2016-08-22

Med skulden som drivkraft

Orsakerna till att jag ibland far iväg på skrivretreater ensam är många. Lugn och ro, möjligheten att helt gå in i skrivbubblan och processen osv.
En stor orsak de senaste fem åren har varit skuld.

Efter att sonen föddes har glädjen över skrivron under en retreat alltid blandats med skuld. Skuld över att jag lämnar honom, skuld över att jag lämnar maken ensam med vardagen. Det är jobbigt med all den här skulden - som bara jag själv belastar mig med.

Men det var först i maj i år som jag insåg att skulden också kan vara en positiv drivkraft. 

Då åkte jag på en impromptu kort skrivretreat till en kompis sommarstuga och så satt vi båda där och skrev en tisdag till fredag. Jag kände ganska mycket skuld den gången, för att jag mitt i en vecka for iväg, sådär bara. Måste jag faktiskt åka? Var nu detta nödvändigt? Kan jag inte lika bra skriva hemma? Faktum var att jag var rätt omotiverad över huvud taget när vi kom dit. Men då tänkte jag att om jag nu faktiskt tagit mig all den här tiden, tid som är bort från min familj, då skall jag tammetusan använda den också. Och så blev skulden en motor som fick igång mig.

Jag skulle behöva en sådan motor nu.

Faktum är att jag ansökte om att få komma till författarcentret i Visby i höst. Jag har varit där tre gånger (alltid på våren) och skrivit mycket bra. Men jag har inte hört av dem alls, och eftersom tiden jag ansökt om att få vara där börjar idag så antar jag att jag kan se det som ett avslag.

Nu har jag ju ett underbart arbetsrum, så det är inte sådan skrivro jag saknar. Jag får komma bort hemifrån för att arbeta. Men hur skall jag injicera mig med lagom skuld för att också komma igång?

1 kommentar:

  1. Skulden växer ju på träd. Det är bara ti plock.

    SvaraRadera