2015-12-30

Vänner och spöken

Just nu är det en himla tur att min man inte har några jobbuppdrag före efter nyår - han kan ta hand om sonen medan jag jobbar. Och det är en himla tur att Nora är min vän - dels får jag sitta i hennes underbara B&B och skriva i lugn och ro medan dagsspöket rumsterar på vinden*, dels bjöd hon in vår femåring att komma och leka ute i eftermiddag. Då kan jag fortsätta skriva, och maken får en liten paus, och sonen tvingas ut och får lite frisk luft (han vill bara sitta inne med sina nya julklappsleksaker).

Jag började med att redigera klart en artikel. Nu tillåter jag mig lite nätnärvaro, och sedan skall jag redigera klart artikel nummer två (för The Guardian online, no pressure). Sen är det säkert dags för lunch. Jag plockade med mig lite av vad vi råkade ha hemma: två kokta ägg, fyra knäckebrödsskivor, ett rött juläpple, en tub majonnäs, en förpackning misosoppa, fyra bitar Mariannechoklad och en påse rostade salta nötter. Och efter lunch och lite stretchövningar (drabbades av dunderhuvudvärk som förstörde hela kvällen igår efter att antagligen ha suttit i dålig ställning helt för stilla hela dagen igår) skall jag ta mig an Naondel. Och redigeringen. Uhuu. Alltså, det går hur bra som helst i själva verket, det är bara något med det där mentala, att faktiskt ta sig i nackskarven och få det gjort.








*Här finns ett spöke som möblerar om lite försiktigt, men bara dagtid.

2015-12-29

Patetisk

Ibland tänker jag att det inte finns något mer patetiskt än en författare.

Jag har alltså manuset med redaktörens kommentarer framför mig. Först gör jag hemskt mycket uppvärmningsskrivande för hand. Så mycket att jag inser att jag bara skjuter upp det verkliga jobbet. Så jag börjar gå igenom manuset. Men först påminner jag mig flera gånger om att redaktören ju nog sa att det var bra. För jag vet att det positiva inte (i allmänhet) finns med i marginalkommentarerna, utan där står ju vad som måste fixas. Och så läser jag. Och varje liten kommentar om något som borde fixas får mig att skämmas så att jag vill krypa under bordet. HUR har jag låtit något så här banalt stå? Jag trodde jag fixat språket, hur har jag konstruerat så här styltade meningar? AAAARGH jag kan aldrig mer visa mig! (Jag har inte en elak redaktör, det vill jag påpeka, men hon låter mig inte heller komma undan med att vara lat.) Och sen, när jag hittar en smula beröm, ett litet "bra" eller "fint" i marginalen, så lapar jag det tacksamt i mig som om jag var utsvulten.

Guud så författare är patetiska. Eller så är det bara jag.

2015-12-28

Nu är det dags att vänsterprassla

Det var en bra jul. Lugn och skön och jag har faktiskt läst två hela böcker. Det blir allt lättare ju äldre barnet blir. Han har tillbringat det mesta av jullovet med att bygga och leka med sina julklappslegon = lästid för mor.

Men nu balanserar jag jobb och barnets jullov och det är inte helt lätt. Jag har tre artiklar på engelska som skall in nästa vecka. För dem måste jag läsa en del material. Och så skall jag läsa in lite av Maresi på engelska också. Idag kom manuset till Naondel på posten med redaktörens kommentarer och det måste jag ta itu med asap - min utmärkta översättare väntar otåligt på att få åtminstone en del av manuset att arbeta med. Idag arbetade jag på en artikel en timme på morgonen och så redigerade jag den nu ikväll efter att sonen somnat. I morgon skall maken och sonen hitta på något så att jag kan jobba.

Jag hade tänkt se en film ikväll. Klickade redan fram en på Netflix och plockade fram stickningen. Och så slog det mig: det jag verkligen vill göra är smygbörja på Maresi II. För nu är det ännu inte jobb: redigeringen av Naondel är jobb. Maresi II är vänsterprassel. Film och Bradley Cooper i all ära, men att skriva är ju trots allt det bästa jag vet. Så nu plockar jag fram anteckningsboken och börjar sammanställa mina anteckningar om Maresi II. Sådär lite halvt i smyg, som nöjessysselsättning om kvällarna.

