2016-04-28

Inåt, inte utåt

Det blir färre blogginlägg just nu. Det har att göra med att jag försöker lägga mindre tid på sådant, så att min arbetstid går åt till att skriva, för att minska min stress över allt som är ogjort. Det har också att göra med att jag på grund av mina utmattningssymptom gör mycket lite, alltså finns det väldigt lite att blogga om. Och så har det att göra med att jag i och med mina försök att varva ner och ta hand om mig själv vänder mig mer inåt än utåt. Jag skriver mer i min dagbok, sitter och stirrar, tänker, läser och försöker vara mindre online. Behovet av att vända mig utåt och blogga har helt klart minskat.

Men inte överger jag bloggen helt! Och just nu kände jag att jag vill berätta att jag igår skrev 738 ord på Maresi II, alltså del III i Krönikorna från Röda klostret. Det var oerhört spännande att sätta igång, och idag när jag kom till mitt arbetsrum kände jag mig nästan...blyg. Jag var blyg och spänd inför att närma mig Maresi igen. Så jag har ägnat dagens första arbetstimme åt att svara på mejl och skriva en kolumn klart istället. Men nu skall jag samtala lite med Maresi igen.

2016-04-22

Klar!

Jag kom igång med genomgången av språkgranskningen på allvar igen igår, och blev färdig idag. Jag tror att det fanns fem sidor av 177 som inte hade en enda kommentar - och ändå har jag fått ännu mer fullklottrade manus förr. Lite har jag tydligen lärt mig.

Finlandismerna frodas: jag tycker om att något är sönder, tydligen, och har problem med innan/förrän (vilket jag sannerligen skäms över - och nu blev jag osäker på om det heter att skämmas över eller för, hjälp, min hjärna känner inte längre igen det svenska språket!). Jag tycker också om att man "drömmer om att något finns" vilket tydligen är helt ogrammatikaliskt och inte alls finns i Sverigesvenskan*. Och så skriver jag "föra" då jag menar "leda". Oj voj.

Men hurra! Det är klart, så när som på några frågor jag skall mejla språkgranskaren om idag. Och så har det blivit så mycket bättre - förutom direkta fel har språkgranskaren rett ut vissa onödigt krångliga eller klumpiga meningar, så att språket är mycket renare och klarare.

Jag har återfått lite av min röst, men den skulle nog må bäst av att fortsätta vila. Ikväll skall jag på min första klassträff med min gymnasieklass - så få se hur tyst jag lyckas hålla mig. Jag gissar på inte tyst alls.





* Det heter "drömma om något".

2016-04-19

Nätet och annat

Jag blev alltså förkyld. Den redigaste förkylningen hittills denna vinter, om jag minns rätt. Lite känns det som att min kropp ville sätta stopp - "ta det lugnt, koppla av, pausa från jobbet nu hördu". Så det gjorde jag - igår såg jag på skräp-TV och sov sanslösa mängder och tänkte inte ens på jobbet*.

Men idag börjar redan obesvarade mejl och ogjort jobb tynga på, så jag försöker sitta vid datorn en stund och komma ikapp med åtminstone en del. Språkgranskningen får ändå vänta ett tag, för att jobba med den måste jag vara skarpare i knoppen.

Jag har naturligtvis hängt på nätet alldeles för mycket medan jag varit sjuk. Och jag måste ge lite kärlek åt twitter nu. Jag har fortfarande inte riktigt fått kläm på hur det funkar, eller hur jag skall få det att funka bäst för mig. Jag följer alldeles för många och min feed är hemskt svår att följa med. Dessutom är twitter stundtals det mest deprimerande sociala mediet för mig, för tunga och dåliga nyheter ger mig örfilar varje gång jag går in där. MEN! Via twitter har jag också fått kontakt med författare jag inte känner IRL och Maresi får dagligen många glada och uppmuntrande tillrop där. Som vanligt upplever jag att författarcommunityn är stöttande och positiv, oavsett om den är finsk, nordisk eller brittisk. Och det gör mig glad. Bra yrke jag har!








*Nästan alls.

