Bad Mom

Jag har, flera år efter alla andra (som vanligt), fastnat för webbtv-serien The Guild. Den handlar om en grupp loosers som tillsammans spelar ett onlinedataspel (löst baserat på WoW). På youtube finns alla avsnitt från och med första säsongen, på Geek&Sundry (Felicia Days sajt) läggs just nu femte säsongens avsnitt upp. De inkluderar cameos av bland andra Neil Gaiman och Kevin Sorbo. Bara det.

Jag har alltså sett på dem i fel ordning, börjande med säsong 5 och nu har jag hoppat till säsong 1. Det är roligt att jämföra produktionskostnaderna och annat från den första säsongen med de senare, då serien blivit kult. Många skämt går mig förbi, jag har aldrig varit en tillräckligt stor gamer för att fatta alla, men jag är en tillräckligt stor geek för att förstå en hel del. Nu väntar jag ivrigt på den säsong där Wil Wheaton först dyker upp som antagonisten Fawkes.

Såpass ivrig var jag att jag idag såg på några av andra säsongens avsnitt (de är ca 5 min långa) med sonen bredvid mig. De är ju inte direkt child appropriate på något plan. Men jag kan trösta mig med att a) han är för liten för att fatta det mesta, och b) jag är ändå alltid en bättre mamma än Clara i serien. Watch and see.

En täppt paus

Jag tar en paus från manuset idag, och antagligen också i morgon, för att få lite distans. Dessutom är jag åter så täppt i näsan att jag inte kan andas utan bara flämtar som en fisk på torra land. Nu får jag inte längre använda nässpray, så jag är på egen hand och jag avskyr det. Nässpray rules! Skulle ändå inte orka sitta och skriva just nu.

Igår, när jag gick omkring och tyckte verkligt verkligt synd om mig själv för att manuset kört in i en vägg, sa min dyre make: Men då måste vi sätta oss ner och diskutera igenom din handling. Du vet hur jag är.
Med vilket han menar att han i allmänhet lyckas se lösningar på mina manusproblem.
Tänk att få den responsen hemma, och inte "men skärp dig, det är ju bara en text" eller något liknande. Jag har tur, jag.

Men jag nappade inte på erbjudandet riktigt ännu. En paus är nog vad jag behöver. Kanske skriva nåt annat en stund, något kort och helt annorlunda. Sen kan jag sätta mig ner och prata igenom texten och se om den går att återuppväcka.

Vad jag lärt mig hittills idag

Jag skriver mycket mer långsamt och okoncentrerat med datorströmsladd än utan.

Twining's Chai Green Tea smakar nästan ingenting.

Ibland är det mycket dumt att inte ha gjort någon form av synopsis och bara glatt skriva på. Plötsligt börjar allt det dramatiska hända utan att huvudpersonen alls är inblandad eller aktiv. Hon gör ingenting. Andra gör. Inte hon. Dumt. Så kan man inte ha det. Men jag vet inte heller vad hon skall göra. Så vad är då poängen med hela historien? Resultat: ångest.

Just nu skulle jag helst skriva något helt annat. Typ modern viktorians saga. Eller steampunk.

Göteborgskatalogen

Göteborgs bokmässas program hittar du här! Ojoj så mycket spännande. Man blir åter tvungen att klona sig själv för att hinna höra allt man vill.

Sladdlös

Idag när jag kommit till mitt arbetsrum och packade upp datorn upptäckte jag att datorsladden saknades. Och när jag knäppte på maskinen stod det att jag hade 18 minuter batteri kvar. Jag är här utan bil, med två timmar skrivtid innan jag blir upplockad, så det kändes ju ganska snopet.

Nå, då får jag lov att läsa igenom det jag skrev under retreaten, tänkte jag, och sen skriva för hand.

