Året som gick

Jag brukar ju göra en årssummering varje år, med vissa standardfrågor. Men i år skulle svaren på det mesta ha något att göra med att mamma dog. Så jag ids inte. Istället summerar jag 2017 så här:

Jag har varit just så stark som jag visste att jag skulle vara.
Jag har varit just så svag som jag fruktat att jag skulle vara.
Jag har gråtit och skrattat i lika mått.
Jag har känt hur alla idéer tagit slut.
Jag har känt dem återkomma.
Jag har vunnit, och jag har förlorat.
Jag har kämpat, och jag har gett efter.
Jag har vuxit upp mer än jag velat.
Jag har känt mig mycket liten.
Jag har fått stöd från oväntat och väntat håll.
Jag har drunknat, jag har blivit buren.
Jag har skrivit och jag har tigit.
Jag har varit rädd.
Jag har känt oerhört mycket kärlek.

Jag väntar mig att 2018 blir så helvetes mycket bättre. Nej, jag kräver det.

Redigeringens olidliga långsamhet

Eftersom jag redan konstaterat att gnäll och gnöl är min metod för att orka med redigeringen så gör jag det nu: Gnäll och gnöl.

Jag har kammat igenom manuset på de lättåtgärdade marginalkommentarerna. Språkfel, kontinuitetsfel, sådant smått och lätt. Nu återstår de stora grejorna: struktur, trovärdighet, röst. Sånt som inte går att rätta i en handvändning. Och det är sååå svåååårt. (Här hörs världens minsta violin gnälla.) För varje ändring leder till en hel kedja av saker som måste ändras. Och trots att jag är envis så är jag också ungefär världens otåligaste människa (ja jag vet inte heller hur det hänger ihop). Jag vill att allt skall vara klart bums genast.

Jag bestämmer mig för att jag inte får vara på sociala medier mellan 9 och 11. Jag kokar kaffe, jag tänder inspirationsljus. Jag stirrar ut genom fönstret. Jag kommer på att jag måste kolla stans lunchlistor för att bestämma var jag skall äta. Jag gör listor över julklappar. Jag redigerar lite. Jag morrar för mig själv. Suckar djupt. Redigerar lite till. Stirrar ut genom fönstret. Ser på klockan: har det bara gått en kvart?? Argh! Redigerar lite till. Hittar en positiv marginalkommentar, hurra! Hittar ett pinsamt slarvfel, uhuu. Löser en grej ganska elegant. Lägger till en förklaring, stirrar på den: blir det inte övertydligt nu? Hittar en plantering som jag sedermera helt slarvat bort, hur skall jag göra med den?

Nå, nu är klockan 11 och jag får gå in på FB en kvart. Sen måste jag fortsätta jobba hårt ("hårt") fram till lunch.

Författaren som terrier

I onsdags fick jag frågan hur jag gör för att orka med alla omskrivningar och redigeringsvändor med mina manus. "Genom att gnälla, joma* och marra**", svarade jag. Något bättre hade jag inte att komma med: jag gör det, bara. Igår kom jag på följande metafor: Ni vet hur hundar och deras ägare brukar likna varandra? Nå, jag har ju en jackrussellterrier. De är framavlade för att jaga räv, och när de får tag i sitt byte låser sig käkarna och de kan inte släppa taget.

Så är det med mig. Käkarna låser sig om manuset och jag kan inte släppa taget före det slutar sprattla och ligger livlöst i mina käftar.

Jag antar att jag är hemskt envis, helt enkelt. Att ge upp finns inte på kartan. Det betyder inte att jag alltid tycker att det är särskilt roligt, tvärtom.

Jag fick också, på torsdagen, den relaterade frågan om jag inte ibland tycker att det tråkigt att skriva? Jag blev ärligt talat lite förbluffad. Tråkigt? Aldrig! Svårt, jo. Motigt, absolut. Plågsamt till och med ibland, då jag känner att jag inte räcker till, att jag inte kan det här, att jag inte duger.

Men tråkigt kan jag inte påminna mig att jag haft en enda gång då jag skrivit. Hur skulle jag kunna ha det, när jag får hitta på en helt egen värld?

Se vilka käftar! Darra, manuskript!

