2016-08-31

Naondel - så blev romanen till, del 3

Naondel kom till på ett helt annat sätt än någon annan av mina romaner. I juni 2014 skrev jag så här på bloggen:

Jag är inte van att bygga en bok på det här sättet.

Oerhört långsamt och eftertänksamt.

Jag är van att jobba intensivt och snabbt. Jag hör ju till ordräknarnas skara, eftersom jag behöver något som motiverar mig att vara disciplinerad. Si och så många ord per dag. Ord läggs till ord, sida till sida, jag kan överblicka framstegen, hur boken blir till.

Nu är det mer drömmeri än skriveri. Jag skriver texter för hand som jag inte ens vet om de kommer att ingå. Eller vart i boken de hör - jag som alltid hittills skrivit kronologiskt.

Det enda jag egentligen lärt mig om skrivande är alltså att ingen bok blir till på samma sätt som den förra. De Ännu Inte Valda tog mig flera år och tre grundliga omskrivningar att göra. Arra var intuitiv, snabb och flödande med ett allvarligt stickspår där jag fick backa och skriva om. Underfors var som jag minns det ganska rättfram, men krävde en hel del riktig on-location-reserach. Anaché var komplicerad att skriva, med många trådar att hålla i. I Maresi hamnade jag helt fel på grund av att jag hade fel förväntningar på historien och fick lägga den åt sidan i nio månader innan jag kunde fortsätta. Och nu skriver jag plötsligt okronologiskt, utan att veta hur jag skall få ihop det, jag trevar omkring och letar efter röster och känner det som om jag seglar i okända farvatten med en kompass jag inte kan läsa och snart blir det storm.

Men stormar kan ju vara uppfriskande


Just det att boken inte tillkom kronologiskt har varit en av de stora skillnaderna mellan Naondel och allt jag skrivit förr.

I maj 2014 åkte jag på en skrivarresa till Leros som var både jobbig och lyckad. Jag skrev ett inlägg om den resan här. Jag skrev ett helt berättarperspektiv på Leros, trots att jag var sjuk. Ionas historia kommer för alltid att för mig vara förknippat med denna lilla grekiska ö.

Det dröjde ändå ända till februari 2015 innan jag vågade namnge "Det nya" här på bloggen, och gav inläggen taggen Naondel. Vill man kan man läsa de inläggen här på bloggen för en detaljerad redogörelse över allt upp och ner med boken.

2016-08-30

Naondel - så blev romanen till, del 2

Jag insåg igår att de länkar till gamla inlägg jag har i de här inläggen inte syns särskilt tydligt. I det här inlägget har jag tex tre länkar - try to spot them all!

Länge kändes arbetet med Naondel som en lek. För det var ju inte det jag egentligen skulle jobba med, alls. Jag hade till och med pitchat steampunkprojektet för mitt finska förlag, som älskade idén.

Men tanken på en kör av röster som berättade Ursystrarnas historia lämnade mig inte ifred, och jag jobbade ganska länge med projektet utan att våga erkänna för mig själv att jag nu skrev på en ny bok. Kugge frågade igår hur länge det tog, och jag minns inte exakt men några månader i alla fall.

Tidigare i år, när jag var i London och lanserade Maresi på engelska, fick jag frågan om hur jag kommit på en så ovanlig struktur på en trilogi - först en roman, sedan dess prequel och sedan en sequel. Sanningen är ju att jag inte hade en tanke på att det skulle bli så. Men Ursystrarna, och till en början framför allt Kabira, lämnade mig helt enkelt inte ifred. Basse frågade i en kommentar om det skall bli en kronologisk fortsättning på Maresi, och det är alltså tanken att nästa bok skall ta vid där Maresi slutar. Ta i trä.

Fast förälskelsefasen med Naondel höll naturligtvis inte i sig hur länge som helst. Redan i april kom det fnurror på tråden.
Det är ingen rival som dykt upp, och vårt förhållande är egentligen lika ljuvt som innan. Men nu har tvivlet gjort entré. Det är den dåliga självkänslan som gnager och säger att jag inte är god nog för den här berättelsen. Jag kan inte göra den rättvisa. Jag duger inte. Den är en tia, och jag på sin höjd en sexa. It's way out of my league.

