2016-12-28

Mellanrapport från en skön paus

Nu har jag inte varit på Facebook, Twitter eller Instagram sedan fredag kväll, det är fem dagar. Och det har varit hundra gånger lättare än jag trodde, och tusen gånger skönare. Bloggen ingick inte ens i min sociala medier-paus, men den har fått vila också, av bara farten. Jag har tänkt att på söndag får jag avbryta pausen, och jag längtar inte ens speciellt dit.

Jag har övat mig på att ha tråkigt. Jag har läst mer och mer koncentrerat än på länge, då jag inte kan sträcka mig efter mobilen hela tiden. Facebook skickar desperata mejl: "Du har 37 uppdateringar sedan sist! Två meddelanden! KOM TILLBAKA!" Och jag bara småler och plockar upp en bok.

För det är vad jag gjort i jul, läst. En enda film har jag sett (om), Stardust. TV:n har inte varit på sen julkalendrarna tog slut. Jag fick 13 böcker och en handväska i julklapp, best Christmas ever. Bästa läsningen i jul var utan tvekan Words are my Matter av Ursula K Le Guin. Ibland har det nog ryckt i mobiltummen, jag har velat fota mina julklappar eller dela med mig av ypperliga Le Guin-citat. Men det har fort gått över. Jag har övat mig på att istället för att hela tiden ge ut saker hålla dem för mig själv. Jag märker att jag tar in dem så mycket bättre då. Jag har skrivit dagbok igen. Jag längtar efter att skriva brev. Min kreativitet frodas: jag får hela tiden nya idéer till ett tal jag skall skriva, till ett seminarium jag skulle vilja hålla på bokmässan, till romanen. Det trängs av frantumaglia i mitt huvud, för att citera Elena Ferrante (min julklapp till mig själv var just Frantumaglia av henne). Jag känner hur jag hela tiden blir mer och mer mig själv. Jag kommer verkligen att sträva efter att fortsätta begränsa mitt varande på sociala medier i framtiden, för jag mår så oerhört mycket bättre av det.

Sonen har jullov fortfarande plus hela nästa vecka, men jag måste idag fortsätta med korrekturet av engelska Naondel. Maken tog just sonen till simhallen (i sådana stunder älskar jag honom extra mycket) och jag har satt på en maskin tvätt, satt robotdammsugaren att gå och kokat en kopp kaffe. Som uppvärmning inför förmiddagens arbete skriver jag här. Sen blir det nog tyst på bloggen också ett par dagar till.

2016-12-21

Make Art not War 2017

Min vän Nene Ormes tipsade om denna utmaning inför 2017: Make Art Not War.

I pledge to devote one hour a day to my original art.
If I don’t feel motivated, I pledge to write down the reasons why I wanted to take this challenge for fifteen minutes or one-to-three pages whichever comes first.
I pledge to mark down on the calendar whenever I complete a day’s efforts.

Eftersom jag ägnar mig åt min konst dagligen, som mitt arbete, tänker jag modifiera det hela lite: en halv timme om dagen skall jag ägna mig åt fritt skrivande som inte har med pågående romanprojekt att göra. Och detta gäller varje dag, vardag som helg. Enligt reglerna borde jag ägna en hel timme, men jag vet med mig att då kommer det bara inte att bli gjort. En halv timme klarar jag av. Jag behöver det verkligen. Och jag tror att jag skall skaffa en app som visar mig hur mycket jag de facto använder mobilen, och göra en riktig kraftansträngning för att skära ner på hur många gånger om dagen jag kollar sociala medier. Min första utmaning har jag redan fastslagit: under julen, 24.12-1.1. skall jag inte använda sociala media på telefonen. Alls. Jag tänker ta bort apparna. Som en detoxperiod.

2016-12-20

SlowCity

Igår körde jag i mörker och dimma till Ekenäs och medverkade i SlowCity-podden, vilket var verkligt roligt. Resultatet är uppe redan nu!

2016-12-19

Året som gick

Det börjar bli dags för det traditionella "Året som gick" -inlägget. 2016 har ju för att säga det rent ut varit ett skitår. Inte för mig personligen, även om året nog innehåller tunga saker för mig också. Men sådär för världen. Inget har blivit bättre direkt. 2017, du behöver sannerligen inte anstränga dig för att överträffa din föregångare.

Men för mig arbetsmässigt har det varit ett riktigt fint år. Det blir i och för sig ganska mycket upprepning av svar från tidigare år - jag förändras ju inte, det som fått mig att må bra eller bli glad förr gäller ju fortfarande, osv. Jag borde egentligen byta frågor. (Länkar dolda i texten.)


Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Ja då. Jag reste på mitt livs första PR-resa till London och blev bland annat intervjuad av BBC. Fick recensioner i flera stora brittiska dagstidningar, som The Guardian,  Financial Times, The Times mfl. Jag sålde filmoptionen på Maresi (nyper mig fortfarande) och blev Carnegie- och Topeliusnominerad samt hamnade på UKLAs longlist. Besökte Tove Janssons ateljé

Reste du någonstans under 2016?
London, Stockholm, Göteborg, Växjö, Paris.

Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?
En icke galen värld.

Största lärdomen?
Jag har lärt mig att sminka mig via youtube-tutorials, räknas det?

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mycket! Det känns nästan oförskämt att räkna upp allt som gjort mig glad. Vänner, min familj, responsen på mina böcker från både Finland och andra länder, filmoptionen, att mottagandet av Maresi i England överstigit alla mina vildaste drömmar, The Telegraph har den tex på en lista över årets bästa böcker. Och att presidentparet förde med sig Maresi på sitt statsbesök till USA. Men nästan gladast blev jag av att hitta Maresi i Shakespeare & Company i Paris, där försäljaren dessutom läst och älskat boken!

Vilka böcker kommer alltid att påminna dig om 2016?
Lockwood-serien, som jag upptäckte i år, och eftersom jag träffade Jonathan Stroud i Göteborg.

Kom du ut med en ny bok?
Flera stycken faktiskt! Naondel på svenska och finska, Maresi som LL-bok på svenska och Underfors som LL-bok på finska. Plus alla utländska utgåvor av Maresi förstås.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag har varit både väldigt glad och väldigt ledsen.

Vad önskar du att du gjort mer?
Läst mer!! Undrar om det någonsin kommer ett år då det INTE är mitt svar??

Vad önskar du att du gjort mindre?

Samma svar som tidigare år: Ätit mindre socker. Slösat mindre tid online.

Bästa boken?
Alltså, The Shepherd's Crown tror jag, trots att den på sina ställen kändes halvfärdig (av förekommen anledning), helt enkelt för att den fick igång mitt läsande igen i somras.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Jag minns inte. Av bloggen att döma jobbade jag med redigeringen av Naondel.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Bättre hälsa för familjen, sådär privat. Lite mindre kringjobb och mer obruten skrivtid. 
Annars: en värld som inte höll på att gå sönder av dårskap, våld, krig, ojämlikhet, miljöförstöring och annat sånt smått.

Något du önskade dig och fick?
Nå typ det mesta som hänt mig professionellt överstiger alla mina vildaste drömmar. Ett femårigt stipendium - jag ansökte om det, men trodde ju aldrig att jag skulle få det, till exempel.

Något du önskade dig och inte fick?
Ja. Att min familj skall få vara helt frisk. Annars är jag väldigt bra på att snabbt glömma besvikelser, faktiskt.

Vad fick dig att må bra?
Att ha en ganska frikopplad semester, de veckor då jag faktiskt inte arbetade. Att bara vara med familjen. Annars är det ju skrivande som får mig att må bra.

Mest stolt över?
Att jag lyckas bolla författararbetets olika delar hyfsat bra: det inåtvända stillsamma skrivandet, det utåtriktade marknadsföringsarbetet som hela tiden växer och kräver mer tid och flexibilitet att lära sig nya saker och olika arbetssätt - de utländska förlagen jobbar helt annorlunda än de finländska. Det fanns ett tag där också då jag kände att jag började få svårt att andas för att det var så mycket - jag är stolt över att jag tog varningssignalerna på allvar och lyckades trappa ner till en mer human nivå av arbete.
Sen är jag faktiskt en jäkligt bra hustru. Det är jag stolt över. Jag försöker vara en lika bra mamma också, men är inte säker på att jag lyckas.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Ta en paus efter nästa bok, inte kasta mig in i en ny två veckor efter att den är klar (om den nu sen blir klar nästa år, men det måste den ju bli, alltså, deadlines, hjälp). Ge mig tid att andas och känna efter vad jag skall skriva härnäst.
Bli ännu bättre på att freda skrivtid. När jag läste igenom bloggen för att fräscha upp minnet för detta inlägg blev jag alldeles stressig bara av att LÄSA om min höst. Det är inte bra att ånga på sådär.

Högsta önskan just nu?
Att min familj skall få hållas frisk. Att jag skall få riktigt mycket skrivtid för att skrica Maresi II (klart). Att mottagandet av Maresi i USA blir bra. Att jag skall få följa med i processen kring Maresifilmen. Att jag skall orka börja ta bättre hand om min kropp&hälsa.