2016-04-15

Fryser

Jobbet med språkgranskningen, som kom igång så jättebra igår, har sackat av nu då jag sitter med en begynnande förkylning och snörvlar och nyser och fryser. Jag hade faktiskt hoppats på att bli klar idag, men det kommer ju inte att ske. Inte ens nära på. 

Trots att jag är en asocial jävel älskar jag fester, och i morgon är det författareföreningens årsmöte och -fest. Och jag vill verkligen gå! Så jag häller i mig medusiner och ingefärste och hoppas på det bästa.

2016-04-13

Uppmuntran

Igår på eftermiddagen fick jag språkgranskningen av Naondel i posten.

Nu är det ju så här att språkgranskningen sällan är en författares favoritdel av skrivprocessen. Vid det laget då man kommer så långt är man rätt trött på sin egen text, och skulle helst gå vidare och göra något annat. Eller, så fungerar jag i alla fall. Däremot är jag fruktansvärt tacksam för språkgranskarna. Utan dem skulle mina böcker verkligen vara fulla av all slags fel. En god språkgranskare hittar dessutom ofta sådana fel som inte är språkliga, men som både jag och redaktören missat.

Men som sagt, lite segt är det att ta itu med en text som känns mer än lovligt tradig och uttjatad (för mig alltså). Då kändes det speciellt trevligt att det första mina ögon föll på då jag snabbt bläddrade igenom manusbunten igår var detta:


(Det som inte rymdes med på bilden var "parallellt och njuter")

En annan uppmuntran kom faktiskt från filmen Suffragette som jag såg igår. Den gjorde mig upprörd och arg; över hur det varit, hur hårt kvinnor fått kämpa för de mest grundläggande mänskliga rättigheter, hur vi aldrig får ta dem för givet och hur det fortfarande är för kvinnor på många håll i världen. Ibland har jag tyckt att Naondel är mer än lovligt mörk. Det händer en hel del hemskheter i den. Men efter att ha sett Suffragette tänker jag, återigen, att jag inte ens kommer i närheten av hur mörk verkligheten kan vara. Att det är min förbannade plikt som konstnär att lyfta fram också de mindre vackra sidorna att vara människa och kvinna.

2016-04-11

Downshifting funkar sådär

Förra veckan tog jag det lugnt. Mycket lugnt. I två dagar.

Sedan blev jag melankolisk och rastlös och först då jag tog fram Maresi II kände jag mig harmonisk och tillfreds. Det är väl så, att jag mår dåligt av att jobba för mycket och jag mår dåligt av att inte jobba alls. Svårigheten ligger i att hitta den där perfekta balansen. Och sanningen är ju den att det inte är skrivandet i sig som stressar mig, det är allt det där andra omkring. Om det gick att vara författare och enbart ägna sig åt att skriva nya romaner skulle jag antagligen må som en prins. Men. Det är nu en gång för alla omöjligt, så min utmaning blir att hitta ett läge där jag kan arbeta och ändå må bra.

Det som har varit oerhört nyttigt är att stänga av nätet kl 18. Jag har fått massor läst, och det är lättare att somna om kvällarna också då jag inte ligger i sängen med mobilen i handen. Jag skulle ta en nätfri dag på veckoslutet men det "glömde" jag lite bort, tyvärr. Jag skall göra bot och bättring.

Just nu läser jag Reflections - on the magic of writing av Diana Wynne Jones. Wynne Jones är en författare jag växte upp med och sedan glömde bort till någon gång då jag var 20+ och med ens kom ihåg hennes böcker och hur jag älskat dem. Jag tror att den hågkomsten har mycket att göra med varför jag skriver det jag gör idag. Reflections är en samling av tal och essäer hon skrivit under sin karriär, och det är mycket intressant och underhållande läsning. I materialets natur ligger att det finns rätt mycket upprepningar - en författare har vissa favoritämnen och teman som återkommer - men det gör det egentligen ännu mer intressant. Man får följa med hur hennes insikter och åsikter skärpts och mejslats fram genom årens lopp. Jag har inte känt till mycket om Wynne Jones själv, och bitarna om hennes barndom är fascinerande och förskräckliga. Idag skulle hon och hennes två yngre systrar (förhoppningsvis) ha blivit omhändertagna av myndigheterna. De fick inte bo i huset med sina föräldrar utan i ett kall fuktigt ruckel på gården (Diana och en av hennes sytrar utvecklade reumatism), och nioåriga Diana fick ta hand om sina systrar. Ofta glömdes det bort att ge dem mat, ingen noterade att hennes yngre syster knutit sitt hår i två knutar på huvudet på sex månader och så vidare. Förskräckligt. Men det ger också en insikt i varför de vuxna i Wynne Jones böcker ofta är nyckfulla, farliga och på gränsen till galna.

Texterna är dessutom ofta väldigt roliga och underhållande - Wynne Jones klarade sig genom sin hemska barndom med humorns hjälp, och det syns i allt hon skriver. Speciellt då hon dråpligt beskriver hur skolbesök kan gå till skrattar jag - av matt igenkännande. Fast riktigt  illa har det aldrig gått för mig.

Jag älskar också då hon beskriver hur hon blir de karaktärer hon skriver om:


Idag händer det något som jag inte är direkt med om själv men som involverar mig och som är ohyggligt spännande. Jag får inte säga mer, och jag vet inte när jag får veta hur saken utfallit, men håll gärna tummarna för mig lite idag om du har tid!

2016-04-08

A dreamlike reception

The UK is quickly becoming my favourite country in the whole wide world for the absolutely stunning reception Maresi has received there. Not only do reviewers and bloggers seem to love the book, but so many people write about it. When I sold the UK rights I did not think the book would make much of a splash. A translated YA mostly about girls - how much attention does a book like that normally get? But oh boy was I wrong! THANK YOU to everyone who has reviewed, blogged and tweeted (and instagrammed!) about Maresi in the past months.

Today I found this gem of a review. "If I had a daughter, I would give her this book to let her know: you are more powerful than you have ever realized." Klick here to read the whole review (but beware, some spoilers!) on shinynewbooks.com.

2016-04-07

The Scotsman likes Maresi!

The Scotsman places Maresi among their top 5 novels for teens!


"Another powerful novel about women comes from Finnish author Maria Turtschaninoff. Maresi (Pushkin Children’s Books, £10.99) was published to international acclaim with rights sold in 11 countries and it’s not hard to see why. In an alternative world where women have no rights at all, Maresi has been at the sanctuary of the Red Abbey since she was 13, a unique place where women can do as they please. When Jai arrives, clothes stiff with dirt and scars on her back, they quickly become friends. However, Jai is being chased by her remorseless father and a terrible clash is inevitable. This dark, deceptively simple story is a great addition to the growing feminist fantasy genre."




Klick here for full article.

2016-04-06

När jobbet ger mig andnöd

Så det här med andnöden.

Den kommer nästan varje gång jag skall jobba. Eller då jag tänker på eller talar om mitt jobb. Mitt jobb, som jag älskar och verkligen vill göra.

I måndags kom min förhandsifyllda skattedeklaration. Den förorsakade en liten panikattack - och då menar jag inte bildligt. Och det var inte för att jag fick restskatt, utan för att jag insåg att jag nu måste deklarera. Ovanpå allt annat som måste skötas.

Vanliga vardagssysslor som att städa eller skicka in resekvitton till en arbetsgivare eller rensa i trädgården (inte en enda vårsyssla är ännu gjord) känns emellanåt nästan oöverkomligt svåra att utföra. De förorsakar också den där känslan av att stupen snörs samman och det blir ett tryck över bröstet.

Jag har många vänner som blivit det som i folkmun kallas utbrända. Det heter visst något annat på riktigt, men ni vet vad jag menar. Det är alltför många jag känner som hamnat där, och i de flesta fall verkar det vara för att de haft jobb de tyckt väldigt mycket om och velat utföra väl.

Jag är absolut inte utbränd. Jag är inte heller på väg att bli utbränd. Men jag tror att jag har tagit de första stegen åt det hållet. Och med så många vänner som mått och mår så dåligt tänker jag ta de här varningsklockorna på allvar.