Jag läste. Det tog tio minuter. Datorn sade att jag hade 18 min batteri kvar. Så jag började skriva, i ganska rasande takt för att hinna innan batteriet dog. Skrev och skrev. Checkade batteriet då och då: 18 minuter. Det var ju värst.
En timme och tjugo minuter senare har jag 1600 nya ord (mitt mål brukar vara 1000 ord, når jag 1500 är jag supernöjd), och 12 minuter kvar på batteriet. Kan ju till och med blogga.
Skum dator det här. Men det var i och för sig en sjujäkla effektiv motor i skrivandet

Jag tror också att det råkade vara extra nyttigt att ha den här lilla pressen just idag. Under skrivretreatens första dag gick det nämligen jättebra, men under den andra körde maskineriet ihop sig. Jag visste inte vad som skulle hända och tyckte att allt jag skrev var dåligt och dessutom en upprepning av mina tidigare böcker. Skulle jag ha haft ett lugnare skrivtempo idag hade jag nog släppt fram de här tankarna igen: Jag är dålig, texten är dålig, det här blir inte till något. Nu hade jag helt enkelt inte tid att reflektera, bara att skriva på. Den inre kritikern halkade ohjälpligt på efterkälken, blev stående någonstans i vägdammet, maktlöst viftande.

Kanske jag alltid borde glömma sladden efter mig.

TILLÄGG: Två timmar efter att jag knäppte på datorn har jag fortfarande 12 minuter kvar av batteriet...

Retreaternas retreat

Det här är berättelsen om skrivretreaten som blev av.

Min vän och bloggaren Nora driver ett B&B här i Karis. Världens mest idylliska B&B. Första gången hon visade mig runt i B&B-huset tänkte jag att här, här borde man ordna en skrivretreat.
Sen gjorde jag ingenting åt saken. Så där som man gör.

Tills jag en gång åkte tåg ner från Vasa Littfest till Helsingfors tillsammans med fabulösa Jolin Slotte, författare och hemma från Kokkola och allt möjligt annat fint. Vi pratade väl om det där med att ta sig tid att skriva och så, och hur det nu var kom jag in på min skrivretreatsidé. Jo, ropade Jolin, det måste vi ordna!

Så då gjorde vi det. Bjöd in lite underbara skrivande kvinnor, bokade hela B&B:et för en helg i maj - och bokade catering, så att ingen skulle behöva stå vid spisen eller diska. Och nu i helgen var det då äntligen äntligen dags.

Det här var vyn från mitt rum:

Allt klaffade. Vädret var strålande båda dagarna. Äppelträden stod i blom. Häggen doftade. Göken gal. Maten var jättegod. Och det skrevs.

Det fanns andra bloggare på plats också. Till exemel Karin (som beskriver B&B-huset jättebra) och Kolofont-Jenny.

Det som retreaten gav mig, förutom vansinnigt trevligt sällskap och roliga, intressanta och inspirerande samtal, var lite lugn. Jag har fyra timmar på mig att skriva, fyra dagar i veckan - i teorin i alla fall. I praktiken naggas skrivtiden alltid lite i kanterna av sjukt barn, ärenden som måste uträttas, möten osv. Så de timmar jag sitter och skriver kan jag bli lite besatt av att uträtta något. Få ord skrivna. Komma framåt.

Jag ger mig inte mycket ro att tänka.

Men nu kunde jag göra det. Jag satt i lugn och ro och dök ner i berättelsen, grävde mig djupare. Tog reda på. Fick veta mycket mer. Samt skrev. På lördag rullade det bättre på, på söndag körde jag lite fast. Men jag är mycket mycket nöjd med retreaten.

Att komma tillbaka igen är som att komma hem från en helt annan värld. En annan dimension.

Dan före dan!

Jag känner mig som ett barn dan före julafton. Väntar sååå otåligt på att det skall bli lördag och SKRIVRETREAT!!

Under tiden tankar jag upp på häggdoft, maskrosor, blåblå himmel, äppelträdsknopp och fjärilar. Äntligen klarar jag av att vara ute i solen! Snart blir det middag med svensk nypotatis, rökt sik, sill och dill och en sallad på ruccola, mozzarella och små söta plommontomater... Heaven.

Huvudet ovan ytan igen

Oj oj. Långsamt återvänder jag till de levandes skaror. Det var mig en jäkla förkylning det här. Var helt knockad i nåt dygn, bara låg i mörklagt rum på rygg kippande efter luft som en annan fisk. Nu är jag bara lite snörvlig men med ökande energinivåer. Har satt en maskin tvätt att gå och bytt lakan i sängen! Det är för mig alltid en markör att nu är det slut med förkylningen, fräscha lakan i sängen.