2015-12-22

Årets roligaste! God jul!

Det här får bli min julklapp till er. Det roligaste jag sett på hundra år, minst! GOD JUL!






2015-12-21

Året som gick

Den här tiden på året brukar jag göra en tillbakablick över året som gått. I slutet av 2014 skrev jag "Tack 2014. Bra jobbat. 2015 har sannerligen nåt att försöka leva upp till." Och oh boy, det tog 2015 på orden och levererade så att det smällde om det. 2016, hör du på? Du har stora skor att fylla.

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
O ja. Jag vann Skugg-Finlandia. Sålde flera utlandsrättigheter, somliga på tre böcker. Bland annat en stor deal med USA. Blev nominerad till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Sommarpratade i radio och predikade i en kyrka i samband med Mariehamns litteraturdagar. Blev bjuden, och gick på, självständighetsbalen på presidentens slott. Uppträdde mer på finska än nånsin förr. Fick två noveller publicerade, den ena på finska, den andra på både finska och engelska. Ja och så har jag sålt böcker, framför allt på finska, på ett sätt jag inte gjort förut.
Reste du någonstans under 2015?
Visby i maj, Mariehamn i både mars och juni, Stockholm i september, Reykjavik i oktober.
Är det något du saknar år 2015 som du vill ha år 2016?
Alltså, visst finns det saker jag professionellt strävar efter hela tiden, men jag kan inte på något vis säga att jag är besviken på hur 2015 blev. Däremot fortsätter jag att önska att de som står mig nära inte skulle ha problem med hälsan hela tiden.
Största misstaget?
Jag säger precis detsamma som de senaste åren: Det har nog varit missar i familjelivet: snäsighet, ilska, sånt. Usch. Mammamissar, mest.
Bästa köpet?
Min fabulösa specialdesignade balklänning! Och vårt nya sovrum.
Vad spenderade du mest pengar på?
Förutom huslån och mat så blir det nog sovrumsrenoveringen i februari. Och klänningar :-)
Gjorde någonting dig riktigt glad?
O ja! Massvis med saker. Att Maresi sålt till tretton länder totalt. Och att jag fått så fin feedback på boken från en massa förhandsläsare i England. Att jag fått samarbeta med så oerhört proffsiga och kompetenta och trevliga människor på det brittiska förlaget Pushkin Press och den PR-byrå de anlitat, Riot Agency.
Min härliga son gör mig också glad, dagligen.
Vilka böcker kommer alltid att påminna dig om 2015?
Lite självcentrerat måste jag nog svara Maresis engelska utgåva, som jag fick i min hand för nån vecka sedan (fast den ju egentligen utkommer först i januari 2016).
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare, skulle jag säga. 2015 har varit ett bra år, professionellt och privat. 
Vad önskar du att du gjort mer?
Läst mer, precis som året innan, även om jag nog faktiskt skärpt mig då 2014 var mitt uslaste bokår någonsin.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Samma svar som tidigare år: Ätit mindre socker. Slösat mindre tid online. Och blivit mindre arg...
Favoritprogram på TV?
Jag ser ju aldrig på TV mera. Det blir Netflix och BoJack Horseman mm.
Bästa boken?
Elena Ferrantes Neapel-svit har satt djupa spår.
Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Firade sportlov i Österbotten. Som alla år!
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mer god hälsa i familjen.
Något du önskade dig och fick?
Ja, alla dessa utlandsförsäljningar har verkligen varit en dröm som blivit uppfylld. Framför allt att få utkomma på engelska. Till England sålde jag iofs 2014 men USA-dealen kom detta år.
Något du önskade dig och inte fick?
Ja. Att min familj skall få vara helt frisk. Annars är jag väldigt bra på att snabbt glömma besvikelser, faktiskt.
Vad fick dig att må bra?
Det är nog två saker: Att skriva gör alltid så att jag mår bra - även då det går dåligt. För jag vet att jag gör något vettigt, som jag är ämnad att göra. Och min fina familj som accepterar mig med alla mina brister - de får mig verkligen att må bra.
Mest stolt över?
Jag är väldigt stolt över att jag en gång satsade på det här med att skriva. Att jag vågade ta språnget ut i det okända, och att jag hållit fast vid min dröm, också delar av den som verkat helt ouppnåeliga. Att jag faktiskt kan försörja mig och min familj som författare av fantasy i Svenskfinland måste ändå ses som något av ett smärre under.
Sen måste jag också säga att jag är oerhört stolt över min man, som stöttar mig i detta konstiga yrke jag har till 500% och hela tiden arbetar med sin personliga utveckling på ett sätt som får mig att också vilja bli en bättre människa.
Högsta önskan just nu?
Att min familj skall få hållas frisk. Att jag skall lyckas med de tre stora arbetsuppdrag jag har under 2016: redigera klart Naondel, skriva ett första utkast av Maresi II och skriva en pjäs.


