2016-05-31

Ferrante: Writing is an act of pride

I have read the Neapolitan-quartet by Elena Ferrante recently and it's like nothing I have ever read. What shook me to my core is what Ferrante does with language. How she is at the same time exactingly precise, her words sharp as the edge of a knife, and at the same time her prose is juicy, plump, opulent. Even in the recent New Yorker-interview she sounds just like her novels. What she says about writing, at the end of the article, struck a deep chord with me.

Ferrante: Writing is an act of pride. I’ve always known that, and so for a long time I hid the fact that I was writing, especially from the people I loved. I was afraid of exposing myself and of others’ disapproval. Jane Austen organized herself so that she could immediately hide her pages if someone came into the room where she had taken refuge. It’s a reaction I’m familiar with: you’re ashamed of your presumptuousness, because there is nothing that can justify it, not even success. However I state it, the fact remains that I have assumed the right to imprison others in what I seem to see, feel, think, imagine, and know. (...) And I cannot soothe myself by saying: it’s a job. When did I ever consider writing a job? I’ve never written to earn a living. I write to bear witness to the fact that I have lived and have sought a yardstick for myself and for others, since those others couldn’t or didn’t know how or didn’t want to do it. What is this if not pride? And what does it imply if not “You don’t know how to see me and see yourselves, but I see myself and I see you”? No, there is no way around it. The only possibility is to learn to put the “I” into perspective, to pour it into the work and then go away, to consider writing something that separates from us the moment it’s complete: one of the many collateral effects of an active life.

I think this is the reason I hid my writing from the world for so very long: it felt hugely presumptuous. But after reading the above, I can put other words on it, too: It is an act of pride. And revealing your writing to the world becomes an act of extreme pridefulness. I had to find my inner pride before I could do it, before I could say to the world: I think I deserve to write.

2016-05-30

Det enda konstanta

När det stormar och blåser är skrivandet det enda riktigt konstanta i mitt liv. Det finns där vad som än händer. Katastrofer, pyttesmå eller jättestora: Jag har ändå alltid skrivandet.

Det är kanske inte särdeles jämnt och konstant i sig. Det går upp och ner och hit och dit. Men jag kan alltid hålla mig i det. Alltid förhålla mig till det. Och det påverkas inte alls av yttre omständigheter utan följer sin egen, högst egensinniga och obegripliga logik.

2016-05-26

Bokmässan! Programmet!

Seminarieprogrammet för årets bokmässa i Göteborg är här! Och jag är så vansinnigt stolt och glad över de hela tre seminarier jag får delta i.

På fredag blir det ett samtal med Jonathan Stroud under rubriken "Att skriva mellan genrer". Ofta är det så att jag innan seminarier och paneler måste se till att hinna läsa de andra deltagarnas böcker, eller åtminstone en bok av dem. Det är inget problem med Stroud: Jag har läst, och älskat, hans Bartimaeus-trilogi, och har Heroes of the Valley hemma (på hälft, än så länge, pga mina svårigheter på sistone att koncentrera mig på en bok åt gången).
Samtalet leds dessutom av Helena Dahlgren. Jag är så himla ivrig över att få delta i detta samtal!

På söndag blir det samtal under rubriken "Varför älskar vi fantasy" med världsbästa Johanna Koljonen (gammal skolkamrat till mig, måste bara få namedroppa lite) som samtalsledare och Julie Kagawa, bästsäljande författare av bland annat Iron Fey-serien som annan deltagare. Och jag är på bild i katalogen :-)

Och senare på söndag blir det nordisk fantasy galore med en helt lysande panel nordiska författare: Siri Pettersen (Norge), Kjartan Yngvi Björnsson och Snæbjörn Brynjarsson (Island), yours truly och så Helena Dahlgren som moderator.

Detta är ju dessutom bara mässprogrammet, monterprogram kommer senare. Vilken fabulös mässa det skall bli!

2016-05-25

Fröken pladdertrut

Jag lyckades skärpa mig nog för att ge Maresi lite muntur idag. Hon hade en massa på hjärtat, nu när hon inte fått utgjuta sig på fem dagar. Mina fingrar hinner knappt med, och hennes tankar hoppar så att det är rent förskräckligt.

Jag kommer nog aldrig att få en huvudperson som Maresi igen.

Hello Hong Kong!

So a website connected to the South China Morning Post, Hong Kong's leading English newspaper, has a wonderful review of Maresi! I believe this is my first review in China, which is super exciting.

"Maresi proves to be an exact and riveting storyteller. She tells her gripping story simply and clearly, and has us hanging on her every word."
And:"Expertly written and translated, Maresi is an original story that stands out in the very crowded marketplace of Young Adult fiction."