Och det var nog i sista valetet jag repade mig. I morgon skall jag nämligen på skrivretreat. Två hela dagar på en underbar B&B med nio andra skrivande skapande kvinnor. Vi har beställt catering för luncherna (ingen skall behöva stå vid spisen!) och skall äta middagen ute så att vi har all tid i världen för skrivande, slöande under blommande fruktträd, långa inspirationspromenader och timmar av skrivprat. Vad kunde vara bättre? Inget!

Underbar steampunk-film

Om du har 26 minuter till ditt förfogande och ännu inte sett The Mysterious Explorations of Jasper Morello, klicka då på länken och gör det. For the love of God, man!
Or woman. As the case may be.

Här är en stillbild ur filmen.

Ingen hjältinna här

Har ni annars märkt hur hjältinnor aldrig har snuva? I Jane Austens romaner till exempel kan de nog dra på sig feber, yra och vara svaga, men något så prosaiskt som snuva har ingen.

Röd näsa, andas genom öppen mun, rödkantade rinnande ögon och mängder av snor - inte precis receptet på en romantisk hjältinna, eller hur?

Med ljud i öronen

Nu förkyld på allvar. Intagit sängläge. Är i det stadium av förkylning jag verkligen avskyr: näsan droppar som en kran och ögonen rinner. Detta innebär att jag inte klarar av att läsa eller se på en skärm, utan måste ligga i mörkt rum med ögonen slutna.
Då är podcasts bra. Just nu blir det den förutnämnda Sf Squeecast, P1s Biblioteket och så skall jag pröva på Writing Excuses, en skrivrelaterad podcast. Hugonominerad, för den som intresserar sig för sådant.

Sf Squeecast

Ligger förkyld och orkar inte så mycket. Då är podcasts bra. Just nu lyssnar jag på den här:
http://sfsqueecast.com/
Där man bland andra kan höra Cat Valente och Elizabeth Bear. Det är en podcast i positiv anda om alla ting sf och fantasy. Enda problemet är att de diskuterar så många intressanta och frestande böcker att min to-be-read-lista växer sig kämpalång.

Långsamt kravlande tar jag mig fram

Förkyld släpar jag mig på jobb idag. Jag skulle verkligen verkligen verkligen inte vilja vara sjuk denna vecka. På lördag skall jag nämligen iväg på en tvådagars skrivretreat i idyllisk miljö. Två hela dagar att ägna sig åt skrivande och skrivsnack med andra skrivande kvinnor! Underbart. Skall skriva mer och berätta om detta senare.
Så på lördag skall jag vara frisk. Basta.

Skrivandet har annars gått okej nu ett par dagar. Men jag har inte vågat andas om det, av rädsla för att jaga orden på flykten. Kanske dumt att säga något om det alls. Men nu ser jag vad som skall hända då jag tittar några scener framåt. Jag har alltid ett litet mål, och skriver mig fram till det, och när jag då stannar upp och kisar ut i dimman ser jag åter en liten sträcka framåt. Inte långt, mind you, men just så långt att jag kan kravla mig fram ytterligare en bit.

Vårens dilemma

Åh trädgård. Åh värme. Sol och uteliv idag: grillat (fast gasen tog slut mitt i), rensat rabatter med liten hjälpreda (som faktiskt hjälpte!), klippt gräsmatta med ny jättebra handdriven gräsklippare, hängt tvätt ute.

Men vad fort allt går nu. Varje år är det samma sak. Jag väntar och väntar och väntar på våren, och sen PANG kommer allt på en gång och jag hinner inte med! Idag skördade jag mynta och persilja till en bulgursallad med grillade grönsaker, syrener och pioner har redan knopp, häggen blommar! STOPP! Just precis i slutet av maj skulle jag vilja få trycka på en pausknapp. Eller inte jobba/diska/dammsuga/vara förkyld en endaste en sekund utan bara vara ute hela tiden.