* & **= finlansssvenska ord för att gnälla och tjata

Skammen

Det är ett sparsamt bloggår för mig i år. Men nu kom jag på en sak jag vill skriva, om skrivande. Det kommer sig av att jag just fått de allra första kommentarerna på Breven från Maresi (arbetsnamn) och sitter och kämpar med ett stort motstånd att ta itu med dem.

Jag är bra på att inte ta textkritik personligt. Jag tror att det har att göra med min bakgrund som journalist: jag var tvungen att producera texter snabbt, och jag lärde mig jobbet genom att göra det, dvs för att lära mig skriva artiklar måste jag få feedback på hur man gör. Jag har för länge sedan släppt taget om det där "Jag är min text och texten är jag" som gör att kritik av det man skrivit känns som kritik av den egna personen.

Och ändå sitter jag nu och kämpar med känslor av att kritiken av mitt manus gäller mig, and here's why: Som så ofta gäller den kritik jag får ställen eller element eller teman som jag vet att inte är bra. Som jag vet att inte fungerar, men varit för lat eller för slapp att åtgärda. De som gäller sådant jag inte kunnat se själv, som att berättarrösten förändras under textens gång t.ex., de gör mig bara glad. Men då det rör sig om till exempel ställen där Maresi är vag i hur hon vill göra för att jag inte vet vad det är hon vill, och inte har orkat fundera ut det (för att det är svårt, t.ex.), då skäms jag. Och då känns det som att det är jag och min slapphänthet som får kritik. Även om läsaren naturligtvis inte vet vad som är vilket, i texten. Det finns kanske lite mer av sådant i detta manus, eftersom jag varit distraherad av livet och döden under skrivprocessen (och jag hör ju hur jag vill ursäkta mig!). Jag skulle gärna ha sett att jag lärt mig av liknande kritik på tidigare manus: att de ställen jag vet att är svaga också är det i en läsares ögon, att det inte går att gömma sig.

Jag har ingen fin konklusion kring detta. Bara att jag fortfarande, tio år sedan debuten, lär mig nytt om mig själv och skrivandets hantverk.

Bokmässan 2017

Idag glömde jag mobilen hemma, och utan mobil har jag inget nät på arbetsrummet. Dagens program gick ut på att förbereda mig för bokmässan i Göteborg, och till det behöver jag kunna läsa mejl etc. Så jag körde hem igen och har nu förberett mig, packat och fixat. Det blir en snabbvisit på mässan för mig i år, bara två dagar. Jag har ingen ny bok ute men har ändå lyckats roffa åt mig tre programpunkter (dock inga seminarier). Här är de:

Nu borde jag då redigera lite också. Men hunden borde få en promenad, och jag borde yoga, och så skall jag laga nån slags lunch... Kanske det inte blir så mycket redigerat idag. Och kanske det är helt OK.

Är det här bra?

Jag redigerar. Intensivt. Det känns bra: det känns bra att vara igång med arbetet igen, och skrivandet i sig får mig alltid att må bra. Det ger mig stadga, det fungerar som åskledare och roder.

Men i morse reflekterade jag över hur det kan komma sig att det fortfarande är omöjligt för mig att i detta skede av en text längre säga om den är bra eller inte. I början, då jag skriver nytt, har jag en starkare känsla för det: Det här är skitbra/det här är uselt, stryk! Nu redigerar jag och det är annorlunda. Jag kan absolut se att de förändringar jag gör gör texten bättre. Men är den bra? Det är faktiskt omöjligt för mig att alls avgöra. Folk tror lätt att jag koketterar när jag säger det: "Klart att du skriver bra." Men det är inte alls klart. Jag har de facto blivit refuserad för ett manus jag själv tyckte mycket om, och där jag fortfarande flera år efteråt inte själv kan se vad som skilde det från de som blivit antagna.

Det vore hemskt praktiskt om jag bättre kunde avgöra om en text är bra eller inte. Och mindre ångestladdat att ge den ifrån sig: Jag vet på allvar inte om den feedback jag kommer att få av min redaktör är positiv eller negativ utan sitter och tuggar på naglarna.

