Det som muntrat upp mitt något dystra humör är att sonen och jag plötsligt kommit ihåg att vi ju höll på och läste min bok Tidspiraten högt. Och han vill så gärna höra på den. Han har också liksom plötsligt fattat att det är jag som skrivit den. "Men mamma så du skrivit", sa han plötsligt under högläsningen igår. Boken är ju ett läromedel så även om det är en skönlitterär text innehåller den mycket fakta och många svåra ord, så jag var helt förberedd på att han skulle tycka det var tråkigt. "Tycker du inte om den?" frågade jag (helt vänligt). "Jo mamma, det är det bästa jag hört!" sa han med eftertryck. Han vill hellre höra den än Bamse. I morse läste vi lite i sängen och sen föreslog jag frukost. "Jag är nog inte så väldigt hungrig", sa han eftertänksamt. "Vi kan nog läsa lite till." Och så måste han försäkra sig om att vi skall läsa genast då han kommer hem från dagis. "Det är så väldigt spännande!"
Jag vet inte om jag nånsin varit så stolt över något jag skrivit.
Tidspiraten, läromedel i historia för åk 5-6, får man köpa också om man inte går i skola. Här, t.ex. Vink vink.