2015-01-12

Självömkan

Det här inlägget är sponsrat av Självömkan, Gnäll &Co. Känn dig fri att ignorera följande.

Två dagar hann sonen vara på dagis. Två dagar under vilka jag trevande snusade på manuset och nätt och jämnt började känna igen mig i det igen.

Och nu är sonen sjuk. Förkyld. Inte jättejättesjuk, men hans förkylningar går nuförtiden alltid ner i lungorna på honom, så vi vill inte att han skall vara ute i -11 grader i flera timmar. Så: Hemma.

Efter ett tre veckor långt jullov, då vi dessutom skötte sjukling största delen av tiden, är detta helt enkelt för mycket. Desperationen lägger sig över mig som en våt filt, tillsammans med mörkret och kylan och det faktum att jag knappt varit hemifrån annat än för hundpromenader eller matbutiken de senaste veckorna. Jag trivs hemma, men för mycket är för mycket. Och när det gäller manuset... Det känns som om jag aldrig kommer att få skriva igen. När sonen blir frisk blir säkert jag sjuk. Eller så händer något annat. Jag behöver få gräva ner mig i texten i flera timmar om dagen, inte nån stulen halvtimme här och där - det går om jag verkligen är inne i texten, men det är jag av förekommen anledning inte nu, Och jag behöver komma bort hemifrån! Jag vill träffa vänner jag inte sett på evigheter, jag vill komma till nån tygaffär och handla tyger (jag har fått syfnatt igen och lånat mönsterböcker på bibban, men kommer väl som vanligt inte att göra mer än köpa tygerna och sen ge upp/tappa intresset), jag vill klä mig i annat än gamla verkkare och fleecetröjor en stund och känna att jag är vuxen med ett yrke. Inte nån slags slashas som håglöst tassar omkring i otvättat hår och då och då sätter på en maskin disk eller tvätt. Efter den hektiska hösten då jag drog på mig författarstassen var och varannan dag längtade jag efter att få trycka hemma i myskläder och glömma bort att duscha. Nu längtar jag bort. För mycket av något är helt enkelt för mycket, som sagt.

Men mest av allt känner jag just nu att det är hybris att tro att man kan kombinera ett skapande yrke med familj.

14 kommentarer:

  1. Ja HOHO så jag känner igen mig i det där. Längtan efter att få göra allt, och det hinner man ju aldrig.

    Stå ut. Det blir bättre. Det här är dessutom den värsta tiden på året, så ifall allt fortsätter vara skit ännu några veckor blir det i alla fall ljusare och varmare så småningom, oavsett hur skitigt hår du har. KRAM.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog en släng av vinterblues här också. Som inte ens kan botas med södernresa, eftersom jag blir stressad av blotta tanken. Neurotiker, hallåå?!

      Radera
  2. I hear you :-) Där är man och ibland känns det helt hopplöst...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man vill gnaga av sin fot för att komma ut...

      Radera
  3. Vet du, Maria, det är bara befriande att läsa hur du klagar. Med all rätt, dessutom. Och framför allt är det skönt att läsa att det finns andra som tycker att de inte får ihop det, och ändå skriver flera fina böcker och vinner pris. Alltså: framgång ser inte alltid ut som framgång. Tack för att du visar oss baksidan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Baksidan är rutten och ihålig och stinkande :-)
      Sen känner man ju sig så uslig som klagar när allt egentligen är hur bra som helst. Skäms på sig, liksom.

      Radera
  4. I november tänkte jag att bara det blir december så... och i december insåg jag att inte förrän i februari så. Att det är så mycket som äter upp skrivtid. Och man vill helst bara gnälla mängder. Tack för att du gjorde det åt mig.

    SvaraRadera
  5. Gaaah, bakterier. Hoppas du inte åker på det också.

    Som de andra säger, tack för att du delar med dig av gnället, det är skönt att höra att man inte är ensam om att sukta efter skrivtid och skapande och utflykter mitt i vardagen.

    Våren kommer, förr eller senare, tänker jag. :)

    SvaraRadera
  6. Just sådär! Och sen kommer då den där skrivtiden, man har lyckats evakuera allt annat och alla andra (skrivtid, målartid, vadsomhetsskapartid) och vad gör man? Såsar omkring med otvättat hår och sätter på tvättmaskinen och diskar - varifrån kom den disken, det var ju rent och fint just? - och det känns som om man skuffar berg.
    Och att det i ens närhet finns somliga som kan bara liksom trycka på PÅ-knappen får det att bli ännu segare. Men: laddning pågår. Som den där lilla snurrande grejen på datorskärmen. Det brukar lösa sig. Säger man sig när man tar en ny runda av kringgående verksamhet...
    (Och i alla fall är det bekräftat att jag inte är en robot - känns ganska bra!)
    Mu

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vadsomhetsskapartid? vadsomhelst, ju? Men hets är kanske inblandad?
      Mu

      Radera
    2. Jag har också en med PÅ-knapp i min närhet! Var får man köpa en sån?!

      Radera
    3. Har du provat på Gitantti? Eller är det månne ett sytillbehör? Mu

      Radera