2016-04-11

Downshifting funkar sådär

Förra veckan tog jag det lugnt. Mycket lugnt. I två dagar.

Sedan blev jag melankolisk och rastlös och först då jag tog fram Maresi II kände jag mig harmonisk och tillfreds. Det är väl så, att jag mår dåligt av att jobba för mycket och jag mår dåligt av att inte jobba alls. Svårigheten ligger i att hitta den där perfekta balansen. Och sanningen är ju den att det inte är skrivandet i sig som stressar mig, det är allt det där andra omkring. Om det gick att vara författare och enbart ägna sig åt att skriva nya romaner skulle jag antagligen må som en prins. Men. Det är nu en gång för alla omöjligt, så min utmaning blir att hitta ett läge där jag kan arbeta och ändå må bra.

Det som har varit oerhört nyttigt är att stänga av nätet kl 18. Jag har fått massor läst, och det är lättare att somna om kvällarna också då jag inte ligger i sängen med mobilen i handen. Jag skulle ta en nätfri dag på veckoslutet men det "glömde" jag lite bort, tyvärr. Jag skall göra bot och bättring.

Just nu läser jag Reflections - on the magic of writing av Diana Wynne Jones. Wynne Jones är en författare jag växte upp med och sedan glömde bort till någon gång då jag var 20+ och med ens kom ihåg hennes böcker och hur jag älskat dem. Jag tror att den hågkomsten har mycket att göra med varför jag skriver det jag gör idag. Reflections är en samling av tal och essäer hon skrivit under sin karriär, och det är mycket intressant och underhållande läsning. I materialets natur ligger att det finns rätt mycket upprepningar - en författare har vissa favoritämnen och teman som återkommer - men det gör det egentligen ännu mer intressant. Man får följa med hur hennes insikter och åsikter skärpts och mejslats fram genom årens lopp. Jag har inte känt till mycket om Wynne Jones själv, och bitarna om hennes barndom är fascinerande och förskräckliga. Idag skulle hon och hennes två yngre systrar (förhoppningsvis) ha blivit omhändertagna av myndigheterna. De fick inte bo i huset med sina föräldrar utan i ett kall fuktigt ruckel på gården (Diana och en av hennes sytrar utvecklade reumatism), och nioåriga Diana fick ta hand om sina systrar. Ofta glömdes det bort att ge dem mat, ingen noterade att hennes yngre syster knutit sitt hår i två knutar på huvudet på sex månader och så vidare. Förskräckligt. Men det ger också en insikt i varför de vuxna i Wynne Jones böcker ofta är nyckfulla, farliga och på gränsen till galna.

Texterna är dessutom ofta väldigt roliga och underhållande - Wynne Jones klarade sig genom sin hemska barndom med humorns hjälp, och det syns i allt hon skriver. Speciellt då hon dråpligt beskriver hur skolbesök kan gå till skrattar jag - av matt igenkännande. Fast riktigt  illa har det aldrig gått för mig.

Jag älskar också då hon beskriver hur hon blir de karaktärer hon skriver om:


Idag händer det något som jag inte är direkt med om själv men som involverar mig och som är ohyggligt spännande. Jag får inte säga mer, och jag vet inte när jag får veta hur saken utfallit, men håll gärna tummarna för mig lite idag om du har tid!

4 kommentarer:

  1. Jo. Den där ska jag verkligen anteckna att läsa.
    Och håller tummarna så gott det går medan jag skriver...

    SvaraRadera
    Svar
    1. En kan få låna. Sen då en får tillbaka allt det i bokväg jag lånat av en.

      Radera
    2. Haha. Skulle ju vara väldigt fint att låna. Men tror du inte att det där är en sån där bok som liksom borde ägas...

      Radera