2016-08-16

Nu skall vi snacka pengar. Igen.

Ett av mina mest lästa inlägg någonsin var det jag skrev om pengar, efter att Maresi vann Finlandia Junior 2014. Nu då jag fått ett femårigt arbetsstipendium av staten har en ny aspekt av pengafrågan dykt upp.

Flera människor har frågat mig, i intervjuer och privat, om det inte finns en risk att jag tappar arbetsmotivationen nu då jag vet att jag är finansierad i fem hela år. Att jag tycker att jag inte behöver jobba så mycket.

Jag kan förstå varifrån den frågan kommer. Och samtidigt inte. Om en person får ett visstidskontrakt på jobbet, slutar hen anstränga sig då? Eller gör hen ett bra jobb, och hoppas på att få kontraktet förlängt?

Jag har aldrig någonsin skrivit för pengarna. Tanken är helt absurd: i så fall skulle jag verkligen ha valt en annan karriär. Eller en annan genre än fantasy på svenska i Finland. Då jag började skriva måste jag ju ha ett annat jobb vid sidan om, för att försörja mig. När jag fick mitt första projektstipendium, jag tror det var 2000e av Kulturfonden 2005 (eller kanske 2006?), betydde det att jag kunde ta lite ledigt från jobbet och skriva. Inte att jag tog ledigt och låg på sofflocket i två månader. Varför skulle det det? Äntligen hade jag möjligheten att ägna mig åt mitt skrivande på heltid, om och en kort stund. Och någon hade trott på att jag faktiskt kunde skriva - nu var det upp till bevis!

Så har det ju känts för varje projekt- och arbetsstipendium jag fått. Jag får möjligheten att göra det jag allra helst vill - skriva. Det är klart jag tar den möjligheten! Och dessutom vet jag att jag måste leverera - annars är chansen att jag får ett stipendium i framtiden minimal.

Jag kan inte komma på ett enda exempel då ekonomisk trygghet skulle ha betytt att en konstnär slutat utöva sin konst. Om vi tar den ekonomiskt mest framgångsrika författaren i modern tid som exempel: J.K. Rowling slutade inte skriva bara för att hon blev rik som ett troll. Hon skulle inte behöva arbeta en dag till i sitt liv, men hon fortsätter att skriva böcker ändå.

Vi skriver för att vi vill, för att vi måste, för att det är vårt sätt att vara i världen, för att vi inte har ett annat val, för att det är det enda vi är bra på - det finns hundratals orsaker.

Så nej, jag tror inte att min arbetsmotivation kommer att lida av att jag är ekonomiskt trygg i fem år. Snarare tvärtom. Och skulle min motivation lida kan man nog leta orsaker på helt andra håll.

7 kommentarer:

  1. Eh. De som frågar så där fattar nog absolut ingenting. Men jättefint förklarar du exakt vad skrivandet handlar om.

    SvaraRadera
  2. Hmm. Brukar det inte iofs heta att Nobelpriset paralyserar?

    Men jo, naturligtvis betyder en längre tids finansiering inte att motivationen försvinner. Den som säger så är samma sorts människor som tror att snuttjobbare är mera på hugget än fastanställda "betongarsel", som det så nedsättande heter på sina håll. Nyhet: nej, det är de inte, de använder en stor del av arbetstiden på att grubbla över varifrån nästa lön ska komma och antagligen letar de desperat lediga jobb hela tiden. Det går otroligt mycket tid och energi till det. Att ha en fast (eller åtminstone långtidsanställning) gör att man kan fokusera på sitt jobb i stället. Åtminstone var det så för mig när jag fick fast anställning - jag vågade utmana mig mera och göra långsiktiga planer och trivdes mycket bättre på jobbet dessutom (åtminstone fram till nu när det visade sigg att inte ens Helsingfors universitet var tryggat för slumpmässiga nedskärningar, men det är en annan sak...)

    Du vill ju skriva. Varför skulle ett femårigt stipendium göra något annat än låta dig fokusera på det i stället för att söka finansiering varannan månad?

    SvaraRadera