2015-09-06

Söndag &Ferrante

Jag vaknade med svår söndagsblues klockan sju. Då fick jag ändå sovmorgon: sonen hade väckt sin far 06.30. Tänkte på att fara ut och springa och skulle ladda ner Sports Tracker-appen till telefonen men det fanns inget utrymme. Medan jag raderade appar och filer för att göra plats började det regna. Sen åt jag frukost och läste i sängen och tyckte allt var blä. När det slutade regna beslöt jag mig för att i alla fall göra nånting konstruktivt och tog bilen till spånbanan och sprang en helt ny runda och den blev dessutom den längsta jag nånsin sprungit (håll i er, hela 3,8km! Ja jag vet, jag är hemskt osportig). Maken tog sonen till en lekpark när jag kom hem, och nu har jag duschat och kokat en kopp Andre Kåppen från Kränku i Visby och har del tre av Elena Ferrantes Neapel-serie att läsa och saker och ting känns redan mycket bättre.

Ferrante skildrar förresten den där känslan av att vara en bedragare väldigt bra. Huvudpersonen upplever hela tiden att det hon måste jobba benhårt för kommer lätt för alla andra, att hon inte tänker lika skarpt som de, inte kan uttrycka sig lika bra, och att om hon någon gång lyckas i en debatt är det för att hon har vissa standardfraser som hon kan använda effektfullt, inte för att hon riktigt förstår på djupet det alla de andra begriper. Att allt hon uppnått bara är för att hon är en flitig student, bra på att stjäla åt sig bitar av andras tankegångar och argument, inte på riktigt intelligent.

Så där känner jag ofta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar