2017-03-29

Vi har spelat!

Vi hade vår första rollspelssession med sonen (och fadern som spelledare). Jag har lite att lära mig av med efter att bara ha spelat AD&D förut: jag är van att alla monster är farliga och bör elimineras/springas ifrån. Men detta är ett rollspel för barn och funkar såklart annorlunda. Och OJ så jag har mycket att lära mig av sonen. Jag, som vuxen, rationell och dessutom med lite erfarenhet av att vara spelledare själv tänker alltför mycket på vad som är möjligt eller sannolikt. Sonen däremot kastar sig in i allt huvudlöst och utan hämningar. Han har alltid idéer för vad vi skall prova på och göra. Maken, som är en mycket van spelledare, följer vant med och ser till att sonens förslag tillräckligt ofta leder spelet vidare.

Vi upptäckte ett monster i en sjö i dagens session, och sonen pratade modigt med monstret (när jag sprang och gömde mig) och svarade sedan på en gåta och fick som belöning ett föremål som monstret vaktat på sjöns botten. Men då överraskade sonen både mig och spelledaren med att i utbyte ge den magiska medaljong som han hittat i den förra spelsessionen. "För monstret var så artigt så jag ville också vara det."

Där satt jag sen med tårar i ögonen. Igen.

7 kommentarer:

  1. Svar
    1. Ja jag är ju av traditionen "Gimme all the treasures"!

      Radera
  2. Jag får ju också tårar i ögonen av att läsa detta. Mitt barnbarn!

    SvaraRadera
  3. Här behövs egentligen inga ord, ett (engelskspråkigt) ”Aawww!” säger allt. (Blev nu och fundera på hur man egentligen skulle skriva det där på svenska. ”Ooooj!” skulle komma närmast tror jag, men det är inte riktigt samma sak skrivet ut så där. Inte heller är ”Aaaaa!” bra, det ser ju ut som om man slagit med hammaren på tummen. :) )

    SvaraRadera
  4. Naturligtvis! Det märks att du är ordproffs! :)

    SvaraRadera