2017-04-21

Vård av mig

Just nu är det många som säger åt mig att jag måste se till att ta hand om mig själv. För att orka med allt det jobbiga som är på gång. Och jag försöker göra det: se till att jag sover, jag var på massage igår (min rygg är en stenåker av alla spänningar), jag läser och mediterar.

Men idag kom jag för första gången sedan mammas tillstånd allvarligt försämrades igång med arbetet igen. Romanen är lite för komplicerad att hålla i huvudet för tillfället, så jag har tacklat min barnpjäs. Jag och min man satt i köket och brainstormade kring pjäsen och plötsligt sade det klick när en idé helt enkelt smakade rätt och passade ihop med teman, tilltänkt publik och övriga idéer. Jag sjasade ut maken ur köket och började anteckna för brinnande livet. Det var en idé av den bästa kalibern, en som trots att den inte var stor eller omfattande handlingsmässigt genast genererar fler idéer och uppslag, som gör att rollfigurerna i pjäsen skälver till och får liv inför min inre blick.

Och detta är den bästa "självvården" jag kan ägna mig åt. Det är svårt, när livet stormar omkring mig, att hitta tiden och koncentrationen. Men ingenting får mig att må så bra som kreativt skapande och skrivande. Ingenting sitter så rätt i min kropp. Att sitta vid datorn må ge upphov till spänningar i kroppen, men de är av ett helt annat slag än stressknutarna.

2017-04-20

Vägen in i läsningen

Det blev påsk och det blev stormmoln på himlen. Min mamma är väldigt sjuk och jag har svårt att finna tid och koncentration och ork att arbeta.

Men jag läser som jag inte gjort på många år. Och jag läser bara det jag vill. Inga böcker jag tycker jag måste, för att de är skrivna av vänner eller för att de har hög status. Bara sånt jag har lust med. Och nu vill jag bara läsa. Inte jobba, inte göra något praktiskt. Bara gräva ner mig i en bok. Det är skönt, men det känns sorgligt att det krävdes något tråkigt för at jag skulle hitta vägen tillbaka till läsandet igen.

2017-04-06

Texter texter överallt



Idag är Naondel ute i England! Det är helt sjukt konstigt för mig. TVÅ böcker publicerade på engelska? När jag en gång i världen drömde om att kanske en gång få ge ut en EN? Maresi fick dessutom ett sådant kritikermottagande jag inte ens kunnat hoppas på. Fantastiska recensioner, och framför allt många sådana, i stora dagstidningar. Jag vågar inte tro att det skall bli lika för Naondel, men jag hoppas såklart att åtminstone någon dagstidning plockar upp den. Jag har skrivit en sjujäkla många blogginlägg för en bloggturné som gått av stapeln de senaste dagarna (för att följa den besök min författarfacebookprofil) plus texter för andra publikationer såsom en intervju för The Scottish Book Trust (klick) och Waterstones blogg (det känns extra kiva*, men den är inte live än). Men det händer saker i USA också, för där kom Maresi ut i början av året. Så där skriver jag bland annat för plattformen PIQUE som lyfter upp ungdomsböcker. Jag är speciellt glad över den text jag just skrev för dem om feminism, min mormor och hur fantasyhjältinnor inte behöver rädda världen med svärd i hand. Läs den här!



Bildresultat för naondel



*Finlandssvenska för "kul"

2017-04-05

Prata text

I förrgår gjorde jag något ovanligt: jag berättade hela handlingen för "Breven från Maresi" för min mamma. Jag brukar aldrig tala om pågående skrivprojekt. Ibland diskuterar jag enskilda plot points med min man, men sällan har han en helhetsbild av texten. Enda gången jag diskuterat ett pågående manus var då jag pratade igenom Naondel med min finska förläggare för att få hjälp med att lösa upp vissa knutar. Men nu ville jag av olika orsaker att just min mamma skall få läsa denna bok, och jag kunde samtidigt inte låta henne läsa det usla första utkastet eftersom det ännu kommer att förändras så mycket. Så jag berättade istället.

I hela tre timmar återgav jag berättelsen, så gott jag kunde - både vad som är handlingen just nu och hur jag tänkt mig att den borde förändras. Jag läste vissa delar högt också, och min mamma lyssnade tålmodigt. Sen valde jag att läsa slutet, som jag skrev för mycket länge sedan, så jag inte ens riktigt kom ihåg vad jag skrivit - och där satt vi och grät, både mamma och jag. Jag kan säga att ingenting känns så korkat som att själv gråta över sina egna ord framför någon annan (privat kan jag nog göra det). Men ändå är jag lite nöjd, för det motbevisar den känsla jag haft av att ingenting i texten bränner till, eller känns någonstans. Och jag insåg också att det visst händer en hel massa i historien (jag har varit rädd att den är tråkig).

Det visade sig vara en väldigt bra metod för att få överblick över texten. Nu skall jag fortsätta genomläsningen med penna och överstrykningspenna i högsta hugg. Idag har jag för en gångs skull en hel lång obruten arbetsdag framför mig och jag tänker utnyttja den till max.