Men bara några dagar senare låter det så här på bloggen: 
Detta är ett projekt som kommer att sluka mig. Det är så stort och omfattande. Spännande, svårgreppbart. Vet du vad? Det känns underbart. Farligt och skrämmande och underbart.

Det stod tidigt klart för mig att Naondel skulle bli det mest krävande jag någonsin skrivit. Jag gav mig på en helt ny form av berättande. Maresi var min första roman skriven i första person. Naondel är en roman med sju berättare som alla berättar sin egen historia i första person*. De speglar varandra, och vi får se sidor av kvinnorna som de inte avslöjar i sina egna texter genom de andras ögon. Den enorma utmaningen blev naturligtvis dels att få rösterna att bli distinkta och specifika, dels att få fram berättelsen och handlingen genom dessa begränsade berättarperspektiv. Kvinnorna är nämligen dessutom fångar, och har mycket litet handlingsutrymme. Tidsperspektivet var en utmaning i sig;  romanen sträcker sig över mer än 40 år.

Jag gjorde det verkligen inte lätt för mig.



*utom ett perspektiv som berättas i tredje person

2016-08-29

Naondel - så blev romanen till, del 1

Jag ligger däckad med en förskräckligt förkylning, men som tur har jag förberett några blogginlägg och kan bjuda på dem under de kommande dagarna.

Jag tänkte att nu då Naondel utkommit skulle det vara roligt att skriva några inlägg om hur boken blev till. Jag har försökt leta igenom bloggen för att hitta exakt när det var jag kom på idén till berättelsen, eftersom jag har en tydlig minnesbild, men jag kan inte hitta något som stöder den minnesbilden. Jag minns nämligen att jag satt i min mammas lilla stuga i Österbotten och skrev på Maresi, och då jag beskrev något som hade med Ursystrarna att göra plötsligt insåg att jag någon gång kommer att vilja skriva om dem. Jag tycker att det var sportlov då idén kom, men  sportloven 2012 och 2013 har jag inte ens varit i Österbotten.

Hur som helst: När Maresi blivit antagen och jag arbetade med de sista redigeringsomgångarna på den romanen hade jag ett helt annat romanprojekt i tankarna. Jag gjorde en massa research och anteckningar och var helt inne på att det var det jag ville skriva om. Projektet skulle ha steampunk-tema, och jag utlyste glatt 2014 till Steampunkens år.

Men redan i slutet av januari kom annat in vid sidan om steampunken. Jag gjorde anteckningar för det som kommer att bli Maresi II, och för det som kom att bli Naondel. Lite så där på sidan om det "riktiga" projektet. Men redan 26.1. påbörjade jag en Journal of a Novel för Naondel. Det är en anteckningsbok där jag gör en liten anteckning varje dag då jag jobbar med ett romanprojekt. Jag var fortfarande lite osäker på projektet, var det verkligen detta jag nu skulle ta mig an, men det svepte mig helt med sig och jag ser både i JoaN-anteckningarna och här på bloggen att jag var oerhört förtjust i idén och att arbetet till en början gick väldigt fort och lätt.

Ändå var det mars innan jag gav projektet en egen tag här på bloggen, och även då hette det bara "Det nya".

Om ni har något ni vill fråga kring bokens tillkomst, gör det väldigt gärna i kommentarerna!

2016-08-26

Nu blir det fest!

Nu blir det releasefest för Naondel! Kom och höj en skål, ät pizza och fira med mig att flera års arbete nu finns i bokform!
Evenemanget finns på FB, du som är på väg, anmäl dig gärna där så vi vet ungefär hur många som är på kommande!