I min deklaration ser jag att jag haft 27 arbetsgivare förra året. Det är inte ohyggligt mycket, jag vet många som har fler. Och jag är väldigt tacksam över att jag haft jobb! Men det är en liten orsak till att jag nu mår som jag mår - jag känner mig väldigt splittrad. Jag har dessutom samtidigt skrivit en roman, och marknadsfört en annan. Rest och gått på Reko-seminarier och lärt mig skriva pjäs. Det har hela tiden varit väldigt mycket på gång på en gång och det har varit väldigt roligt.

I lördags berättade jag för min gudmor att jag nu börjat på en ny roman. Hon frågade om jag redan vet vad jag skall skriva om efter det. Och jag sa jo: Jag tänker ta en paus. Ta det lugnt. Inte genast rusa huvudstupa in i nästa roman. Jag behöver ge min kreativitet vila och utrymme att hitta fram till nya saker. I höst kommer min sjunde roman (om jag räknar Tidspiraten som en roman, och det gör jag) på nio år. Det är ändå ganska mycket.

Men sanningen är den att jag egentligen skulle vilja ta en paus redan nu. Det går inte, eftersom jag har åtaganden och deadlines. Men jag tänker se om mitt hus, för annars finns det inte så mycket kvar av mig och min kreativitet när den här romanen och den här pjäsen är klara. I höst brakar det ju loss igen, men mässor och boklansering. De närmaste månaderna blir lugnet före stormen.

Det här betyder att jag tänker ta hand om mig själv nu. Se till att jag får den där ensamtiden jag behöver för att kunna skriva. För att ens kunna tänka. Se till att jag tackar nej till allt extra, hur roligt det än verkar vara. Det betyder också att jag tänker skära ner på det mesta av alla små saker som stressar min hjärna, även om de i sig inte är så stressande. Jag tänker införa en sociala media-fri dag på helgerna och så går jag offline klockan 18 varje vardag (detta är målsättningen i alla fall, jag tänker inte piska mig om jag misslyckas). Jag lägger bloggen på sparlåga och skriver bara om det känns bra eller jag har nåt spännande att berätta, inte för att jag känner att jag måste leverera. Jag skall också försöka sluta vara så "tidseffektiv" - ni vet, ringa samtal medan jag går ut med hunden, göra flera saker på en gång. Nej, när jag går ut med hunden skall jag gå ut med hunden. Lyssna på fågelsången, dra in dofterna i näsan och vara närvarande.

Jag vet jag vet, banala saker som folk (som jag) ofta går ut med och sedan misslyckas med. Men jag känner att jag måste försöka göra en förändring, för min egen och min familjs skull.

Instagram är ett bra och stressfritt medium för mig, jag kommer säkert att mest hänga där, så följ mig gärna på @turtschaninoff.

2016-04-04

Valet

Det blev pjäsarbete idag. Jag tänkte att det kanske ändå är bäst att jag gör undan en stor bit av pjäsen först, så kan jag senare utan dåligt samvete eller deadlineoro ägna mig åt Maresi II. Och det har gått riktigt bra att jobba. Väldigt lite onlinesöl, en kort och effektiv pastalunch hemma, sedan ännu mer skrivande på pjäsen. Timmarna har bara rullat iväg, det är lite misstänkt lätt just nu. Jag är rädd att det betyder att det inte blir bra.

Slits itu

Jag slits åt två håll just nu.

Egentligen borde jag skriva pjäs. Vi har ett större Reko-seminarium i maj, och tills dess måste jag ha levererat text. Pjäsen behöver inte vara klar, men jag måste i alla fall ha kommit längre än nu.

Men Maresi II lämnar mig inte ifred. Alls. Idéer rasar över mig som ett vattenfall. Jag läser böcker som ger mig ännu fler intryck och impulser, t.ex. en från 1934 som handlar om att rida genom Ungern. Och det känns väldigt väldigt dumt att inte ta vara på denna energi, denna iver och detta flöde.

Kan jag klona mig? Eller dela mig i två? För det behövs verkligen två Marior just nu.