2015-08-28

Mina inre landskap

Igår kväll fick jag ett mejl av en läsare som just avslutat Anaché och som ville skriva och berätta hur mycket han tyckte om den. Det var en mycket fin analys av boken, och framför allt lyfte han upp världsbygget och att han då han läste "befann sig i akkadernas värld". Det fick mig att för en stund resa tillbaka dit. När jag skrev Anaché, och en lång tid efteråt, kunde jag när som helst förflytta mig till akkadernas stäpp, känna vinden i mitt hår, se den oändliga blå himlen ovanför mig, höra ljudet av hästarnas hovar mot den hårda marken. Och nu var jag för en stund där igen, och det kändes hur hemtamt som helst.

Men det fick mig att inse att jag inte är där än, med Naondel. Dels utspelar sig den boken i flera olika miljöer, så det går inte att bygga upp exakt lika stark platskänsla i den. Men jag ser samtidigt för mig en del av platserna mycket tydligare än andra. Där har jag med andra ord något att jobba på. De inre landskapen har ännu inte riktigt tagit form.

4 kommentarer:

  1. Vad intressant! För mig är det då jag hör karaktärerna prata av sig själv i mitt huvud, som jag vet att jag kommit in i texten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hm, och det där lät ju inte alls sinnesrubbat ....

      Radera
  2. Just världsbygget är en av de saker jag älskar mest med Anaché också. Hur där ser ut, vad de äter, hur man lagar te korrekt... (te är viktigt!)

    Jag har röstat på Anaché på Helmet, förresten. Lite orättvist såtillvida att jag inte läst en enda av de andra, men å andra sidan så gillar jag den så mycket att den säkert vunnit ändå :-)

    SvaraRadera