Skål!

2016-12-16

Planeringsträsket

Jag har hållit på och planerat i några dagar. Nu har jag kommit så långt med manuset att det är dags att se hur (och om) allt hänger ihop, vad jag fortfarande vill få med, vad som måste petas in i redan existerande text osv. Det är roligt: jag gillar den här fasen. Samtidigt tar den aldrig slut. Precis som jag tänker att ja, men nu sitter det nog, så kommer jag på att nej men den lilla detaljen är ju helt ologiskt, saker kan inte ske i den ordningen, och så rasar allt ihop och jag får skrapa upp byggstenarna och börja om från början. Just nu kom jag på att klimaxet på slutet inte kan ligga där om jag tänkt att en grej ännu skall hända efter det (ev i bok 3, då), men om jag byter om ordningen har jag inget klimax på slutet. Det är bara att gnissla tänder och planera vidare.

Rogue One

Varning: detta inlägg innehåller spoilers.













Jag såg Rogue One igår. Jag har sett fram emot filmen jättemycket - jag älskade förra årets revival och episod 7 och tyckte trailern för den här filmen såg ännu mer lovande ut.

Och det var en bra film. Riktigt bra. Intressanta karaktärer tycker jag (men what's up med alla dessa övergivna barn i Star Wars-universet?), snygga scener, bra specialeffekter. Även om jag tycker det är lite äckligt att väcka döda skådespelare till liv med CGI - som dessutom sticker ut så hemskt mycket mot de levande skådespelarna. Jag gillade de cameos av bekanta karaktärer som fanns.

Men jag gillade inte filmen.

Här är orsaken: när jag ser en Star Wars film vill jag ha samma gamla space opera. Drama, high stakes, plucky underdogs som till slut vinner. Men detta är en krigsfilm. Och ja, jag vet, alla är helt "åh äntligen får vi lite war i Star Wars" och folk gillar att filmen är mörk och rå. Men jag går inte på Star Wars för att få mörkt och rått. Jag har aldrig sett på dem för att få se krigsfilmer. Jag har sett på dem för att få se det goda vinna mot det onda. Visst, denna film är ett led i den kampen, men i just denna film, för dessa karaktärer, är det inte en historia med ett lyckligt slut.

Dessutom förstör det min filmupplevelse att jag blivi vuxen. För jag kan inte längre se städer fulla av civilbefolkning demoleras utan att tänka på Aleppo. Jag kan inte se det som underhållande. Och ja, just Star Wars har jag gått på för att bli underhållen. Det är inte tankeväckande konstfilmer jag är ute efter då. Jag vill känna mig lite upplyft när jag kommer ut ur biosalongen, som då man fått vara med om ett riktigt rafflande äventyr. Och den känslan saknades helt.

Plus att jag är förundrad över att detta är en Disneyfilm. Jag menar, hur skall man kränga leksaker åt barn då karaktärerna de föreställer är döda?

2016-12-15

III?!

Och plötsligt har jag skapat ett nytt dokument: Maresi III.
Nå just så.
Vi får se var detta slutar.

Alla dessa idéer

Det är så förbannat krångligt, det här att skriva en bok. Så många saker att hålla i huvudet på en gång. Just nu upplever jag faktiskt att det är den största utmaningen. Som vanligt har jag anteckningar i en anteckningsbok, och i ett långt, spretigt och osammanhängande dokument på datorn (för tillfället 34 sidor långt...) och på några papper och på en massa lappar upphängda på min vägg. Jag har sjukt mycket idéer, en massa saker jag vill få med och min timeline över det som skall hända härnäst i boken (jag kan liksom se en bit in i dimman, men inte särskilt långt) ändras hela tiden. Jag får hela tiden den där känslan av andnöd då jag försöker sortera alla dessa tankar och idéer. Alltför sent kommer jag ihåg att ja men jag hade ju tänkt att det DÄR skulle hända, eller det där temat borde med. Och så hittar jag hela tiden saker jag borde researcha, och jag kommer så långt att jag får kontaktuppgifter till folk eller skaffar böcker men sen hinner jag aldrig ringa eller läsa.

Och samtidigt njuter jag. För det är rätt. Jag gör det jag vill, det jag kan, jag prioriterar skrivandet och mår bra. Jag får i och för sig de där mejlen nu: "Har du kommit ihåg att skriva den där texten?" "Jag mejlade dej förra veckan för att fråga..." osv. För att jag inte prioriterar PR och annat nu, utan gör det på kvällarna när jag orkar och hinner. Och jag har svårt med att göra folk besvikna.