Följ ditt eget goda råd, kvinna - för n:te gången

Maken (min bästa supporter, coach, cheerleader och manager) insåg att nu behöver jag en spark i baken och skickade mig till Helsingfors solo på några dagar för att skriva. Men det råkar vara dagar då jag också har en massa annat att göra, jobbmässigt: konstens natt på Förlaget, en intervju, en some-skolning, en uppläsning osv osv. Jag beklagade mig och oroade mig: när skall jag hinna skriva då.
Skriv fast på tåget, sa han strängt.
Så då gjorde jag det. Jag har verkligen inte kommit igång med skrivandet efter semestern alls. Jag har gjort massor med annat jobbrelaterat, men skrivandet - njet. Så det kändes otroligt motigt att ta fram anteckningsblocket. Det stod ju verkligen HELT stilla i skallen. Jag har inte haft en idé eller skrivimpuls alls på nån månad. Det kändes rent ut sagt omöjligt att producera text.
Men jag tvingade mig, och tvingade mig att tänka mig bort från att det skulle bli något användbart. Nu skulle jag skriva, vad som helst. Och gjorde det.

Och så skedde det som brukar ske - idéerna kom genom skrivandet. Inte före.

Jag vet ju det här. Jag har talat och skrivit om det hundratals gånger. Men tror ni jag begriper det själv ändå?

Det lossnade ju ordentligt sen, jag satte mig på ett café så fort jag klivit av tåget och fortsatte skriva. Sammanlagt skrev jag ungefär två timmar för hand. Inget viktigt. Inget riktigt. Men det var roligt, och det löpte, och jag skrev. Och det betyder allt.

Boken i min hand

Igår kom den, boken. Och jag fick hålla den i min hand och läsa ur den på Konstens natt.




Alla frågade hur det känns. Det känns bra, men samtidigt har nervositeten inte försvunnit någonstans - jag vågar fortfarande inte titta alltför noga på boken, jag är rädd för att hitta fel. Och så har jag ett recensionsdatum nu att oroa mig för. Men det är en vacker bok, och tjock (det vet jag ju egentligen om, ändå överraskades jag av hur tjock den är), och den har en underbart vacker karta. Igår på Konstens natt kunde man köpa kartan som affisch! Den kommer säkert att finnas tillgänglig också på andra sätt längre fram.

Senare idag hoppas jag kunna berätta mer om releasefesten!

2016-08-25

Boken! Den finns!

Naondel har kommit från tryckeriet till Förlaget! Så ikväll får jag läsa högt ur den riktiga boken på Konstens natt! Dessutom finns det en liten rolig grej med anknytning till boken till salu... Komsi komsi! Jag läser 18.30 men evenemanget börjar ju redan kl 16.

2016-08-24

Högläsning

Denna vecka skall jag läsa högt vid två tillfällen. I morgon, torsdag, är det Konstens natt i Helsingfors och då är det öppet hus i Förlagets nya lokaler på Nylandsgatan 17 från klockan 16 och framåt.Programmet ser ur så här:

Välkommen in till Förlaget under Konstens natt i Helsingfors, torsdagen den 25.8! Kom och mingla med författare, kolla in våra lokaler och köp höstens böcker först av alla! Dessutom: högläsning och överraskningsprogram längs med kvällen!

Tidtabell:

Yrsa Stenius kl 16.30
Sara Razai kl 17.00
Henrika Ringbom kl 17.30
Johan Bargum kl 18.00
Maria Turtschaninoff kl 18.30

PAUS

Peter Mickwitz kl 19.30
Annika Sandelin kl 20.30
Hannele Mikaela Taivassalo kl 21.00

Claes Andersson LIVE kl 21.30-

På lördag ordnar PEN tillsammans med Nuoren Voima ett tvåspråkigt evenemang i den förtjusande bok- och pappershandeln Nide på Fredriksgatan 35 kl 16-18. Temat är queer litteratur och jag tror att det innebär att jag läser ur Anaché, men jag är inte helt säker.
EDIT: Evenemanget börjar redan 15.25!

