2016-08-30

Naondel - så blev romanen till, del 2

Jag insåg igår att de länkar till gamla inlägg jag har i de här inläggen inte syns särskilt tydligt. I det här inlägget har jag tex tre länkar - try to spot them all!

Länge kändes arbetet med Naondel som en lek. För det var ju inte det jag egentligen skulle jobba med, alls. Jag hade till och med pitchat steampunkprojektet för mitt finska förlag, som älskade idén.

Men tanken på en kör av röster som berättade Ursystrarnas historia lämnade mig inte ifred, och jag jobbade ganska länge med projektet utan att våga erkänna för mig själv att jag nu skrev på en ny bok. Kugge frågade igår hur länge det tog, och jag minns inte exakt men några månader i alla fall.

Tidigare i år, när jag var i London och lanserade Maresi på engelska, fick jag frågan om hur jag kommit på en så ovanlig struktur på en trilogi - först en roman, sedan dess prequel och sedan en sequel. Sanningen är ju att jag inte hade en tanke på att det skulle bli så. Men Ursystrarna, och till en början framför allt Kabira, lämnade mig helt enkelt inte ifred. Basse frågade i en kommentar om det skall bli en kronologisk fortsättning på Maresi, och det är alltså tanken att nästa bok skall ta vid där Maresi slutar. Ta i trä.

Fast förälskelsefasen med Naondel höll naturligtvis inte i sig hur länge som helst. Redan i april kom det fnurror på tråden.
Det är ingen rival som dykt upp, och vårt förhållande är egentligen lika ljuvt som innan. Men nu har tvivlet gjort entré. Det är den dåliga självkänslan som gnager och säger att jag inte är god nog för den här berättelsen. Jag kan inte göra den rättvisa. Jag duger inte. Den är en tia, och jag på sin höjd en sexa. It's way out of my league.

Men bara några dagar senare låter det så här på bloggen: 
Detta är ett projekt som kommer att sluka mig. Det är så stort och omfattande. Spännande, svårgreppbart. Vet du vad? Det känns underbart. Farligt och skrämmande och underbart.

Det stod tidigt klart för mig att Naondel skulle bli det mest krävande jag någonsin skrivit. Jag gav mig på en helt ny form av berättande. Maresi var min första roman skriven i första person. Naondel är en roman med sju berättare som alla berättar sin egen historia i första person*. De speglar varandra, och vi får se sidor av kvinnorna som de inte avslöjar i sina egna texter genom de andras ögon. Den enorma utmaningen blev naturligtvis dels att få rösterna att bli distinkta och specifika, dels att få fram berättelsen och handlingen genom dessa begränsade berättarperspektiv. Kvinnorna är nämligen dessutom fångar, och har mycket litet handlingsutrymme. Tidsperspektivet var en utmaning i sig;  romanen sträcker sig över mer än 40 år.

Jag gjorde det verkligen inte lätt för mig.



*utom ett perspektiv som berättas i tredje person

7 kommentarer:

  1. Alltså ÅH vad jag ser fram emot att läsa den här boken!!!

    SvaraRadera
  2. Jag satt uppe till halv två i natt för att jag verkligen inte kunde släppa boken så nära slutet. Jag gillar dina olika röster, speciellt Kabira. Hon är inte helt lätt att tycka om, men går att förstå. Fantastiskt :-)

    Tack för att du skrivit en så mångbottnad bok och att du inte värjer dig för mörkret, utan ger det plats, utan att för den delen göra det helt hopplöst.

    SvaraRadera
  3. När är förresten officiellt släppdatum? Jag insåg just att jag inte borde skriva desto mera utförligt om den före det, förlåt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, släppt är den, recensionsdag är 18.9. men det gäller knappast för bloggkommentarer :-)
      Det är otroligt märkligt för mig att det redan finns folk som har läst boken! Tack för dina kommentarer! Speciellt glad är jag över kommentaren om Kabira - det är just det jag strävat efter.

      Radera
    2. Jag skrev en liten puff på min blogg också när jag hade läst ca en tredjedel, som mitt bidrag till bokbloggsjerkan. Men det är mest en teaser och reklam till de svenska läsarna :-)

      Radera
    3. Så fint! Och vilka trevliga kommentarer!

      Radera