2016-12-14

Musikhjälpen 2016



I år har Musikhjälpen temat "Alla barn i krig har rätt att gå i skolan". Nu kan du bjuda på ett signerat ex av Naondel och samtidigt stöda ett väldigt bra ändamål! På bokhora.se finns alla författare som skänkt signerade böcker till Musikhjälpen, det finns en hel bunt guldkorn att bjuda på. Så vad väntar du på? In och bjud! Här är länken direkt till Naondels sida.

mh2016b

2016-12-13

På andra sidan!

Jag har kommit igenom redigeringen av det jag skrev i våras! 13 dagar efter i tidtabellen, men jag är själaglad. Allt känns mycket mer rätt nu. Jag har strukit mycket och skrivit om och skrivit till, ändå finns det redan massor som jag redan vet att jag måste gå tillbaka och lägga till. Manuset har vuxit med nästan 2000 ord, till 43 457 (Maresi är i sin helhet 48 000 tror jag, så "Maresi 2" är redan nästan lika lång!). Nu får jag börja skriva NYTT, hurra hurra!

Topeliusnominerad!

Idag har jag glädjen och äran att berätta att Naondel är nominerad till Topeliuspriset som delas ut till årets ungdomsbok av Finlands ungdomsförfattare r.f.

Motiveringen (på finska) lyder:

Seitsemän naista, seitsemän kohtaloa – kaikkia yhdistää häikäilemätön ja raaka visiirinpoika Iskan. Naondel on Punaisen luostarin kronikoiden (Krönikor från Röda klostret) toinen osa, joka toimii myös itsenäisenä kertomuksena. Väkevästi ja omaleimaisesti kirjoittava Maria Turtschaninoff on luonut maailman täynnä voimaa ja tunnetta. Surumielisen ja armottoman teoksen teemoina nousevat esiin valta, vapaus ja tasa-arvo.

Och nu ger jag ett litet blygsamt julklappstips: Naondel är en utmärkt julklapp för varje läsande människa :-) På svenska hittas den här, på finska här.

2016-12-12

Beslutsamhet

Jag har varit på de två sista reko-seminarierna den här helgen (pjässkrivning). Något vi pratade om på lördagen väckte min motivation och kämparglöd: jag vill verkligen ge skrivandet plats nu. Jag måste. Så på söndag såg jag till att göra det: jag skrev på tågresan till och från Helsingfors, jag skrev på café före vi började och jag satt och skrev för hand i soffan hemma medan sonen somnade på kvällen.

Och jag mår så mycket bättre. Jag är mindre irriterad, mindre spänd. Inte för att överpsykologisera, men det faktum att jag haft så spänd och öm rygg att jag haft svårt att röra mig de senaste dagarna KAN ha något att göra med att jag inte fått skriva ordentligt på sistone? Jag var en mycket mer harmonisk mamma igår kväll också.

Så idag då jag har tandläkare och ett möte och femton mejl och räkningar och kolumner och annat inbokat - idag skall jag ändå prioritera skrivandet. Hinns inte allt det där andra med så hinns det inte. Men skrivandet skall jag få gjort.

2016-12-11

Ärlighet

Jag har haft lust att stryka den där ena meningen ur det förra inlägget. "Allt som tar av min skrivtid irriterar mig oerhört." Jag vet att det kan göra folk arga. Att de kan tolka det som att ifall de haft med mig att göra under arbetstid så har jag varit irriterad på dem. Och så är det ju inte: det är ingen speciell person eller uppgift som irriterat mig. Det är det faktum att jag inte skriver som irriterar mig. 

Men jag väljer att inte gå tillbaka och stryka eller skriva om. För jag måste bejaka den här sidan av mig nu. Stå för den. Stå för att jag måste få skriva, annars mår jag inte bra. Stå för att jag måste vara hård, mot omvärlden och mig själv, och inte tassa på tå för andras känslor om jag skall få skrivro. Ibland kanske någon blir upprörd. Då måste jag klara av att ta det, och ändå fortsätta ge skrivandet plats och prioritet. 

2016-12-10

Bara skriv, bara skriv, bara skriv

Jag kämpar mycket med skrivandet just nu. Mest med att få till det. Att prioritera det. Allt som tar av min skrivtid irriterar mig oerhört, ändå lyckas jag inte freda min skrivtid som jag borde. Jag har blivit dålig på att utnyttja tiden, och jag är slav under smarttelefonen, och jag är inne i en ond cirkel jag inte kan se hur jag skall bryta. Jag har avgränsat mig så att jag nuförtiden (nästan enbart) skriver på arbetstid, då sonen är på dagis, och inte annars, men just den tiden upptas så väldigt mycket av mejl, avtal som skall skrivas ut och skrivas under och postas, reseräkningar, intervjuer och podcasts och fan och hans mormor. Snart befinner jag mig i samma situation som då jag var journalist, och skrivandet fick finnas till och leva bara på fritiden.

