slutet av de 31 punkterna, så nu vet jag inte (exakt) vad som skall hända längre. Nu måste jag fundera igen.

Men jag gjorde nåt spännande: jag lade alla mina olika textdokument in i ett enda dokument. För att få nån form av överblick. Och manuset är 101 000 ord långt för tillfället. Det är både ordentligt långt, och samtidigt kortare än jag trodde. Men det är ju långt ifrån klart än. Det behövs en bit i mitten, eller egentligen flera, och nån form av slut också. Jag vet bara inte exakt var berättelsen skall sluta. Eller, jag vet vad som skall komma allra sist, men inte vad som kommer före det. Confusing, I know ;-)

Anaché, min längsta roman, är förresten ca 125 000 ord. Jag trodde Naondel skulle bli rejält längre, men det ser inte så ut just nu.

Nu måste jag skriva kolumn och fundera på sommarprat och dylikt de närmaste dagarna. Antagligen blir inte nästa ordentliga skrivpush förrän i mitten på maj. Men då! Då är jag i Visby omkring tio dagar, bara för att skriva. Då skall jag få bukt med detta monster. Förhoppningsvis kommer jag hem därifrån med ett komplett första utkast.

Kortfattat

Jag vill göra som Mia och skriva om dagen i dagbokslika någraordsmeningar.

Väckt tidigt av son. Som vanligt.
Fört till dagis och tåg. Kommit hem. Ångestat över sommarprat. Och kolumn.
Skrivit på sommarpratet. Valt musik i all hast. Insett att deadline för att skicka in manus var förra veckan. Ångestat en hel del till.
Funderat på lunch.
Skickat in sommarpratsmanus. Mycket missnöjd.
Tänkt på romanmanuset. Kommit ihåg sak jag helt glömde i förra scenen.
Tänkt på kaffesällskap.
Lagat lunch. Pasta. Övervägt att dricka ett glas vin till. Skippat vinet.

Hjääälp

Jag har studiotid om en vecka.

Jag har seriös sommarpratsångest.

Det blir inte till nånting!!!

Veckorapport

Okej. Håll i er nu för här kommer veckorapporten:

Denna arbetsvecka har jag skrivit lite på 10 000 ord. Tillsammans med det jag skrev under ett par dar förra veckan blir det de facto 18 000 ord. Heelt sjuäkt. Jag har aldrig skrivit så mycket så fort eller kunnat uppehålla en sådan skrivtakt under så många dagar på rad. Det har nog att göra med att jag just nu skrivit på den klimaktiska scenen (eller scenerna) för vilken jag gjorde upp en rätt noggrann plan i 31 punkter i början av förra veckan.

Men det betyder också att takten kommer att mattas av märkbart, för jag är ungefär på punkt 30 nu. Snart måste jag fundera över a) hur jag knyter den här texten till det jag skrivit innan, och b) vad som skall hända sedan, mellan detta "klimax" och det absoluta slutet. Dessutom måste jag nästa vecka prioritera mitt sommarprat, eftersom jag veckan därpå har studiotid och skall spela in.

But hey, it's been a real good run!

Nu väntar finbesök, ha en skön helg hörni!

Tystnad

Det är tyst här eftersom jag för en gångs skull är fullt sysselsatt med att skriva. Men i morgon avger jag veckorapport :-)

Äntligen händer det

Två timmar har jag skrivit hittills idag och pauser har jag haft - kokat te, svarat på mejl - och jag har redan fått ihop 2035 ord! Nu är jag där, nu har jag äntligen äntligen nått dit där karaktärerna i texten lever och agerar och pratar med varandra och jag knappt behöver lägga mig i.

Det har bara tagit mig ett år och fyra månader samt omkring 100 000 ord* att nå dit.




*Jag vet faktiskt inte hur mycket jag skrivit hittills, jag har allt i så många dokument, men 100 000 är en bra gissning tror jag.

Sommarprat

I februari och mars stressade jag med min predikan, nu är det sommarpratet som förorsakar ångest. Jag vill ju att det skall bli så ininorden bra. Har ni något ni väldigt gärna skulle höra mig prata om?

Min Gil

Min idealman i många år, pojken nästgårds, han som fick mig att tro att jag måste gifta mig med en man med bruna ögon och mörkt lockigt hår, Gilbert Blythe, är död.

Eller skådespelaren Jonathan Crombie. Men för mig är det nästan samma sak.

I don't want diamond sunbursts or marble halls. I just want you.

Hela mitt flickhjärta gråter.