2016-08-23

Min förmiddag, favorit i repris

Jag har skrivit om mina arbetsdagar förr. Nu kände jag för att göra det igen, eftersom förmiddagen försvann i ett huj, samtidigt som jag tyckte att jag ingenting fick gjort. Så här är min dag, 8.45-11.45 i ingen speciell ordning:

Anlände till kontoret, upptäckte en katt i huset. Katten hade mycket att berätta.
Klappat kelen katt, försökt skriva trots att katt tyckte att penna är kattleksak, lagt upp massor med bilder på alla sociala medier på sagda katt.
Skrivit kartfluff till nyutgåva av Maresi.
Skrivit och sänt en faktura.
Svarat på mejl från skola jag skall besöka i oktober.
Svarat på mejl från översättarseminarium jag skall delta i i oktober, sänt dem en presentation av mig själv.
Upptäckt och påtalat fel i min författarpresentation på Förlagets hemsida.
Mejlat en massa mejl angående MERCHANDISING med Förlaget!
Ringt och mejlat kring releasefesten.
Mejlat med illustratör av kartor.
Svarat på förfrågan om uppträdande.
Bloggat.
Kollat sociala medier tusen gånger.
Mejlat med två olika journalister om intervjuer, bokat tidpunkter med båda.

När jag ser på listan så inser jag ju att det inte är så hemskt konstigt att tre timmar bara försvann. Men det är sånt här som hör till jobbet men som stjäl väldigt mycket av skrivtiden. Måste komma på nåt bra system så att jag inte fastnar i allt det här hela tiden. Borde väl egentligen freda förmiddagarna: stänga av telefonen och inte gå online före efter lunch.

Kartfluff

Igår kom den här!

Jag är ohyggligt ivrig på årets bokmässa. Dels har jag spännande paneler att själv delta i, dels finns det så mycket intressant jag vill lyssna på.

Idag försöker jag få igång skrivandet genom att skriva kartfluff. Schildts&Söderströms ger ut Maresi som mjukpärmad, med nytt omslag och nya kartor! De ritas av Sanna Mander, som också gjort kartan till Naondel. Med "kartfluff" menar jag sådant som ibland står på gamla kartor, "ritad av..." ni vet. Det är hemskt roligt! Och Naondels karta är så snygg så att OJ OJ. Mycket annorlunda alla andra fantasykartor jag sett.

2016-08-22

Yay and Nay

Today's Yay:
My English translator Annie has just finished the entire first draft of Naondel and wrote to tell me that the ending made her cry again. Hooray!

Today's Nay:
It's raining and I am as productive as a puddle of mud. Boo.

Med skulden som drivkraft

Orsakerna till att jag ibland far iväg på skrivretreater ensam är många. Lugn och ro, möjligheten att helt gå in i skrivbubblan och processen osv.
En stor orsak de senaste fem åren har varit skuld.

Efter att sonen föddes har glädjen över skrivron under en retreat alltid blandats med skuld. Skuld över att jag lämnar honom, skuld över att jag lämnar maken ensam med vardagen. Det är jobbigt med all den här skulden - som bara jag själv belastar mig med.

Men det var först i maj i år som jag insåg att skulden också kan vara en positiv drivkraft. 

Då åkte jag på en impromptu kort skrivretreat till en kompis sommarstuga och så satt vi båda där och skrev en tisdag till fredag. Jag kände ganska mycket skuld den gången, för att jag mitt i en vecka for iväg, sådär bara. Måste jag faktiskt åka? Var nu detta nödvändigt? Kan jag inte lika bra skriva hemma? Faktum var att jag var rätt omotiverad över huvud taget när vi kom dit. Men då tänkte jag att om jag nu faktiskt tagit mig all den här tiden, tid som är bort från min familj, då skall jag tammetusan använda den också. Och så blev skulden en motor som fick igång mig.

Jag skulle behöva en sådan motor nu.

Faktum är att jag ansökte om att få komma till författarcentret i Visby i höst. Jag har varit där tre gånger (alltid på våren) och skrivit mycket bra. Men jag har inte hört av dem alls, och eftersom tiden jag ansökt om att få vara där börjar idag så antar jag att jag kan se det som ett avslag.

Nu har jag ju ett underbart arbetsrum, så det är inte sådan skrivro jag saknar. Jag får komma bort hemifrån för att arbeta. Men hur skall jag injicera mig med lagom skuld för att också komma igång?