Nu är hon ute i världen

Jag tror att uppträdandet på Kafe Karelia gick riktigt bra. Jag var faktiskt lite nervös: det var ju första gången jag tog Anaché vid handen och ledde ut henne i verkligheten.
När jag läste (jag valde att läsa början av boken) och såg ut över de lyssnande ansiktena kändes det verkligt pirrigt: det var omöjligt att se vad folk tyckte.
När jag var färdig var det någon som sa "Det var så spännande!" och flera huvuden nickade instämmande. Då kunde jag andas ut.

Dessutom sålde Kungsbokhandeln slut på de exemplar av Arra de tagit med, och det var tur att jag tagit med några extra för säkerhets skull, för också de gick åt. Också Underfors sålde bra.

Det jag upptäckte var att jag borde verkligen läsa hela boken högt för mig själv. Jag upptäckte tre fel i den korta text jag läste! Man märker slarvfel och stavfel tusen gånger bättre då man läser högt. Dessutom känner man om rytmen sitter som den skall.
Getter har klövar, inte hovar, till exempel...

Helgen har jag annars ägnat åt stugliv och plantering. Finns det något som går upp mot doften av rik, mörk mylla? Jag vill inte ha trädgårdshandskar på mig då jag planterar och sår, för jag älskar att gräva djupt med bara händerna i den lena, doftande jorden.

Doctor okej då

Nå, nu såg jag gårdagens avsnitt av Doctor Who, det vill säga Father's Day (hette det så?). Och okej. Nu lyfte det nog. Det kom känslor med i spelet. Bra.

Jag skall fortsätta titta. Och hoppas på att bli frälst. Den som söker hon finner... :-P

Hjälp behövs

Lite sent ute är jag, men kanske jag hinner få några tips innan morgondagens Kafe Karelia: vad tycker ni jag borde berätta om?

Jag ser att de utannonserat att jag skall berätta om Underfors, men det tänker jag nog inte alls. Jag tänkte alltså presentera Anaché för världen. Men förutom uppläsning, vad skulle du vilja veta ifall du var där och lyssnade?

Göteborg 2012!

Jag har en rolig nyhet till att dela med mig av! Och det är detta, ut Bok&Biblioteks program:

Trovärdiga fantasier

Hur viktigt är trovärdighet för en fantasyförfattare? Danska Lene Kaaberbøl, finländska Maria Turtschaninoff och svenska författarparet Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg går alla bortom naturens lagar i sina böcker, men låter ofta sina karaktärer stå fast förankrade i den verkliga världen. Kaaberbøls Vildhäxa-serie andas natur, magi, trolldom och mystik men skildrar också tolvåriga Claras liv med skola och kompisar i den vanliga världen. I Turtschaninoffs Anaché förlorar en ung nomadflicka dem hon älskar och tvingas bli en annan för att överleva. I Eld, andra delen i Bergmark Elfgren och Strandbergs trilogi som började med Cirkeln, fortsätter kampen i Engelsfors och tonårshäxorna påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek.

Moderator: Johanna Lindbäck, journalist

Detta alltså i Göteborg på den stora bokmässan, den 28.9. kl 14. 


Inte så dåligt sällskap att befinna sig i, måste jag säga!

Glad att höra vad ni tycker

Tack för era kommentarer på pärmen! Det är väldigt intressant att höra vilka tankar den väcker. Vi har bollat av och an med den i så många versioner att jag inte riktigt längre kan se den, om ni förstår hur jag menar. Jag att den inte ger ett intryck av att berättelsen är enbart mörk, för det är den inte. Det finns mycket ljust också!

Pärmpremiär!

Nu är förlagets höstkatalog ute! Och då kan jag avslöja, att Anachés pärm ser ut så här:

Hoppas du tycker om den! Jag tror att titeln ännu skall bli folierad, alltså så där metallglansig.
Skriv gärna en kommentar om vad du tänker på när ni ser pärmen. Hurudan tror du boken är?
Sen när du gjort det kan du läsa mer om Anaché här.

Tyvärr använde förlaget mitt gamla författarinfo.

Anaché på Karelia

På lördag skall jag tala om Anaché i offentligheten för första gången. Det blir på Karelia i Ekenäs, då det dessutom är Raseborgsdagen. Du kan läsa mer om programmet (det blir musik också!) här.

