2015-12-29

Patetisk

Ibland tänker jag att det inte finns något mer patetiskt än en författare.

Jag har alltså manuset med redaktörens kommentarer framför mig. Först gör jag hemskt mycket uppvärmningsskrivande för hand. Så mycket att jag inser att jag bara skjuter upp det verkliga jobbet. Så jag börjar gå igenom manuset. Men först påminner jag mig flera gånger om att redaktören ju nog sa att det var bra. För jag vet att det positiva inte (i allmänhet) finns med i marginalkommentarerna, utan där står ju vad som måste fixas. Och så läser jag. Och varje liten kommentar om något som borde fixas får mig att skämmas så att jag vill krypa under bordet. HUR har jag låtit något så här banalt stå? Jag trodde jag fixat språket, hur har jag konstruerat så här styltade meningar? AAAARGH jag kan aldrig mer visa mig! (Jag har inte en elak redaktör, det vill jag påpeka, men hon låter mig inte heller komma undan med att vara lat.) Och sen, när jag hittar en smula beröm, ett litet "bra" eller "fint" i marginalen, så lapar jag det tacksamt i mig som om jag var utsvulten.

Guud så författare är patetiska. Eller så är det bara jag.

6 kommentarer:

  1. Jag (som inte ens är författare ännu) känner igen mig väldigt mycket. Blev väldigt modfälld av några kommentarer jag fick i november och har sedan dess inte lyckats ta tag i texten igen. Och de kommentarerna var ändå bra och konstruktiva. Alltså suck!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Var kan man beställa lite tjockare hud åt sig?!

      Radera
  2. Haha, ja det är verkligen hög igenkänning där! Inget kan nog få en att känna sig så kass - eller så grym - som skrivandet. Tur att man oftast får lite av båda sidor, annars hade det nog inte blivit särskilt mycket text producerad! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är tvära kast i det här yrket...

      Radera
  3. Heh. Sant. Patetiska och tunnhudade. Ett litet fint och allt är bättre. Även om man ju vet att redaktörskommentarerna inte handlar om hur fint nåt är...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är ju inte det de är där för. Och ändå letar man med ljus och lykta efter just det...

      Radera