Det krävs ett stort mått envishet att bara fortsätta redigera vidare, utan att kunna avgöra om det är värt det eller inte. Envishet som gränsar till vansinne. Tur att författare ofta är lite galna.

Lifvet

Istället för att lätta så småningom, efter mammas död, blir livet än mer tungt. Fler svåra saker händer. Bloggen ligger nog på is för lång tid framöver. Om nån läser detta som funderar på att bjuda in mig nånstans eller be mig skriva något: det är ingen idé just nu. Antagligen inte under resten av året. Minst.

Jag klarar mig nog. Hur mycket man än säger "jag ger upp, jag orkar inte mer" så kommer man ändå inte loss. Och då är det där att klara sig enda alternativet.

Worldcon blog post up!

Blog post in English about Worldcon on my FB page, click!

Böcker

Jag har flera gånger här på bloggen beklagat hur lite jag läser nuförtiden. Dels är det pga att det nu är mitt jobb att skriva, tror jag, dels för att jag har barn, och så för att jag bara sitter med näsan i telefonen hela tiden.

Men i juli månad läste jag tio böcker. För mig är det mycket. Och nu, när jag jobbar med att tömma min mammas lägenhet och oroar mig för allt som skall göras och allt som måste fixas och kör mellan Karis och Helsingfors, lyssnar jag på en ljudbok. En sån där riktig feelgoodroman* där alla är snälla och trevliga och verkar nån ens det minsta otrevlig beror det på att den är olycklig eller missförstådd. En bok som bara är snäll, som saftsoppa ungefär. Dessutom handlar den om kärleken till böcker, naturen och Skottland och lite om kärlek. Och för första gången på mycket länge känns det som att litteraturen hjälper mig. Jag kan gömma mig i den från allt som är svårt, det är just nu det enda som får min hjärnas malande tankar att stänga av ens för en liten stund. Den här veckan har allt varit så svårt att jag inte ens kunnat tänka mig att läsa. Men när jag kommit hem från att ha tömt lägenhet och packat tills jag mått illa har jag lagt mig i ett mörkt rum med slutna ögon och lyssnat på boken. Och mått lite, lite bättre.



*The Bookshop on the Corner

Äventyr och återkomst

Stackars lilla blogg, du lever en tynande tillvaro.

Igår kom jag hem från min stora resa till Tallinn, Wales och London (med en avstickare till Oxford). Det var verkligen en fin resa - mycket roligare än min neurotiska hjärna utmålat den på förhand. Vädret var varmt (kjol utan strumpbyxor! sandaler!) och jag hade förmånen att möta många roliga, trevliga, smarta och snälla människor. Turista hann jag inte med - en timme på Pitt Rivers-museet i Oxford var det enda. Och en regnig dag köpte jag en macintosh på Cath Kidston. Annars var det bara jobb och resor - under hela resan på 7 dagar åt jag middag två kvällar, torsdag och söndag. Ofta blev det bara en frukost eller en lunch under en dag, men jag var så upptagen att jag inte ens hann med att vara hungrig. Jag har signerat en hel massa böcker, både med dedikation till läsare och för bokhandlarnas lager. Jag har mött fans (fans! I England!) varav ett fan reste i fyra timmar för att komma och lyssna på mig (jag har fortfarande svårt att förstå detta). Jag är så glad att jag åkte. Och jag bar hela tiden med mig vetskapen om att min mamma gladde sig åt att jag skulle iväg och tyckte att det var mycket viktigt för mig att fara.

Foton från resan finns på instagram och min offentliga FB-profil.

Nu skulle jag helst bara vila i några dagar. Men jag har en pjäs som borde lämnas in för läsning snart, och sen en hel massa mejl att svara på från min frånvaro, och sen: allt kring mammas dödsbo och lägenhet som måste tas itu med. Jag sköt upp det till efter resan, men nu är det efter resan.

Resor

Vare sig man vill det eller ej fortsätter livet, och därmed bloggen.

På torsdag ger jag mig iväg på ett Stort Äfventyr då jag på sju dagar skall avverka Tallinn, Hay-on Wye, London, Oxford och så London igen innan jag åker hem. Jag skall delta i två litteraturfestivaler, ha två författaruppträdanden med brittiska kolleger (som alltså inte hör till festivalerna), signera böcker och träffa min superunderbara översättare Annie i London.