Jag insåg det här plötsligt idag. Att jag skall berätta om Anaché nu. Läsa högt ur boken. Jag som fortfarande har svårt att säga titeln högt! Så privat har jag hållit hela projektet. Och nu: slunga ut det i Världen.

Ojoj.

Skönhet

Dum morgon.
Ingen annan är dum, bara jag. Fräsig och snäsig.

Cyklar till arbetsrummet. Vitsippor, mössöron, sol. Känner motståndet i varje pedaltramp. Villintevillintevillinte.
Inte skriva. Nej.

Har inte varit på arbetsrummet på fyra dagar nu.
Rädd. Rädd är jag. Rädd för att det skall bli fel. Rädd för att inte kunna, inte orka, inte räcka till. Rädslan gör mina cyklande ben svaga, mitt humör elakt.

Klampar tungt upp för trapporna till arbetsrummet. Klamp klamp. Svettig och sur. Låser upp. Dumpar väskan på golvet. Visar hunden på hennes plats. Vänder  mig om.

Munnen blir till ett runt O.

Jag har länge undrat över vad det är för ett träd som växer utanför mitt fönster. Inget av dem jag lätt kan känna igen.

Nu ser jag detta:

Jag får inte upp fönstret för att  få ett bättre foto, så ni kan inte se hur praktfullt det egentligen är. Ett rosa moln av blommor just utanför det fönster mitt skrivbord står under. En humla drumlar från blomma till blomma. Fåglarna kvittrar.

Rädslan är inte borta. Inte motståndet heller. Men när utsikten är sådan måste jag i alla fall försöka.

Dr Disappointing more like

Dr Who. Ett fenomen. Folk som älskar serien ÄLSKAR verkligen serien. Snöar in på den totalt. Vill ha en Tardis på skrivbordet och en Dr Who-halsduk runt halsen. På många sätt har jag, när jag läst om TV-serien på nätet, uppfattat den som nördarnas hemland. Så för en tid sedan hyrde jag och maken de tre första avsnitten av remaken. Nu går den ju dessutom på tvåan, så nu har jag sett också de följande två avsnitten, alltså fem totalt.

Och jag är så himla besviken. Jag tycker avsnitten är illa skrivna och oerhört förutsägbara. Specialeffekterna är lika taffliga som i tidig Star Trek. Det finns ingenting där för mig. Jag ville verkligen tycka om serien - jag ville älska den! Jag ville vara ett Dr Who-fan! Höra till klubben liksom. Istället förstår jag inte alls varför det finns en klubb.

Blir det hemskt mycket bättre längre fram? Eller är det så här den är och jag fattar bara inte grejen?

Omprioriteringar

Ni vet hur jag brukar sätta en stolthet i att prioritera skrivandet framom städning?

Nå jo. Det hämnar ju sig till sist.

Idag vänder jag på steken. Prioriterar städning framom skrivande. Efter två timmar har jag fått pli på mitt arbetsrum. Nu vill man ju till och med vara här inne igen.

Nu återstår bara resten av huset.
Suck.

(Undrar om denna städiver kan ha något att göra med att det gått dåligt att skriva på sistone...? Hm?)

Denna dagen, inget skriv

Idag, inget skriv.

Häng med son istället. Bra det med. Regn, familjecafé, läsning ur Betty är en speciell sorts ko. Med dedicering. Det ni.

Inget för Englund

Vidare om ordantal:

Minna undrar i kommentarsfältet till Mias inlägg varför i fridens namn man skall räkna ord.

Ja, man skall inte räkna ord. Man kan, om man vill. Jättemånga frågar mig hur långa mina böcker är. Det är ett sätt att mäta längden helt enkelt, som är lite exaktare  än att räkna sidor.

Men för mig fungerar det att räkna ord också då jag arbetar. Jag kan till och med säga att om jag inte räknade ord skulle det gå dåligt med mitt skrivande.