2015-12-18

Ännu ett skrivtips

Nu när jag är igång med skrivtips så kom jag på ett till: Om du är i början av din bana som skrivande människa, lyssna på podcaster om skrivande. Det finns många bra, som Fantastisk podd (blink blink) eller Writing Excuses. Men orsaken till att du skall lyssna har inte att göra med att du skall lära dig vissa redskap som omedelbart gör dig till en bättre skribent. Kanske du snappar upp några goda råd, och bra så. Men orsaken till att du skall lyssna är att du skall känna dig mindre ensam.

Jag vet att när man börjar skriva så känns det som om man var den enda som kämpar. Den enda som inte förstår hur man skall ta det där första usla utkastet och göra något av det. "Riktiga författare, de skriver såklart en bok från början till slut och så är den klar! Det är bara jag som inte klarar av det." Den där känslan av att famla i mörker, av att inte ha någon aning om hur andra gör och känner kring sitt skrivande, den upplevde jag som tung. Men genom alla de skrivpoddar som nu finns så inser man att alla känner så här. Alla skriver usla första utkast. Alla kämpar med att få rätsida på texten. Alla har haft steniga - och helt olika - vägar till publicering.




2015-12-17

Årets bästa skrivtips

Nu mina små murvlar skall jag ge ett av mina bästa skrivtips. Plocka fram papper och penna! Är ni redo? Bra.

Jag är en drömmare. Jag har alltid varit det. Lever på dagdrömmar och månsken. Men det slog mig igår att jag samtidigt är väldigt målinriktad när det gäller mitt skrivande. Alldeles från första början, då mitt mål helt enkelt var att få en bok publicerad, har jag jobbat utifrån mål jag vill uppnå. Samtidigt är "mål" inte helt rätt ord. För ett "mål" implicerar åtminstone för mig a) att man misslyckas om man inte uppnår det, och b) att när man kommit i mål är man färdig. Jag har svårt att hitta rätt ord för vad jag menar. Det är inte en "dröm" heller, för det känns så vagt, som att det uppfyller sig eller så inte och vad jag gör har väldigt lite med saken att göra. Det är frågan om saker jag strävar mot, utan att på något vis anse att jag misslyckas om jag inte når ändra fram. Men för enkelhetens skull kallar jag det nu för mål.

Jag tror att det är väldigt bra att ha tydliga sådana här mål att sikta mot. Inte för att jag skriver under den där visualiseringstekniken, att "om man bara föreställer sig tillräckligt tydligt vad man vill ha så får man det" och så skall man göra collage med bilder på fina bilar och snygga karlar. Skulle denna enkla metod vara foolproof skulle alla i hela världen kunna vara rika, och så fungerar det ju inte. Men jag tror att ju tydligare man är med sig själv om sina målsättningar desto lättare är det att aktivt jobba mot dem. Om man inte riktigt vet vad man vill så flummar man bara på. Och har man tydligt uttalat vissa saker för sig själv är det lättare att till exempel fatta beslut då man ställs inför ett val, eftersom ens undermedvetna redan jobbat med frågeställningen ett tag.