Jag kommer att lägga upp framför allt foton på Instagram och säkert också twittra en del, så följ mig på @turtschaninoff om du vill vara med på resan!

Sorg och kärlek

I söndags dog min älskade mamma. Jag satt och höll hennes hand när hon dog, berättade om mina finaste minnen av vår tid tillsammans och tackade henne för allt. Vi hade sagt allt redan, många gånger om. Vi hade ingenting otalt.

Jag kan inte begripa att hon är borta.

Idag skall jag börja ta itu med det praktiska, allt det där som jag ännu inte ens vet vad det är. Mamma hade inga andra barn och bodde ensam, så det är jag som måste sköta det. Min pappa dog för 14 år sedan väldigt oväntat, vilket gjorde det svårt för mig och min syster då vi skulle reda ut alla praktiska detaljer med bankkonton, eventuella försäkringar, kreditkort osv. Mamma drog lärdom av detta och när hon fick veta att hon hade cancer, för tre år sedan, gjorde hon en Dropbox med alla möjliga viktiga dokument och instruktioner åt mig.

Jag öppnade den för första gången idag. Och hittade ett kort brev som hon skrev för exakt två år sedan, där hon skriver att hon vill att jag vet att hon älskar mig, och att hon vet att jag älskar henne.

Vilken gåva.

Det var just sådan mamma var. Och är, i mitt hjärta, för alltid.

Här är mamma och jag den 4.4. då vi var ute på en lång promenad i Helsingfors tillsammans. Hon orkade gå väldigt bra fortfarande, men behövde stavar eftersom hon blivit lite vinglig. Det är helt omöjligt för mig att förstå att man kan promenera i början av en månad och vara död då den är slut.

Vård av mig

Just nu är det många som säger åt mig att jag måste se till att ta hand om mig själv. För att orka med allt det jobbiga som är på gång. Och jag försöker göra det: se till att jag sover, jag var på massage igår (min rygg är en stenåker av alla spänningar), jag läser och mediterar.

Men idag kom jag för första gången sedan mammas tillstånd allvarligt försämrades igång med arbetet igen. Romanen är lite för komplicerad att hålla i huvudet för tillfället, så jag har tacklat min barnpjäs. Jag och min man satt i köket och brainstormade kring pjäsen och plötsligt sade det klick när en idé helt enkelt smakade rätt och passade ihop med teman, tilltänkt publik och övriga idéer. Jag sjasade ut maken ur köket och började anteckna för brinnande livet. Det var en idé av den bästa kalibern, en som trots att den inte var stor eller omfattande handlingsmässigt genast genererar fler idéer och uppslag, som gör att rollfigurerna i pjäsen skälver till och får liv inför min inre blick.

Och detta är den bästa "självvården" jag kan ägna mig åt. Det är svårt, när livet stormar omkring mig, att hitta tiden och koncentrationen. Men ingenting får mig att må så bra som kreativt skapande och skrivande. Ingenting sitter så rätt i min kropp. Att sitta vid datorn må ge upphov till spänningar i kroppen, men de är av ett helt annat slag än stressknutarna.

Vägen in i läsningen

Det blev påsk och det blev stormmoln på himlen. Min mamma är väldigt sjuk och jag har svårt att finna tid och koncentration och ork att arbeta.

Men jag läser som jag inte gjort på många år. Och jag läser bara det jag vill. Inga böcker jag tycker jag måste, för att de är skrivna av vänner eller för att de har hög status. Bara sånt jag har lust med. Och nu vill jag bara läsa. Inte jobba, inte göra något praktiskt. Bara gräva ner mig i en bok. Det är skönt, men det känns sorgligt att det krävdes något tråkigt för at jag skulle hitta vägen tillbaka till läsandet igen.