Jag har nämligen urusel självdisciplin. För att få något skrivet alls måste jag vara hård med mig själv. Benhård. Om jag inte sätter något mål för mig själv skriver jag inte alls. Så är det nu bara. Och eftersom jag vill skriva, till och med älskar det, så sätter jag mål.
Men om jag bara bestämmer att idag skall jag skriva i en eller två eller x antal timmar, så sitter jag bara där. Får inget gjort. För jag sitter ju ändå en timme, eller vad det nu sen är.
Idén till att räkna ord fick jag från Stephen King. Han skriver i sin bok On Writing att han skriver 2000 ord om dan. Och jag tänkte, att kan herr King så kan väl jag.
Och jo, jag kan skriva 2000 ord om dan, men det är oftast inte speciellt bra för historien. Jag har kommit fram till att 1000 ord är ett bra mål för mig. Överskrider jag det, och det gör jag oftast, känner jag mig mycket duktig och nöjd med dagen.

Men har jag inget sådant mål finns det inget som driver mig vidare om det går trögt. Om jag stöter på motstånd. Som idag. Ajaj så trögt det gick. Ville sig inte alls. Varken jag eller historien var med på noterna. Men jag visste att nu får jag inte tid att skriva igen på tre dagar. Så sätt igång. Tusen ord skall du kunna få ihop.
Jag pustade och stönade, stirrade på regnet som rann över fönsterrutorna, lyssnade till spöket som knarrade i rummet intill (eller är där verkligen någon?) och skrev lite och pustade lite och stirrade lite till.
Och med ordmålet som vapen övervann jag det värsta motståndet. Fick ihop 924 ord. Blev arg, tänkte att nog skall jag tammetusan få ihop 1000 ord, och skrev in regnet på fönsterrutan i texten.. Sådär ja! Take that!

Jag vet att det inte  är fint att räkna ord på det här viset. Det är inte litteräärt. Så gör garanterat inte Peter Englund. Men det funkar för mig.

Ordantal

Mia skriver om ordantal i böcker av olika slag.

Och då tänkte jag, att kanske någon är intresserad av hur långa mina böcker varit. Just nu sitter jag på mitt arbetsrum (och borde skriva, men jaja) och på minilaptopen har jag inte mina manus så jag kan inte dubbelkolla ordantalet, men som jag minns så är mina böcker ungefär så här långa:

De Ännu Inte Valda  33 000


Arra                         67 000


Underfors               111 000


Anaché                   128 000

Anne, min Anne

Anne på Grönkulla ja. Min vän Anne. Min besläktade själ.

Jag vet inte hur många gånger jag läst om serien. Och sett den ypperliga TV-serien (vi låtsas inte om fortsättningen de gjorde och som inte alls baserar sig på böckerna, okej?). Och drömt om Gilbert. Och drömt om att få vara Anne. Och drömt om Avonlea... Någon gång skall jag företa en pilgrimsresa till Prince Edwards Island. Jag kommer garanterat att bli besviken, men det struntar jag i. Dit ska jag.

Spåren böckerna och TV-serien satt i min själ är många och jag vet säkert inte om dem alla. När jag ser in i min skräpiga brödlåda full av smulor, kanter och ibland mögliga gamla bortglömda skalkar i plastpåsar hör jag Rachel Lyndes röst inom mig som prisar Anne för hennes huslighet i en av de senare böckerna: Hon har ingenting i sin brödlåda som hör hemma i slaskhinken och ingenting i slaskhinken som borde vara i brödlådan.
Anne har präglat min känsla för romantik. Min önskan att följa drömmar. Mina åsikter om vad som är vackert. Min känsla för nostalgi - för det vitsiga är ju att både Anne och många andra i böckerna är oerhört nostalgiska och konservativa. De ogillar förändring, nya hus, nedhuggning av skog för att göra plats för nytt osv. Liksom jag.
Våren får mig att tänka på hur Anne alltid njöt av naturen. Små mörka sjöar får mig att tänka på Mörka speglande tjärnen (visst hette den så?). Och hade någon någonsin när jag var ung sagt att jag var lik Anne hade jag nog dött av salighet.

Att krypa in i seriens eller böckernas värld var som att krypa in i en trygg kokong. Allt blev bra när jag läste om den rödhåriga föräldralösa flickan som fann sig en plats i världen och människor att älska. Inget som hände var hemskt på riktigt.