Jag kan inte längre läsa

Jag har förlorat något. Något jag sörjer på ett mycket djupt plan, men först nyss börjat erkänna för mig själv att är borta. Det är förmågan att hänge mig åt läsande. Jag vet inte riktigt när det hände. Det har inte bara med tidsbrist att göra, och det har inte bara med det faktum att göra att jag blivit en allt mer kritisk läsare efter att jag själv börjat skriva (och med kritisk menar jag att jag analyserar sönder allt). Men det är bara så att en bok oerhört sällan lyckas fånga mig genast från början så där att jag bara vill läsa och läsa och inte lägga den ifrån mig. Det är kanske en bok på 20 som gör det. Det har lett till att jag läser mindre än någonsin förr. Mitt nyårslöfte var att läsa mer, och jag försöker verkligen - men för första gången i mitt liv känns det inte roligt att läsa. Det känns som arbete.

Denna förlust lämnar ett enormt tomrum i mitt liv. Vad skall jag göra när jag inte har läsningen? Speciellt efter att jag äntligen hittade en bok som fångade mig så att jag läste den på två dagar - så där som jag gjorde förr (och inte som nu då jag lånar en bok från bibban, börjar läsa och sen hinner gå igenom bibliotekets max antal omlån utan att ha läst ut den) - känns hålet ännu större. Boken jag läste var dessutom något otroligt otypiskt, en självbiografisk bok (Wild av Cheryl Strayed), något jag inte alls förknippar med min lässmak. Det är länge sedan jag läst någon fantasy som verkligen fångade mig ordentligt. Ser jag mig omkring i mitt rum nu hittar jag lätt minst 20 böcker jag påbörjat men aldrig avslutat. Böcker jag var övertygad om att jag skulle älska.

Finns det någon annan som upplevt detsamma? Går det i så fall om? Och vad skall jag fylla mitt liv, min fritid och mitt tomma hjärta med nu?

Sjuka

...och så har man ett barn med sin första maginfluensa (han klarade sig i 4½ år vilket är rätt otroligt) och funderar vilken av oss vuxna som kommer att vara näst i tur. Planerna på att fixa trädgården, fara på utflykt osv faller som korthus.

Jaja. Man får väl vara glad att det är helg i alla fall.

Rapport från första bubbelveckan

I måndags beslöt jag mig alltså för att gå in i bubblan och sätta igång med skrivandet på allvar, oavsett avbrott av olika slag.

Nu är det fredag eftermiddag och jag kan rapportera att det gått bra. Måndag planerade jag det sista i detalj. Det betyder att jag har en plan i 31 punkter för hur klimax skall gå till. Jag har aldrig så detaljerade planer då jag skriver - men så är det ju också så att varje bok tillkommer på helt nya sätt. Och i denna berättelse har det varit så knepigt att få till den stora klimaktiska scenen på slutet att jag måste bena upp den så här.

Från tisdag till fredag har jag skrivit, mer somliga dagar, mindre andra. Jag har fått ihop 7912 ord, vilket är helt OK för fyra dagar. Egentligen är det outstanding, men jag ligger så oerhört mycket efter med manuset att det inte känns så. Jag har i princip inte skrivit nåt sen sportlovet.

Jag har kommit till punkt 11 av 31. Men det gäller ju bara den stora klimaxscenen. Jag blev tvungen att hoppa dit från "där jag var" i manuset, eftersom jag annars inte kunde se för mig vad som behövde göras. Jag som aldrig skriver ur kronologin! Allt med detta manus är annorlunda, tydligen.

Lärdom jag dragit: det är faktiskt rätt bra för mig att komma bort hemifrån. När det inte finns tusen saker omkring som distraherar, och när jag jobbar på min minlaptop som har så långsam processor att det är lönlöst att använda nätet, får jag mycket mer gjort.

Bubbelrapport

Bubblan idag: 1700 ord före lunch, en timmes lunchpaus, 1800 ord efter lunch. Sen hem till barn som leker med kompis, man som gör pulled pork burgers och bra folk som middagsgäster. Denna tisdag vinner.

Bubblan

Det är hela tiden nånting.

Ett möte. En intervju. En träff. Ett manus som skall korrläsas. Många av dessa saker är hur trevliga som helst, men de hindrar mig från att typ någonsin få ägna en hel arbetsdag åt att skriva. Jag saknar den där skrivbubblan väldigt mycket. Jag har ansökt om att få tillbringa två veckor i maj på ett skrivresidens, men besked om min ansökan beviljats eller avböjts dröjer. Så i brist på riktig skrivro skall jag försöka skapa den där bubblan själv nu. I mån av möjlighet inte göra något annat de timmar jag har på mig för att skriva: inte kolla mejl, svara i telefon, hänga på FB, blogga, diska, gå ut med hunden, betala räkningar eller något annat av de hundra olika saker som brukar stjäla av skrivtiden. Jag skall gå in i matt arbetsrum, stänga dörren och gå in i bubblan.