2016-08-18

Lättläst

Av allt det som kommer att hända i höst gläder jag mig speciellt åt en sak: två av mina böcker kommer att utkomma i lättläst bearbetning. Maresi utkommer på Lärum (på svenska) och Helsingin alla (den finska utgåvan av Underfors) utkommer på Opike på finska. Jag har fått läsa båda bearbetningarna och är verkligen imponerad av hur bearbetarna lyckats förenkla och förtydliga texten utan att förlora textens själ och egenart. Maresi finns redan som fysisk bok och jag väntar otåligt på att få mitt ex i posten. Jag har alltså läst Jolin Slottes vackra bearbetning, men inte sett Jenny Wiiks illustrationer, och jag är så nyfiken på dem att jag nästan spricker!

Det känns så fint att veta att också de som har svårt att läsa längre, svårare texter han få ta del av mina böcker. Och att de som t.ex. har ett annat modersmål men som håller på att lära sig svenska eller finska kan öva sig genom Maresi och Helsingin alla. Litteratur skall vara tillgänglig för alla, och lättlästa bearbetningar (och originalverk, såklart!) är en viktigt del av detta.

2016-08-17

PARTY!

Nä vet ni, nu har jag slösat så mycket energi och negativa känslor på den där tablettdatorn så nu har jag bestämt mig för att visst tusan skall det bli releasefest! Jag vill ha något roligt att se fram emot. Watch this space för mer info, förhoppningsvis redan nästa vecka!

Elände

Idag har min förbannade lilla tablettdator IGEN fått spunk och försöker uppdatera något på egen hand och så misslyckas den och nu har den hållit på i över en timme. Till slut gav jag upp och hämtade min stora dator till arbetsrummet, som tur är bor jag nära. Nu kommer tablettdatorn antagligen att hålla på och jobba tills den blir utan laddning, och om den går tom hamnar den i en loop där den inte kan sätta på sig alls utan man måste restore factory settings. Vilket vi alltså gjort två gånger denna sommar redan. Jag har garanti kvar på den, men bevisa nu sen vad som är fel på datorn och vad som är Windows fel - alla dessa jävla uppdateringar man hela tiden måste låta den göra och inte kan välja bort. "Förbereder windows" har det stått på skärmen i 40 minuter nu. Ja och sen är den mycket tricky då man skall ladda den, för ibland laddar den och ibland laddar den istället ur, trots att indikatorlampan blinkar.

Detta åt alltså upp hela min måndag, sen funkade datorn igår och nu for förmiddagen till detta igen. Det påverkar mitt humör enormt. Jag har allvarligt övervägt att skaffa en Apple, men problemet är att jag har en ganska ny telefon, mindre än ett år gammal, som är Android. Och så blir det problem med att få maskinerna att kommunicera. Dessutom är tablettdatorn drygt ett år gammal och jag blir rasande på den skitteknik de prackar på oss. Skall ingenting hålla alls längre?

Jag gillar att ha en stor tung men mer stabil laptop som jag i princip har som bordsdator, och så en tablettdator med löstagbart tangentbord som är riktigt lätt och enkel att ta med sig - och som har vansinnigt bra batteri. Det håller lätt 5-6 timmar.

Jag har hemskt svårt att komma igång med arbetet efter semestern, och detta hjälper inte direkt. Jag velar mellan pjäsen och romanen (båda har deadlines, båda är viktiga) och så resulterar det i att jag inte får riktigt något gjort.

2016-08-16

Nu skall vi snacka pengar. Igen.

Ett av mina mest lästa inlägg någonsin var det jag skrev om pengar, efter att Maresi vann Finlandia Junior 2014. Nu då jag fått ett femårigt arbetsstipendium av staten har en ny aspekt av pengafrågan dykt upp.

Flera människor har frågat mig, i intervjuer och privat, om det inte finns en risk att jag tappar arbetsmotivationen nu då jag vet att jag är finansierad i fem hela år. Att jag tycker att jag inte behöver jobba så mycket.

Jag kan förstå varifrån den frågan kommer. Och samtidigt inte. Om en person får ett visstidskontrakt på jobbet, slutar hen anstränga sig då? Eller gör hen ett bra jobb, och hoppas på att få kontraktet förlängt?