Texter texter överallt

Idag är Naondel ute i England! Det är helt sjukt konstigt för mig. TVÅ böcker publicerade på engelska? När jag en gång i världen drömde om att kanske en gång få ge ut en EN? Maresi fick dessutom ett sådant kritikermottagande jag inte ens kunnat hoppas på. Fantastiska recensioner, och framför allt många sådana, i stora dagstidningar. Jag vågar inte tro att det skall bli lika för Naondel, men jag hoppas såklart att åtminstone någon dagstidning plockar upp den. Jag har skrivit en sjujäkla många blogginlägg för en bloggturné som gått av stapeln de senaste dagarna (för att följa den besök min författarfacebookprofil) plus texter för andra publikationer såsom en intervju för The Scottish Book Trust (klick) och Waterstones blogg (det känns extra kiva*, men den är inte live än). Men det händer saker i USA också, för där kom Maresi ut i början av året. Så där skriver jag bland annat för plattformen PIQUE som lyfter upp ungdomsböcker. Jag är speciellt glad över den text jag just skrev för dem om feminism, min mormor och hur fantasyhjältinnor inte behöver rädda världen med svärd i hand. Läs den här!

*Finlandssvenska för "kul"

Prata text

I förrgår gjorde jag något ovanligt: jag berättade hela handlingen för "Breven från Maresi" för min mamma. Jag brukar aldrig tala om pågående skrivprojekt. Ibland diskuterar jag enskilda plot points med min man, men sällan har han en helhetsbild av texten. Enda gången jag diskuterat ett pågående manus var då jag pratade igenom Naondel med min finska förläggare för att få hjälp med att lösa upp vissa knutar. Men nu ville jag av olika orsaker att just min mamma skall få läsa denna bok, och jag kunde samtidigt inte låta henne läsa det usla första utkastet eftersom det ännu kommer att förändras så mycket. Så jag berättade istället.

I hela tre timmar återgav jag berättelsen, så gott jag kunde - både vad som är handlingen just nu och hur jag tänkt mig att den borde förändras. Jag läste vissa delar högt också, och min mamma lyssnade tålmodigt. Sen valde jag att läsa slutet, som jag skrev för mycket länge sedan, så jag inte ens riktigt kom ihåg vad jag skrivit - och där satt vi och grät, både mamma och jag. Jag kan säga att ingenting känns så korkat som att själv gråta över sina egna ord framför någon annan (privat kan jag nog göra det). Men ändå är jag lite nöjd, för det motbevisar den känsla jag haft av att ingenting i texten bränner till, eller känns någonstans. Och jag insåg också att det visst händer en hel massa i historien (jag har varit rädd att den är tråkig).

Det visade sig vara en väldigt bra metod för att få överblick över texten. Nu skall jag fortsätta genomläsningen med penna och överstrykningspenna i högsta hugg. Idag har jag för en gångs skull en hel lång obruten arbetsdag framför mig och jag tänker utnyttja den till max.

Brännpunkter

Arbetet med att läsa igenom manuset har saktat av. Dels har det med lite personliga omständigheter att göra, dels med att jag börjar se helheten nu då jag är knappt halvvägs igenom. Och vad jag ser är att ingenting som händer i berättelsen kostar något. Det finns inga riktiga insatser. Ingenting känns.

Jag har inte gått dit det bränner. Det uttrycket lärde jag mig av Monika Fagerholm på skrivinspirationsresan till Leros 2014. Ibland är det inte så lätt att gå dit. Man är kanske inte själv medveten om var det bränner, eftersom man undviker att titta åt det hållet. Det kan vara tungt, jobbigt, skrämmande, att borra in där det gör som mest ont. Speciellt om det är ett skeende som fortfarande pågår.

Men jag ser ju, att det är kring den brännpunkten detta manuskript dansar. Alla stigar leder dit, jag har bara inte velat gå in på dem.

Jag har ju skrivit att jag tyckt om detta manus hela vägen hittills, gillat storyn och karaktärerna. Kanske är det för att allt egentligen varit för snällt och slätstruket. Jag talar nu inte om att berättelsen måste vara mörk på det sätt som t.ex. Naondel är mörk. Men den måste vara sann. Och det är den inte.

Än.

Vi har spelat!

