2015-01-08

Blå torsdag

Jag sitter i mitt vackra arbetsrum i Karis centrum och har just kokat en kopp vitt te. Sonen fick gå på dagis idag i alla fall - allt blev det facto mycket lättare när tänderna var borta och han inte behövde akta dem längre. Det betyder att nu börjar vardagen för oss, som jag längtat efter så.

Åh hu.

Jag är fylld av motstridiga känslor. Glädje över att sitta här igen och äntligen få göra det jag älskar. Ledsna mammakänslor för att sonen inte ville gå på dagis efter de tre veckor han varit ledig. Rädsla över att ta mig an manuset som jag inte rört på så länge och som jag nu jobbat på ett helt år (med en massa avbrott) och som jag fortfarande inte vet vad det blir, om det blir. Har inte ens kommit halvvägs i texten. Det är första gången jag verkligen känner att hur ska jag kunna leva upp till de förväntningar som finns efter Maresi? Herregud, jag har ju redan sålt detta manus till England och det är inte ens halvfärdigt! *Tar fram en papperspåse och andas i den* Men på riktigt, tänk om det bara blir skit, tänk om jag inte får ihop det, tänk om...

Jag njuter också av mitt fina arbetsrum, och samtidigt är jag vemodig eftersom det är sista månaden jag sitter här. Kanske jag återvänder någon gång i framtiden, men för nu är min sejour här snart slut. Jag kan inte heller sluta tänka på Paris och Charlie Hebdo. Jag är journalist, och jag är författare. Det fria ordet är mitt levebröd och mitt liv.

Och för att hedra det fria ordet finns det väl inte så mycket annat att göra än att sluta gnälla och börja jobba.

10 kommentarer:

  1. Heja dig Maria. Jag sitter också här och manusangstar, om det är till någon hjälp. Vi är två. Tvivlet, detta förbannade tvivel. Det enda jag kommit fram till, är att det är bättre att skriva än att inte skriva. Bara det håller mig igång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är två, det är bra! Och ditt motto skall bliva mitt. Bättre att skriva än att inte skriva.

      Radera
  2. Du kan skriva, det kommer bara att ta en tid att komma in i rutinen igen efter allt som har hänt, både positivt och negativt. Men du har förmågan. Här, ta en inspirationskaka och en kopp te :-)

    SvaraRadera
  3. Det blir nog bra. Du kan. Ibland tror jag att du kan trolla.

    SvaraRadera
  4. Heja heja! Jag är också med i ångesten. Sitter på bibban och försöker svettas ur mig ord. Det går långsamt. Men långsamt är också framåt, försöker jag tänka. Och jag tror hårt på dig!

    SvaraRadera