Med andra ord: minskad nätnärvaro ett slag framöver.

Wish me luck!

Saint Ursula

Eftersom jag delat med mig av LeGuin-love de senaste dagarna kommer här en underbar intervju med henne som finns på BBC. Lyssna och njut. Jag kunde citera precis allt den människan säger. Om jag får önska en enda sak är det att jag som 85 skall få vara lika skarp, vis och produktiv som LeGuin.

Rubriken till detta inlägg är en replik fälld av David Mitchell i programmet.

Om nån LeGuin-expert lyssnar (och jag är inte alls expert) och vet ur vilken bok citatet från begravningsritualen är taget, upplys mig gärna i kommentarerna.

Bastu med utsikt och drink med ännu mer utsikt

Igår fick jag basta i centrala Helsingfors med utsikt över Tölöviken och Operan och Finlandiahuset.

Tammi hade bjudit mig på en litterär bastu&middag med anledning av att deras litterära scout från New York var på besök. Det var en härlig kväll och jag fick umgås med mina finskspråkiga kolleger, något jag gör alltför sällan, och ha en sån där riktigt gammaldags boksnacksmiddag på anrika Kosmos. Vi avslutade med drinkar på Torni med utsikt över hela Helsingfors, och jag upptäckte ginger martinis (efter en sån blir man inte förkyld på minst en vecka).

Nu är jag lite trött i ögat men sprintar på med genomläsningen av den slutgiltiga engelska versionen av Maresi för Pushkin Press. Sen blir det veckoslut med vårjippo på dagis på lördag och på söndag Cirkus Finlandia. Ha en skön helg!

Valdags

Nu tänker jag snacka politik. Det tror jag inte jag nånsin gjort förr på bloggen: det känns nästan lite farligt.

Vi har snart riksdagsval här i Finland. Och jag har verkligt, verkligt svårt att bestämma vem jag skall rösta på.
Jag har två utmärkta kandidater från två väldigt olika partier.

Den ena kandidaten känner jag. Hen är en bra typ. Klok, med hjärtat på rätta stället, driver viktiga frågor kring unga och utbildning. Men hen ställer upp för ett parti vars värderingsgrund jag inte delar. Det enda jag och partiet egentligen har gemensamt är minoritetsspråkfrågan, som naturligtvis för mig som finlandssvensk är mycket viktig. Och om "min" kandidat inte blir invald går min röst till någon annan i partiet, någon som sannolikt har otroligt annorlunda värderingar än jag. Men som sagt, kandidaten är verkligen en bra människa som jag gärna skulle rösta in i riksdagen.

Den andra kandidaten känner jag inte personligen (men har mött ett par gånger) och ställer upp för det parti som värderingsmässigt står mig närmast. Hen går till val på en plattform som i allt är just de frågor som jag tycker är viktiga. Men partiet hen representerar har ett stort "fel" - de vill slopa den obligatoriska skolsvenskan i Finland, vilket för mig som finlandssvensk är alldeles katastrofalt.

Så med andra ord: två bra kandidater. Två partier med vissa problem (för mig). Skall de överspännande värderingsfrågor som är viktiga för mig väga tyngst, eller min ställning som en person i en minoritet som blir alltmer utsatt?

Jag vet faktiskt inte.

Mer guldkorn av LeGuin

Det verkar vara Ursula LeGuin-dagen idag - på FB hade Karin Tidbeck lagt upp en länk till en ny intervju med 85-åriga LeGuin som absolut är värd att läsa. Här är ett av guldkornen:

"The imagination is considered dangerous and of course, it is. These people are right. The imagination is truly the enemy of bigotry and dogma."

Och här är ett annat, som handlar om sådant jag många gånger försökt formulera om varför barn- och ungdomslitteratur är så ohyggligt viktigt men naturligtvis inte kunnat säga lika exakt som LeGuin:

"Things that kids read and the thing that hits the kid as a kid gets into their bones. The things I read now get into my head, sure enough. I think about them. I might read something and it’ll turn into a poem next month or something, but that early stuff, that becomes a part of your whole being in a different way, and you can’t get rid of it."

LeGuin tells it like it is

Min stora idol Ursula Le Guin är fortfarande väldigt aktiv, både med att skriva egna böcker och i den allmänna debatten. Jag hittade nyss en artikel hon skrev för en månad sedan om Kazuo Ishiguros nya bok The Buried Giant som innehåller riddare, en drake, en quest och en hel bunt andra fantasyelement. Men Ishiguro själv är rädd för att läsarna skall anse att detta är en fantasybok, ve och fasa! Ett värre öde kan väl inte en seriös författare tänka sig.