Igår satte jag mig ner framför brasan och gjorde en detaljerad lista på mina författarrelaterade mål inför 2016. Jag var så specifik jag bara kunde. Jag skrev inte bara att jag vill avsluta ett första utkast på Maresi II inom 2016, utan ett utkast som jag är riktigt nöjd med. Jag skrev ner mål gällande hurudana arbetsrelationer jag vill ha, hur jag vill att böckerna säljer, allt sådant. Jag vill inte berätta exakt vad jag skrev här, för såpass sköra är drömmar ändå - och det är bara för mig själv jag kan erkänna det mesta. Jag höll ju hela författardrömmen hemlig så länge jag kunde, eftersom jag var rädd att bli utskrattad för min hybris.

Listan är inte helt färdig än, jag kom till exempel just på att jag lite glömt den kreativa sidan, hur jag vill att det skall kännas att skriva, sådant. Men jag kan bygga på den här i december.

Så mitt tips till dig, med skrivarambitioner, är att göra en skrivmålslista för 2016. Var specifik, var detaljerad, tänk på hur du vill må och känna dig, och var inte rädd för att ställa målen högt. Annars har man inget att sikta mot!

2015-12-16

Firmafest

Jag vaknar tidigare och tidigare varje morgon. Mörkret, jobbstress, vad det nu sen än är, min kropp är ur led. Det började med 06, blev sen 05.30, 05 och i morse härliga 04.45. Det värsta var att den stackars femåringen vaknade samtidigt. Ingendera av oss lyckades heller somna om denna gång.

Har börjat morgonen med att betala räkningar och förnya bibbaböcker på nätet. Nu skall jag tackla manus en stund, innan det om knappa två timmar är dags för firma Författare Maria Turtschaninoff att ha firmajulfest och fortbildning i dramatik på samma gång. Jag skall gå på lokala premiären av Star Wars!!!!!!!

Jag har ju aldrig firmafest, kaffepauser med kollegerna eller nån after work-öl. Så då får man gå på bio på arbetstid. Speciellt som det är genrefilm, för då är det ju research, eller hur?

2015-12-15

Skjuta upp

Aj aj att man kan prokrastinera. Även fast arbetstiden är hemskt begränsad och man är stressad. Det är som om ögonen bara slinter över manussidan och vidare till Facebook.

2015-12-14

Naondel redux

Jag överlevde manusmötet! Med råge. Min finfina redaktör sa en massa snällt först innan hon kom med kommentarer på det som måste fixas. Hon kan författarpsykologi, minsann. Bland annat använde hon uttrycket "feminism noir" vilket jag gillar. Jag skulle gärna skriva annat fint som hon sade men täcks inte tuta i egen trumpet :-)

Även om hon var nöjd så finns det alltså saker att fixa - såklart. Och mycket av det är sådant jag redan visste om att är svagt eller inte funkar. Jag har redan försökt åtgärda det, och misslyckats eller gett upp. Det är den delen av redigeringen som skrämmer mig - kan jag fixa det? Just nu känns det som om pausen från manuset varit så lång (och det har den ju egentligen inte alls, en månad bara) att jag knappt minns hur man gör. Men sen finns det helt nya grejor, som att slutet borde skrivas om, och vissa finputsningar, som jag ser fram emot att ta tag i. Jag ser redan t.ex. hur jag kunde göra slutet bättre, starkare.

Det är lite stressigt med att försöka få det klart så snabbt som möjligt, mest för min utmärkta finska översättares skull. Jag vill inte att hon får väldigt bråttom med översättningen. Vårt dagis är stängt i tre veckor över jul, vilket betyder att jag har denna vecka på mig att jobba, och nästa chans blir 7.1.2016. Argh. Visst kunde jag eventuellt försöka jobba på kvällarna, men kvällar är så dålig arbetstid för mig, och jag behöver långa sjok av tid för att verkligen kunna sätta mig in i alla dessa röster jag bollar med i detta förgrymlade manus. Jag kanske kan avslöja nu att de är 9 till antalet. Nio. Jag är galen. Eventuellt ryker en i omskrivningen.