Jag har aldrig någonsin skrivit för pengarna. Tanken är helt absurd: i så fall skulle jag verkligen ha valt en annan karriär. Eller en annan genre än fantasy på svenska i Finland. Då jag började skriva måste jag ju ha ett annat jobb vid sidan om, för att försörja mig. När jag fick mitt första projektstipendium, jag tror det var 2000e av Kulturfonden 2005 (eller kanske 2006?), betydde det att jag kunde ta lite ledigt från jobbet och skriva. Inte att jag tog ledigt och låg på sofflocket i två månader. Varför skulle det det? Äntligen hade jag möjligheten att ägna mig åt mitt skrivande på heltid, om och en kort stund. Och någon hade trott på att jag faktiskt kunde skriva - nu var det upp till bevis!

Så har det ju känts för varje projekt- och arbetsstipendium jag fått. Jag får möjligheten att göra det jag allra helst vill - skriva. Det är klart jag tar den möjligheten! Och dessutom vet jag att jag måste leverera - annars är chansen att jag får ett stipendium i framtiden minimal.

Jag kan inte komma på ett enda exempel då ekonomisk trygghet skulle ha betytt att en konstnär slutat utöva sin konst. Om vi tar den ekonomiskt mest framgångsrika författaren i modern tid som exempel: J.K. Rowling slutade inte skriva bara för att hon blev rik som ett troll. Hon skulle inte behöva arbeta en dag till i sitt liv, men hon fortsätter att skriva böcker ändå.

Vi skriver för att vi vill, för att vi måste, för att det är vårt sätt att vara i världen, för att vi inte har ett annat val, för att det är det enda vi är bra på - det finns hundratals orsaker.

Så nej, jag tror inte att min arbetsmotivation kommer att lida av att jag är ekonomiskt trygg i fem år. Snarare tvärtom. Och skulle min motivation lida kan man nog leta orsaker på helt andra håll.

2016-08-15

Idag

Idag invigde jag det underbara, härliga, romantiska, tysta arbetsrum på Dönsby B&B som jag skall hyra fram till årets slut. (Se mitt instagramkonto @turtschaninoff för bilder.)
Idag har jag kämpat med en dator som vägrade fungera före kl 17 då jag var hemma igen. Så jag fick mycket lite gjort. Skickade mejl och bloggade via telefonen, vilket jag avskyr.

Vad jag kunde ha gjort då datorn krånglade är läst någon av alla de böcker jag borde läsa före Göteborgs Bokmässa. Det hör ju till mitt jobb. Men det är väldigt svårt för mig att se läsning som arbete. Det är ju ett nöje. Eller var det. Före böcker blev mitt jobb. Nu vet jag inte riktigt vad läsning är mer.

För tio minuter sen kom jag på idén till ett mycket bra blogginlägg. När jag öppnat datorn var det borta. Så ni fick det här istället.

Förlåt.

Gallupdags

De senaste dagarna har jag funderat över en sak.

Releasefest eller inte releasefest?

Jag har haft två, för Anaché och för Maresi. Det var väldigt roligt och jag tror att den första releasefesten jag ordnade var Svenskfinlands första, men jag är inte säker.

Det jag undrar över är om folk är trötta på releasefester. Orkar någon komma? Vad vill man ha ut av en bra releasefest? Svara gärna i kommentarerna!


2016-08-12

En liten författare

Det här är ju mestadels en skrivblogg och jag försöker hålla familjelivet utanför, men nu kan jag inte hålla mig från lite mammaskryt. Den som inte är intresserad kan med fördel hoppa över detta inlägg!

Sonen, dryga fem och ett halvt år, lärde sig alltså att läsa och skriva i somras. Det började med att han låg och läste serietidningar i vår eller min mammas stuga, men han läste bara "effektorden". BONK, SPLATT, KVACK. Sådant. Han kunde ändå ägna sig åt det väldigt långa sträckor åt gången.

Nu har han börjat läsa allt, ketchupflaskan på bordet, serierna i Hbl, skyltar osv. Det är härligt att följa med hur han dagligen lär sig tolka olika nya ljud och ljudkombinationer.