Läs artikeln och njut av LeGuin som låter eld och aska regna över Ishiguro. Hinner ni inte läsa allt så serverar jag er det bästa citatet här:

Familiar folktale and legendary ‘surface elements’ in Mr Ishiguro’s novel are too obvious to blink away, but since he is a very famous novelist, I am sure reviewers who share his prejudice will never suggest that he has polluted his authorial gravitas with the childish whims of fantasy.

Respect for his readers should assure him that, whatever the book is, they will honestly try to follow him and understand what he was trying to do.

I respect what I think he was trying to do, but for me it didn’t work. It couldn’t work. No writer can successfully use the ‘surface elements’ of a literary genre — far less its profound capacities — for a serious purpose, while despising it to the point of fearing identification with it. I found reading the book painful. It was like watching a man falling from a high wire while he shouts to the audience, “Are they going say I’m a tight-rope walker?”

Frustration

Hela våren har jag väntat på påsken. För från påsken och framåt har jag ingenting inbokat, inget annat jobb alltså. April och maj är helt vikta för att arbeta med Naondel. Och oj vad jag behöver det. Med det här projektet räcker det inte med en timme här och en timme där. Jag har så mycket text, så mycket anteckningar och så mycket att reda ut. Jag behöver verkligen dyka in i texten helt och hållet och vistas i den till hundra procent. "Efter påsken" har varit mitt mantra i flera månader redan. Jag har bävat för det, eftersom jag vet vilket enormt jobb det är som väntar mig, men jag har också på allvar börjat längta efter att få skriva. Det har gått så lång tid sedan jag fick ägna mig åt det helhjärtat.

Nu är det efter påsken.

Nu är jag hemma med sjukt barn.

Nu är jag extremt frustrerad.

Maken och jag ska turas om att jobba under dagen, eftersom vi båda jobbar hemifrån. Så jag skall få två eller tre timmar. Det är bra, jag vet det. Man kan åstadkomma saker på några timmar.

Men den där djupdykningen som jag längtat efter, som jag behöver, som texten behöver - den låter vänta på sig. Ännu lite till.

Tacksamhet

Jag inleder påsken med att vara så väldigt tacksam. Tacksam över hur bra det gått för Maresi. Jag vet inte hur det gått till. Varför just denna bok? Jag har absolut inga svar. Jag har arbetat lika hårt med alla mina böcker men något med Maresi verkar gå in i läsarna och få dem att känna och uppleva extra mycket. För det är jag glad och förvånad och tacksam. Och jag är lika tacksam över de två flickorna som idag på den lokala skolans påskbasar kom fram till mig och frågade om det var jag som skrivit Arra. Då jag erkände att så var fallet talade de om hur mycket de tyckte om den boken. Och jag svarade att det gjorde mig väldigt glad. För det gör det. Att läsarna tar till sig det jag skriver - vad mer kan en författare begära?

Jag har mycket att vara tacksam över. Påsklovet börjar, vi har god mat, ett skönt hem och varandra att fira med. Jag har en hög med böcker att ta mig an ikväll och fina ostar från Köttkontrollen. Kanske skall jag smutta lite på ett glas Riesling också. En skön och fridfull påsk önskar jag er allesamman!

Motivering till nominering

Jag hittade även motiveringen på NRs hemsida. Oj oj. I glädjeyran bara måste jag få citera:

I Turtschaninoffs skickliga händer blir berättelsen både trovärdig och övertygande, som den kraftfulla motståndsvision den är. Trots att berättelsen utspelar sig i fjärran trakter i en obestämbar tid råder ingen tvekan om att den kommenterar hedersrelaterat våld och kvinnoförtryck precis som i de tidigare böckerna. Visionerna av flickkraft som tecknas pekar mot orättvisor i vår samtid och budskapet är glasklart: Våga gör motstånd! Här utspelar sig inget mindre än ett könskrig i kammarformat konsekvent ur flickperspektiv.

Nominerad!

I några veckor har jag varit tvungen att hålla tyst, men nu får jag äntligen berätta - Maresi är nominerad för Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris! Det blev offentligt i Bologna idag.

Fotot taget av Sara Ehnholm Hielm.

Här finns annars listan på alla nominerade.

Novelldebuter

Det händer så mycket roligt just nu. I år kommer jag att komma ut med två noveller på finska och en på engelska - båda två saker jag aldrig gjort förut. Noveller har jag publicerat två eller tre över huvud taget, så det är ganska obruten mark för mig. Jag berättar mer sedan när det närmar sig!