2015-01-05

Tiden går och läker sår

Igår var det fjorton år sedan maken och jag träffades, eller gick på vår första dejt. Vi minns inte riktigt vilket, och jag orkar inte kolla i dagboken från 2001. Men i alla fall: fjorton år. Det är en hel del det. Jag räknade framåt: om fjorton år är jag 51. Aj caramba. Det är inte helt purungt det längre.

Har ingen poäng med det här inlägget, utom att tiden går. Tiden läker också fysiska sår: sonens mun är mycket bättre och idag åt och drack han för första gången på en vecka på egen hand (saft med sugrör och bulla i små bitar, men hej, man får lura dem så gott det går). Men framtänderna hänger långt ner och tandhalsarna är helt blottade. Och levrat blod finns kvar. Men vi var i alla fall utanför huset en stund och luftade oss och allas humör är mycket bättre.

4 kommentarer:

  1. God fortsättning och god bättring!

    SvaraRadera
  2. 14 år är ju fint. Heja. Och bra att det äts och gås ut. Heja det med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jepp. Det är rätt otroligt hur snabbt små barn läker. Föräldrarnas emotionella ärr håller i sig mycket längre...

      Radera