Nu har jag redan glömt vad som kom först, brevskrivningen eller sagorna, men jag tror att det var breven. Plötsligt fick han för sig att han ville skriva små brevlappar åt oss, och så skulle vi svara. Ofta var breven en begäran om att få kex eller överraskningar :-) Inte är de alltid så lätta att dechiffrera, men för det mesta kan jag åtminstone gissa mig till innehållet. Eftersom dagens tema är skryt, så måste jag berätta att han skriver både på svenska och engelska. En gång fick vi ett brev där det stod MAMMA KAN VI SPELA DRAKBORGEN (fast nej, allt var inte rätt stavat men jag minns inte just nu hur han stavar Drakborgen) DÄDI KAN JU PLEI

Nu är vårt hem översållat med brevlappar. Här är ett brev från onsdag morgon:

Det kanske inte är HELT lätt för andra att se att det står JA HA TAPA RÖSTENN KAN JAG FÅ STANA EMA

En dag på stugan när sonen hade tråkigt och jag skulle diska förslog jag att han skulle ta sin lilla anteckningsbok och skriva en saga. Hans ögon lyste upp och följande timme var han sysselsatt med att skriva SAGAN OM DRAKEN OCH PRINSESAN STIKA. Vilket naturligtvis tilltalar mig, då min första saga (som han inte hört talas om) hette PRINSESAN SILVÄRKLINGA OCH DEN ELAKA HEKSAN PÅRE. Sonens saga skrevs i fem "böcker" med förfärliga cliffhangers i slutet av varje "bok". Men det som mest imponerade på mig var att det handlade om en drake som anföll ett slott (prinsessan rationaliserades ganska snabbt bort) och det kom att handla om hur Drakborgen i spelet Drakborgen BLEV till Drakborgen. Fattar ni? Och sista kapitlet löd (fritt ur minnet): "Vill ni veta vad som händer i Drakborgen? Det får ni veta i nästa spel!" Dvs det blev en tie-in roman!

/End of mammaskryt

2016-08-11

Fantasymat

I november kan man annars komma och laga fantasymat tillsammans med mig på Helsingfors Arbis. Recepten vi tillreder är från den kokbok jag och min mamma gav ut 2006, så de är inte riktigt fantasymat, men jag antar att det är svårt att klura ut hur man tillreder nirnbärsmos och nadumbröd om man inte befinner sig på Menos :-)
Länken till kursen finns här, och anmälningarna tas emot nu ifall jag förstått rätt. Datumet är den 10.11 kl 17.

2016-08-10

Hösten i korthet

Jag sitter med kalendern uppslagen och går igenom höstens schema. Fram till Helsingfors bokmässa 27-30.10 ser det rätt hektiskt ut. Lite mjukstart får jag ändå i augusti, och några längre lediga sträckor finns det, än så länge. I dem skall jag försöka klämma in skrivande av pjäs och roman. För dem som är intresserade av var jag kommer att röra mig under hösten kommer här jobbschemat i korthet. Detta gäller alltså offentliga evenemang.

24.8. Konstens natt, läsning ur Naondel på Förlaget från kl 17, Nylandsgatan 17 B
31.8 Relesefest för den lättlästa bearbetningen av Maresi kl 17, Kulturkontakt Nord
20.9. Föreläsning på Växjö stadsbibliotek kl 18

Bokmässan i Göteborg, program hittills:
23.9. 12.00 Monterprogram på Finlandsarenan
         15.30 Att skriva mellan genrer, seminarium med Jonathan Stroud. Moderator Helena Dahlgren
24.9. 12.30 Monterprogram på Finlandsarenan
25.9. 12.00 Varför älskar vi fantasy? Seminarium med Julie Kagawa, moderator Johanna Koljonen
         15.00 Nordisk fantasy med Siri Pettersen, Kjartan Yngvi Björnsson och Snæbjörn Brynjarsson. Moderator Helena Dahlgren.

30.9. Åbo Bokmässa, hittills fastslaget program kl 12.55 på Fiorescenen
5.10 Skolbesök i Kimito
7.10 Tavastehus, översättarkonferens
27-30.10 Helsingfors bokmässa, programmet ännu inte spikat

2016-08-09

Fem saker jag ser fram emot

Malin Klingenberg skriver om fem saker hon ser fram emot i höst. En utmärkt bloggidé som jag genast lånar!