Klick here for the full review. 


La dolce vita

Från fredag till måndag deltog jag i en pjäsläsningsworkshop inom ramen för Reko, projektet för nyskriven finlandssvensk dramatik. Det var oerhört givande, lärorikt, spännande och utmattande. Igår tog jag en välbehövlig helt ledig dag då jag passade på att njuta av trädgården och det fina vädret. Syrenen blommar, äppelträdet håller på att slå ut och just nu är vår trädgård som allra, allra bäst. Jag läste och åt god mat och bara tog det lugnt. Gjorde inte ens en enda hushållssyssla (utom matlagning).

Med andra ord: idag har jag fem dagar av negligerade sysslor around the house och i trädgården att komma ikapp med (maken har såklart gjort en massa medan jag var borta, men det är t.ex. jag som sår frön och fixar med odlingarna). Plus att nu står jag inför ett verkligt dilemma - ta itu med pjäsen, nu efter alla impulser från workshopen, eller fortsätta med Maresi 2 som jag just kommit igång med på allvar (jag har redan 23 000 ord av ett första utkast!).

Sanningen är, att båda känns exakt lika omöjliga. Ute är det ännu en solig dag, syrenen blommar inte länge till, och jag har fått smak för det ljuva livet. Egentligen tycker jag att semestern kunde börja NU.

Måste försöka hitta någon mental piska att ta till. Morötter fungerar så dåligt för mig.

2016-05-17

Gör som presidenten!

Gör som president Niinistö - ge Maresi som examensgåva! Nu kan du fynda den hårdpärmade originalutgåvan till specialpris på Schildts&Söderströms hemsida.


2016-05-16

Pratsamma Maresi

I början av förra veckan gick det trögt med skrivandet. Jag hittade ingenting, inte karaktärer, inte platser. Satt i timmar och planerade, gjorde research, försökte tvinga fram miljöer och coola detaljer i världen.

Jag var på en liten skrivretreat ti-fre och på torsdag hade jag inte skrivit något som gick att använda. Frustrerad beslöt jag mig att strunta i allt jag försökt planera och istället bara skriva, vad som helst, och strunta i om miljön är fel. Jag kan fixa det senare (även om det nog blir en pain). Så jag satte igång.

Skrev 4000 ord på torsdag och 3000 på fredag. Igår, söndag, passade jag på att skriva 1000 ord då jag satt på tåg. Och idag har jag suttit på café och jobbat och skrivit över 1000 ord och skall försöka få ihop 1000 till (även om takten avmattats dramatiskt).

Slutsatsen jag drar är, att när Maresi väl får en chans att börja berätta är det nästan svårt att få stopp på henne. Hon har mycket på hjärtat. Och det hjälper nog lite att jag känner henne sedan tidigare. Jag vet hur hon tänker. Jag vet hur hon låter. Jag vet hur hon reagerar på saker. Inget annat är lätt med att skriva en uppföljare (speciellt inte frågan jag får av alla: "Är inte pressen stor nu?"), men just det är till stor hjälp.

2016-05-15

Maresi goes to Washington

Right now the President of Finland and his wife are on a state visit to Washington. They brought gifts for the Obama family, and the gift for Sasha and Malia was my Maresi and Salla Simukka's Snow White-trilogy.

Which is just all kinds of cool and awesome. And I love that the President and his wife chose Finnish literature as a great example of exportable goods!

I wish I could find a story about this in English, but with google translate you can glean something from the Finnish papers. One story is here and another here.

2016-05-10

You know nothing, Maria Turtschaninoff

Jag hade så väldigt fel.

Jag trodde att jag hade allt planerat för Maresi II och att det bara var att sätta igång och skriva. Men det hade jag ju inte alls.

Platsen är väldigt oklar för mig. Och människorna (förutom Maresi) kan jag inte se för mig alls.

Så: back to the drawing board.

Idag far jag iväg på ett litet äventyr, för att få skriva några dagar riktigt intensivt. Men nu är jag hemskt nervös. Jag vill inte alls vara ensam med min text, för den känns främmande och otydlig och obekväm.

Men det är som det alltid är: bara att bita ihop och jobba på. Jag höll på att skriva "sluta gnäll" också, men det är nog stört omöjligt för mig, det.

2016-05-03

Vansinne

Igår dök en tanke upp:
Jag måste vara tokig som gör den här resan igen så här snart inpå att jag blivit klar med den förra. En bok är färdig och nån vecka senare börjar jag på nästa och framför mig ligger samma vansinnesfärd: upp, ner, hit, dit, osäkerhet, hybris, förtvivlan, förtjusning, tristess, tillfredsställelse.

Och samtidigt: vad annat kan jag göra?