Vi hade vår första rollspelssession med sonen (och fadern som spelledare). Jag har lite att lära mig av med efter att bara ha spelat AD&D förut: jag är van att alla monster är farliga och bör elimineras/springas ifrån. Men detta är ett rollspel för barn och funkar såklart annorlunda. Och OJ så jag har mycket att lära mig av sonen. Jag, som vuxen, rationell och dessutom med lite erfarenhet av att vara spelledare själv tänker alltför mycket på vad som är möjligt eller sannolikt. Sonen däremot kastar sig in i allt huvudlöst och utan hämningar. Han har alltid idéer för vad vi skall prova på och göra. Maken, som är en mycket van spelledare, följer vant med och ser till att sonens förslag tillräckligt ofta leder spelet vidare.

Vi upptäckte ett monster i en sjö i dagens session, och sonen pratade modigt med monstret (när jag sprang och gömde mig) och svarade sedan på en gåta och fick som belöning ett föremål som monstret vaktat på sjöns botten. Men då överraskade sonen både mig och spelledaren med att i utbyte ge den magiska medaljong som han hittat i den förra spelsessionen. "För monstret var så artigt så jag ville också vara det."

Där satt jag sen med tårar i ögonen. Igen.

Korta dagar, mycket jobb.

Dagarna är alltför korta just nu. Jag bryr mig inte om hur extra mycket extra ljus vi har och så, det är tiden som inte räcker till. Jag har så mycket som jag både borde och vill göra. Dessutom sov jag bort hela morgonen pga sommartiden.

Jag borde (och vill) läsa igenom manuset och göra anteckningar inför redigeringen, jag borde och vill skriva om pjäsen som jag nu fått rikliga, konstruktiva kommentarer på. Jag vill ut och springa med hunden i det vackra vädret (ja, jag vill faktiskt det!). Jag har återigen gästbloggsinlägg att skriva, denna gång för USA. Jag har utlåtanden att skriva. Jag har möten att bevista. Jag skall delta i ett seminarium på fredag. Och så vill jag sy, och så borde jag städa här hemma, vi skall inte ens tala om allt som borde göras i trädgården nu, och så har jag äntligen kommit igång med läsandet igen tack vare Selma Lagerlöfs memoarer och skulle vilja lägga mycket tid på att läsa. Och så är det familjen, den vill jag gärna umgås med. Och och...

Ja jag vet, det är URTRIST att läsa om hur mycket andra har att göra. Och jag tycks föredra att skriva om hur mycket jag har att göra, framom att verkligen ta itu med det. Typiskt mig.

Rollspel

Idag grät jag en skvätt vid matbordet.

När jag gick i lågstadiet och upptäckte rollspel (jag fick Sagan om ringen-rollspelet av min pappa) hade jag ingen att spela med. En kort tid var jag med i nån form av rollspelsklubb i skolan, men som jag minns det sammankom vi max två gånger. Och det var bara pojkar med i klubben, anyway. Inga av mina vänner var alls intresserade av rollspel, och i flera år läste jag rollspelsregler och planerade egna äventyr, ritade kartor och skapade karaktärer men fick aldrig spela. Jag kände mig ganska ensam med mitt intresse (iofs inte en obekant känsla för mig).

Jag fick spela först då jag träffade min man. Han är en nörd, som jag, och under våra första år tillsammans spelade vi en lång kampanj, han som spelledare och jag som rogue. Bara vi två. Och jag var så glad över att ha någon i mitt liv som var som jag, och som jag kunde dela detta med.

Sen fick vi barn, och det har inte funnits tid för så mycket spelande.

Sonen fick ett nybörjarrollspel i julklapp, Little Wizards, av sin far. De spelade under jullovet, men sen har det legat bortglömt. Men nu påminde jag barnafadern om spelet - det är han som spelat med sexåringen, eftersom det var hans gåva och det är på engelska. De har spelat de senaste dagarna, och jag har imponerats (än en gång) av sonens fantasi och påhittighet. Idag, vid matbordet, bad sexåringen mig komma med i deras spel, så att han skulle ha en vän i kampanjen. Jag sa glatt "gärna"! Hela hans ansikte lyste upp och han såg ut i fjärran, redan förlorad i de äventyr vi kommer att kunna ha tillsammans.

Det var då jag grät en skvätt. För nu har jag ett barn som vill spela med mig. Och jag får dela mitt intresse med honom, och se honom bli intresserad av något jag alltid älskat i ensamhet.