Även som vuxen har jag funnit oväntad tröst i de senare böckerna, när Anne är vuxen och startar sin egen familj. Hon har verkligen följt med mig hela livet hittills.

Valente

OMG.
Jag kommer inte ihåg var jag först läste om The Girl Who Navgiated Fairyland in a Ship of Her Own Making, men jag blev nyfiken. Glömde sen lite bort boken tills jag nyligen läste om den på Nene Ormes blogg, blev påmind och satte pocketversionen på bevakning på Adlibris. Idag fick jag mejl från Adlibris om att den nu kommit in.

När jag skulle beställa den såg jag på vad det fanns för andra böcker av Catherynne Valente, började leta efter henne på nätet, hittade hennes hemsida, började läsa bloggen och - WTF, hon är på väg till Åcon 5 - som är nästa vecka!! Gah. Just då är jag själv inbokad för ett uppträdande på Karelia i Ekenäs. VERKLIGEN synd.

Vår på den andra bloggen också

Idag har jag till och med hunnit med ett inlägg på min mycket negligerade andra blogg borta på Västis. Klick!

Kickade igång mig

Tog till damvippan och städade ut klänningarna och hattarna ur hjärnan såpass mycket att jag fick arbeta lite. Läste, strök, skrev nytt. Och när allt kom omkring visade det sig att jag idag nått över 20 000-ordsgränsen! Whee!

Måste förresten någon dag skriva ett inlägg om alla sätt Anne på Grönkulla påverkat mig på.

Vårflärd

Har svårt med koncentrationen idag.

Huvudet är fullt av fåfängt fjams. Klänningar. Handväskor. Skor. Piffiga hattar! Åh. Den som sen hade användning för allt sånt. Sitter och funderar på om jag var dum som bara köpte en klänning igår. Borde jag ha beställt den där löjligt dyra men ack så söta cardiganen också? Och bältet! Och den fina läderväskan som var på rea...

Jag undrar om det är våren som gör att jag dras åt att begrunda sköna ting. Det är så fint ute nu. Morgonsol genom ljusljusgröna björkar måste vara det vackraste som finns. Vitsippor. Vårblå himmel. Gräsmattor som är gröna som... ja inte smaragd, för smaragder är de facto mer blågröna. Gräsgröna gräsmattor. Ha!

Vet ni vad jag annars tänker på varje gång jag ser ut genom fönstret i mitt arbetsrum på andra våningen?
Anne på Grönkulla.
Hon hade också träd utanför sitt  fönster. Blommande äppelträd.
Tänk vilket intryck böcker gör på en när man är barn. Det är nog därför jag skriver för unga. En vuxen blir aldrig präglad av en bok så djupt som ett barn kan bli. Jag bär ju Anne Shirley med mig genom hela livet.
Hon älskade också vackra klänningar.

Steampunk galore

Hittade just denna hemsida.
Swoon. Steampunk FTW! Tänk om man finge gå klädd sådär  jämt.

(Alla nerdar, please note Felicia Day som fotomodell! Dubbelswoon.)

Dress for success

Min klänningsfrossa fortsätter.
Det är farligt lätt att beställa kläder på nätet.
Over and out.

Dagens början

Det bruna huset står och väntar på mig, tyst och lugnt som vanligt. Jag låser upp dörren, klär av mig ytterkläderna, drar på migg mina tofflor och går in i köket. Fyller vattenkokaren och knäpper bort en sockermyra som hotas av drunkningsdöden. Medan vattnet kokar bläddrar jag i dagens tidning som jag tagit med.

När vattnet kokat fyller jag en mugg, slänger väskan över axeln och går upp för de knarrande trapporna. Andra dörren till höger är min. Jag låser upp och kliver in. Morgonsol silar in genom de två fönstren. På bordet väntar allt färdigt på mig: referenslitteraturen, anteckningsblock, kartor, utprintad text. Och orkidén som blommat sedan början på januari. Det doftar lite sött av rosenljuset på bordet och honungsljuset som väntar i skrivbordslådan. Utanför ligger en vitsippsbacke och björkarna har nu tydliga mössöron, skirt gröna i motljuset.