Jag måste göra något åt detta. Jag drömmer om att resa bort nånstans till en tom liten stuga eller lägenhet och inte svara på ett enda mejl eller samtal och bara skriva i en månad eller så. Men det går inte. Det bara inte går. Jag måste hitta andra vägar och lösningar.

För att göra det går jag tillbaka till början. Till hur det började. Hur jag lärde mig att ge mitt skrivande jag plats. Min mentor då var Natalie Goldberg med boken Writing Down the Bones. Det var hon som genom den boken gav mig tillåtelse att skriva. Tillåtelse att ta mig själv på allvar som skrivande människa. Hon lärde mig att vara en skrivande människa med vartenda andetag, i varenda stund. Writing Down the Bones är den bästa och mest lästa bok jag har om skrivande. För mig. Den handlar inte om språk eller stil eller hantverk. Den handlar om att leva och skriva.

Okay, skriver Goldberg. Your kids are climbing into the cereal box. You have $1.25 left in your checking account. Your husband can’t find his shoes, your car won’t start, you know you have lived a life of unfulfilled dreams. There is the threat of a nuclear holocaust, there is apartheid in South Africa, it is twenty degrees below zero outside, your nose itches, and you don’t have even three plates that match to serve dinner on. Your feet are swollen, you need to make a dentist appointment, the dog needs to be let out, you have to defrost the chicken and make a phone call to your cousin in Boston, you’re worried about your mother’s glaucoma, you forgot to put film in the camera, Safeway has a sale on solid white tuna, you are waiting for a job offer, you just bought a computer and you have to unpack it. You have to start eating sprouts and stop eating donuts, you lost your favorite pen, and the cat peed on your current notebook.

Take out another notebook, pick up another pen and just write, just write, just write. In the middle of the world, make one positive step. In the center of chaos, make one definitive act. Just write. Say yes, stay alive, be awake. Just write. Just write. Just write.

2016-12-08

What did I expect?

Det är nog f-n att det skall vara svårt det här att skriva en roman. Jag kämpar just nu med koncentrationen, med hur svårt det är att hoppa in och ut ur texten när det hela tiden finns annat som slåss om min tid, med hur svårt jag har att hålla alla idéer och trådar och tankar i huvudet på en gång. Jag vill bara ge upp och äta choklad istället. Tror jag borde tejpa upp följande citat på väggen:

"If you find that it is hard going and it just doesn't flow, well, what did you expect? It is work; art is work. Nobody ever said it was easy. What they said is: life is short, art is long."
- Ursula K LeGuinn

Springer ikapp

Det var en ganska märklig dag igår: en journalist från tidningen Arbetet i Sverige flög till Finland och kom med tåg till Karis enkom för att intervjua mig. Kändes superkonstigt. Men det blev en av de bästa intervjuer jag gett, tycker jag (utan att ha läst nåt än), en riktig djupintervju med mycket intelligenta och stundtals knepiga frågor.

I övrigt har jag läst den pjäs jag skulle läsa, och videon har jag gjort, men jag har fortfarande inte fått korret av engelska Naondel, så den punkten på min att-göra-lista väntar ännu. Istället fick jag en förfrågan om att pitcha en artikel för en stor engelsk tidning, så nu får jag bry mitt huvud över det istället. I morgon skall vi banda podd. Men idag - idag har jag en dag på mig att dyka in i romanen (och så ut igen)... Nästa vecka hoppas jag kunna ägna mer åt att skriva, då är bara onsdagen upptagen av annat. Och veckan före jul är helt tom, men då vet jag hur det kommer att vara, med en massa julfix som stjäl min uppmärksamhet. Är okaraktäristiskt oförberedd inför julen i år.

2016-12-07

Kort vecka

Tillbaka från Paris och jag kastas in i en kort arbetsvecka. Igår var det Finlands självständighetsdag, vilket är en ledig dag här, och på måndag var sonen hemma från dagis med förkylning. Så mitt i allt har jag bara tre arbetsdagar på mig att:

  • läsa en pjäs inför ett seminarium denna helg
  • korrläsa engelska Naondel som jag borde ha fått i måndags men fortfarande väntar på
  • filma en video för mitt amerikanska förlags marknadsföringsavdelning
  • ge en intervju till en svensk tidning
  • banda nya avsnitt av Fantastisk podd i Åbo
Ja, och så borde jag visst skriva en roman här i nåt hörn också.