På fredag hittade jag också den här recensionen av Maresi på engelska. "In a nutshell, Maresi is an incredible book and part of me wants to give it its own shelf complete with a velvet cushion." Hurra!

2015-12-10

Skrivjobb

Denna vecka har jag fortsatt att mest skriva pitchar och artiklar på engelska inför den brittiska lanseringen av Maresi i januari. Jag har fått mitt schema för vistelsen också - jag kommer att få vara med om så mycket spännande, och få jobba hårt. Minutschema! Jag har också diskuterat deadlines för de kommande böckerna med min agent, lämnat in bortglömda kilometerersättningar mm. Vid sidan om det jobbet har jag kunnat julförbereda lite. Häromdagen bakade sonen och jag saffransskorpor att äta och ge bort, och idag slängde jag några maltlimpor i ugnen vid sidan om mitt pillande på the Big Issue - artikeln. Jag gillar att vara ute i god tid!

Och i morgon. I morgon får jag feedback på Naondel.

*svälj*

2015-12-08

Balen!

Oj oj! En hel dag har det tagit att varva ner efter BALEN. Det var en nervkittlande dag, det måste jag erkänna. Eller, jag var nervös tills håret var fixat och jag gjort min sminkning. Sen, när allt var på plats så att säga, var jag inte nervös alls mer.

Om vi börjar med allt det där ytliga så är jag supernöjd med alltihopa. Min klänning var alltså designad av Saaga design i Ekenäs. Noora Steenvoorden och Mikaela Sundström lyssnade verkligen på vad jag ville ha men kom också med egna förslag. Noora läste Maresi och blev inspirerad av dörrarnas betydelse i boken, vilket syns i klänningen. Själv ville jag hedra min mormor och alla generationer av kvinnor före mig och deras hantverkskunnande. Mormors tavlor har jag bloggat om förr, och de var inspirationskällan till husen på klänningsfållen. På axeln hade jag dessutom den fembladiga ros som spelar en viktig roll i Maresi. Jag älskar helheten: råsidenet har en otroligt vacker grön färg, klänningen sitter perfekt på mig (och jag behövde ingen korsett eller stödunderkläder, vilket jag uppskattade på det varma slottet!) och som ett skämt hade jag kastat jag fram att jag ville ha swarovskikristaller - vilket Mikaela tog ad notam, köpte en bunt och sydde fast dem för hand på klänningen som en stjärnhimmel.



Min mormor syns också i min frisyr: jag ville ha lite förtiotalskänsla på den. Som mormor har på denna bild.

Den visionen uppfylldes perfekt av Hilkka Stenberg på TS Salonki i Helsingfors. 

Sminket fixade jag själv, jag ville inte känna mig alltför målad, Hilkka gav mig ett gott råd: ta god tid på dig och gör det i lugn och ro. Jag hade tittat på lite tutorials på youtube (yep, jag är ingen mästersminkare om man säger så) och följde det goda rådet. Är alldeles nöjd med slutresultatet.

Min man duschade och drog på sig hyrfracken och så var han klar.


Det var spännande att ta sig till balen: i hur god tid ska man starta? Hur funkar det med taxin etc sen utanför slottet? Vi satt i taxikö i ca 15 minuter men det gjorde inget för vi hade startat i god tid. Väl inne visade vi inbjudan och foto-id och så bytte vi skor och sen köade vi. Och köade och köade. Upp för en lång trappa. Såg lite kameror. Försökte komma ihåg att ha god hållning. Och med ens var vi inne i ett litet rum, där stod presidenten, jag hann tänka att jaha det är bara på TV det spelas musik för där var det tyst, skaka hand, presidenten säger hyvää itsenäisyyspäivä och jag svarar idiotiskt detsamma (ville ju tala svenska!) och så visas det att man hastigt hastigt skall gå vidare. Så då gör man det. Och man visas in i ett rum där det är kö men allt är så smått och trångt så man har ingen aning om vad det är man köar till. (Bålen, visade det sig.)