Jag packar upp minilaptopen, knäpper på den och petar ner en tepåse  i muggen. Bläddrar i tidningen medan datorn startar. Njuter av att här är allt redo för att ta emot mig ännu en arbetsdag: friden, arbetet och fågelsången.

Mössöron och råttsvansar

Idag har varit en ganska skön söndag med ett snöpligt slut.

Sonen vaknade tidigt som vanligt, kvart i sex, så vi var uppe tidigt. Redan halv niotiden var vi ute i trädgården och rensade ogräs och bar ut och tvättade trädgårdsmöbler. Jag skulle vara duktig och äntligen vända komposten också, och gick dit med grepen i högsta hugg.

Vi har två lövkomposter dit vi bara sätter trädgårdsavfall, de är helt öppna med bara träramar runt. Sen har vi en "riktig" kompost i grön plast. Det var den senare som jag glad i hågen satte grepen i, riktigt bände runt för att få ordentligt vänd.
Och såg en brun rumpa och en låång svans slinka ut genom ett hål i bakre väggen... En RÅTTA! De jäklarna har gnagt hål i den hårda plasten...
Åh fy jag får fortfarande obehag när jag tänker på det. Brr. Nu kan vi inte använda komposten tills vi löst problemet.

Sen blev det söndagsbrunch med blueberry pancakes, bacon och äggröra med lagrad cheddar. Lite lugnade det mina fransiga nerver. När sonen sov försökte jag ta en tupplur jag med, det lyckades sådär. Steg upp, kokade kaffe och gick sen på promenad med hunden i skogen. Bongade flera små björkar med vackra mössöron. Så kylan till trots verkar våren komma. Klättrade upp på ett stort stenblock och njöt av utsikten och fågelsången.

Efter promenaden blev det städning av trädgårdsskjulet och sen grillade min man en delikat måltid: kyklingfilé och grillad zuccini-paprikasallad med färsk timjan, och sallad på buffalomozzarella och söta små tomater och basilika. Mums! Och sen blev han magsjuk. Det var det snöpliga slutet på dagen det.

De har alltid fel, de där andra!

Dagens skrivcitat kommer från Minnas högst egensinniga blogg.

Vare sej någon tycker om ens alster, eller inte, 

får man alltid en känsla  av att personen i fråga har fel.

Herregud så sant!!

Du äger din historia

Här är något för skrivande folk att begrunda. Anne Lamott, författare och inspiratör, twittrade för en tid sen följande:

You own everything that happened to you. Tell your stories. If people wanted you to write warmly about them, they should've behaved better.

Håller ni med?

Taggig lycka

Titta vem som ligger och sover under vår trädgårdssoffa!

Det är länge sedan jag sett en igelkott. Och här sov två! Kylan i natt måste ha överraskat dem. De vaknade inte ens när hunden snusade på dem (hon visste inte alls vad hon skulle göra av krypen). Men de var inte döda, som tur var, nosen som syns på bilden rörde sig i sömnen, och lite senare hade de vandrat iväg några meter. Rätt tröga av morgonkylan var de ändå.
Så söta att jag höll på att få spader.
Och välkomna, trädgården är redan full av sniglar!

Den är här! Den är här!

Titta vad postiljonen hade med sig idag!

 Underfors på finska = Helsingin alla!! Och se så stilren baksidan är:

Det beror på att all baksidestexten finns på flikarna - jo för boken har skyddsomslag! Mitt första...

Littera Baltica

På lördag deltar jag för första gången i Littera Baltica-evenemanget. Läs mer om det här. Och kom gärna och säg hej på lördag om du har möjlighet!

Soppkok

Fyra dagar skrivpaus, nu sitter jag och drar i trådarna igen.

Det är ett annorlunda projekt det här. Långsammare än de tidigare. Jag kan inte bara tuta och köra. Måste fundera, lyssna, tänka. Lite svårt för otåliga mej, men jag får väl lära mig. Just nu ser jag att jag har för många bra ingredienser i denna soppa. Det måste rensas lite. Smakerna framträder inte tillräckligt klart om de är för många och för vitt skilda. Nu gäller det att se vilka ingredienser som kompletterar varandra bäst och lyfter fram varandra.