2016-10-12

Den vackra svanen var en ful ankunge!

Igår beskrev jag på sociala medier känslan av att äntligen få sitta ner med Maresi II som att möta en älskad man länge varit skild från.

Men när jag väl började läsa igenom den text jag har hittills var det som om den där älskade inte alls var så snygg som jag kom ihåg. Saknade hen verkligen så där många tänder? Var hen så där oborstad och illa klädd? Kunde hen verkligen inte föra en vettig konversation, utan grymtade mest med matrester mellan tänderna?

Suck.

Det här är orsaken till att jag helst skriver ett manus från början till slut utan att läsa igenom det jag skrivit. Men tyvärr är det sällan möjligt, det kräver ju att jag har möjlighet att skriva oavbrutet tillräckligt länge. Och när jag väl "fallit ur" texten måste jag läsa igenom för att se vad jag skrivit, hur jag tänkt osv.

Nu tänker jag snarast: Hur tänkte jag riktigt??

Och då kommer tvivlet och självföraktet krypande.

Idag får jag träna på att skuffa undan det, bara läsa vidare och för mig själv mumla mantrat "Work in progress. Work in progress."

6 kommentarer:

  1. En bit i taget. Alltså låt löständerna skallra och dreglet rinna, det blir fint senare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja gud så dreglet rinner. Ingen haklapp hjälper här.

      Radera
  2. Kämpa på Maria. Vi är många som vet att slutresultatet kommer att bli fantastiskt, fastän det inte alls känns så nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om ni såg hur det såg ut nu... *ryser*

      Radera
  3. Hehe, hög igenkänning på det där! :P Enda positiva med att jag hetsskrev råmanuset till Middagsmörkers uppföljare på bara två månader var just att tvivlet inte kunde få fäste förrän jag skrivit "klart"! :D

    SvaraRadera