Saker som överraskade mig på balen:
- Hur smått det var och hur otroligt mycket personal det fanns i alla rum. Och alla var så vänliga och trevliga.
- När man sitter hemma och tittar på TV kritiserar man folks klädsel, men när jag var på plats tyckte jag att alla var så oerhört vackra och fint klädda.
- Maten såg godare ut än den var (förlåt!)
- Kvällen var så kort! Vi skulle vara på plats 19.30. Jag hade två intervjuer i atrium, så början av kvällen hängde jag mest där och väntade på att de skulle börja.
Screenshot från TV:n, fotograf: min mor

När vi väl kom ner till balsalen var redan all "klassisk" musik (valser, tangon) slut och orkestern spelade modern dansmusik. Jag hade gärna tagit minst en vals, men jag har en dansant man som kan föra till nästan vilken musik som helst så jag fick dansa en hel del ändå.

Jättemånga bekanta såg jag inte. Bytte några ord med författaren Tittamari Marttinen, min "Finlandiaårskollega" Jussi Valtonen och Maarit Feldt-Ranta samt några till.




Jag är väldigt glad att jag en gång i livet har fått uppleva slottsbalen som ju är något av en institution i Finland. Men lite känner jag nog att fokus ligger på fel sak. Det är klänningar och frisyrer och kameror och att visa upp sig som gäller, Speciellt för de riktigt kända (Arman t.ex. blev ju intervjuad hela kvällen lång, såg det ut som). Och jag är helt medveten om att jag gick med i det spelet - för det är så balen är upplagd idag. Lite mer fokus skulle ändå få ligga på vad det är vi firar, tycker jag, och därför försökte jag hedra den generation vi har att tacka vår självständighet för i min klädsel.

2015-12-03

The Big Issue

Idag har jag suttit och arbetat på ytterligare en beställd text inför den engelska utgivningen av Maresi. Den här texten är speciellt viktig för mig, eftersom den kommer att ingå i The Big Issue, som är en tidskrift som säljs över hela England av hemlösa och andra som behöver en inkomstkälla. I Finland har vi Iso Numero som systertidskrift. Det är en ära att få skriva för en så fin publikation - och naturligtvis är det mycket nervöst, också. Jag är glad att jag har en engelskspråkig copywriter här hemma som kan hjälpa mig med språket... Men det är också förvånansvärt roligt att få skriva polemiska texter på engelska! Jag hoppas jag får göra mer av det.

2015-12-02

Maresi in hardcover is REAL!

My wonderful PR agency in London, Riot Communications, just tweeted these pictures.

The book is real! Maresi has come from the printers! I don't think I will fully believe it until I hold a copy in my own hands. Until then I will drool over these pretty images.


2015-12-01

Snart är det bal...

Idag hämtade jag balklänningen. Den är klar. Och den är så väldigt, väldigt fin. Och så väldigt, väldigt jag. Jag skall inte berätta mer om den riktigt ännu, men jag kan säga att designern blev väldigt inspirerad av Maresi och hämtade intryck därifrån, och så finns det element från min mormors konsthantverk med. Det är en klänning med en historia. Vad kunde vara mera rätt för en historieberättare som mig?

Designteamet fixade till och med till min gamla galahandväska. Den kan ni få se som en sneak peak på själva klänningen. Det kommer att stå lite om klänningen och designprocessen i lördagens Västra Nyland, men den färdiga klänningen måste man vänta till balen den 6.12 för att få se i sin helhet.


Ursäkta det suddiga instagramfotot. Jag har en fin systemkamera som jag inte kan använda, och tog säkert 20 bilder med den - alla sämre än detta.

Nu har jag skor och smycken och klänning fixat och frissa och manikyr bokat. Jag måste bara öva mig på sminkningen (för den gör jag själv) och se till att jag har hela strumpbyxor.