1. Jag ser naturligtvis fram emot att Naondel skall komma från tryckeriet. Samtidigt är jag oerhört nervös för hur den skall tas emot. Mer nervös än jag varit med någon av mina romaner.

2. Bokmässan i Göteborg. Jag har flera fantastiska seminarier och monterprogram, och ser fram emot så mycket kring mässan: Att åter få besöka min gamla studiestad Göteborg, att få träffa massor av mina fina vänner och kolleger jag ser alltför sällan, och att få lyssna till intressanta samtal och seminarier.

3. Mamma och jag skall resa till Stockholm i september, det väntar jag ivrigt på. Vi skall bo på fint hotell, äta massvis med god mat och springa på utställningar och museer.

4. Louis CK! Jag gav maken biljetter till hans standupshow i födelsedagspresent, och denna månad är det dags. Vi är stora fans av Louis CK och hans svarta humor. Ishallen är kanske inte den mysigaste av arenor för standup, men jag tror det kan bli bra ändå.

5. Höstens fester! Jag är en enstöring som trivs bäst i mjukisbyxor och yllesockor, men då och då förvandlas jag till partypingla. Och hösten är förlagsfesternas och releasefesternas förlovade tid. Jag har klänningarna. Jag har skorna. Jag har smink från Urban Decay. Jag är redo.

2016-08-08

Naondel kommer (snart), är du redo?

Nu kan man förresten redan förhandsbeställa Naondel på Förlagets hemsida! På olika nätbutiker också, förstås. Den som vill får väldigt gärna göra det.

Bloggen lever! Länge leve bloggen!

Första arbetsdagen efter semestern! Ja, jag fick faktiskt lite semester också. Vi flyttade ut till stugan helgen efter midsommarafton, och sen bodde vi där i sex veckor, men de första veckorna jobbade jag ändå. Jag läste den finska översättningen av Naondel, bollade kartillustration med illustratören och lite annat. Men den 13.7. gick boken i tryck, och från det hade jag riktig semester.

Den ägnade jag intensivt åt att göra ingenting. Verkligen, ingenting alls. Jag har läst tio böcker men i övrigt har jag ägnat tiden åt att vara med familjen. Nästan-sexåringen har lärt (sig själv) läsa, han har börjat skriva sagor (precis som jag gjorde i den åldern, det ger mig naturligtvis en oerhörd kick) och han har visat sig vara stor nog nu för att spela Drakborgen, favoritbrädspelet från min barndom. Så det har vi spelat om och om igen. Jag har läst ett antal böcker högt för honom, lagat mat, ätit gott, druckit vin, solat och simmat och kuskat till simskola, jag har strosat i Ekenäs och legat i en hängmatta och stirrat. Jag har plockat blåbär och obscena mängder kantareller. Jag har badat bastu och paddlat kajak och lyssnat på podcasts och sett solen gå upp och ner i rosa skyar och stilla dimma.

Jag hade en hel del planer: hälsa på en massa vänner, köra runt i skärgården, göra spontanresa till nån stad, äta på gamla vänners restaurang. Inget av det där blev av. Dagarna flöt ihop i ett behagligt töcken av lättja och sysslolöshet.

Nu är jag väldigt redo för vardagen. Inte så mycket för alla måsten som väntar här hemma, allt som blivit ogjort, men för rutiner, rinnande vatten och en matbutik fem minuter bort.

Lite har hänt medan jag semestrade också: Clavis i Belgien har köpt rättigheterna till Naondel. Och i slutet av veckan fick jag en riktig PANGNYHET: Centret för konstfrämjandet i Finland har beviljat mig ett femårigt arbetsstipendium, med start i januari 2017.

Just det. Ett femårigt stipendium. Det är helt ofattbart. Och en sådan lättnad. Nu vet jag att jag kommer att kunna koncentrera mig helt på mitt skrivande i fem hela år framöver, utan oro och stress. Jag tänker på det i termerna av att sonen kommer att vara 11 år när stipendiet tar slut. Det är inte klokt.