2015-01-29

Fotobevis

Det har dröjt ett tag men här kommer äntligen foto på den lilla "jackan" jag sydde häromveckan! Det är egentligen inge riktig jacka, för den är ofodrad och alldeles för kall. Men kanske på sommaren? Den här är jag riktigt nöjd med. Men sedan sydde jag en till, samma modell (ville spara tid när jag en gång hade mönstret) men ett annat tyg. Och på den drar sig ärmarna jättekonstigt fast jag inte förstår varför, och så blev det bara inte en snygg kombo av tyg&modell. Så dit for de pengarna och arbetstiden...


2015-01-28

Roligt!

Men! Se här! Superpopulära vildmarksbloggaren Jonna Jinton läser som bäst en mycket bekant bok. och "älvan" hon nämner är en nära vän till mig :-)

Snopet

Snopenheten när man syr nåt nästan klart, allt har gått bra och snabbt, man har knappt gjort några misstag -
och när man provar plagget så tycker man inte om det :-/

Översättning

Idag sitter jag en av de sista dagarna på mitt arbetsrum i Gardberg Center. Barnet är förkylt men mormor råkade vara på besök så hon tar hand om sjuklingen några timmar idag så jag hinner jobba. Jobb idag betyder fortsätta läsa manus, men också att läsa och underteckna detta:


Quite exciting!

WORKSHOP!

I juni är det dags för skrivworkshop på Axxell igen!

Är du i åldern 15-20? Gillar du att skriva, gillar du fantasy? En WORKSHOP FÖR UNGA SKRIVARE kör igång 1-3 juni på Axxell Överby i Esbo under ledning av författare Maria Turtschaninoff och Åsa Stenvall-Albjerg. Ett jättebra sätt att inleda sommarlovet på! Du får skriva och släppa loss din fantasi, bygga världar tillsammans och ha roligt med andra som också gillar att skriva! Läs mera och ansök på http://www.axxell.fi/-/workshop-for-unga-skrivare

Kom, bo på internat om du vill, umgås med likasinnade och skriv loss!

2015-01-27

Vidare inåt neråt

Är på sid 42 av 110 i manuset nu. Och det ser ljusare ut! Det var de första 6 sidorna som var riktigt usla. Visst skriver jag "SHOW DON'T TELL" med arga bokstäver åt mig i marginalen, och hundra andra saker. Men det finns nåt man kan jobba med, där, även om jag blir matt då jag tänker på hur mycket man måste jobba för att det skall bli nåt. Har ännu inte hittat riktningen, det där obestämbara något jag letar efter för att kunna skriva vidare, men efter samtal med Anna idag hittade jag en spricka att borra mig in igenom.

Jag gillar min antagonist. Hen är riktigt hemsk. Men kunde bli hemskare. Och behöver mer mål. Mer drive. Jag borrar mig vidare genom lagren. Hen skall inte komma undan min röntgenblick.

2015-01-26

Pessimism vs Optimism

Igår gick varmluftspumpen sönder. Den är fem år gammal, och firman som installerade den har gått i konkurs. Diskmaskinen är på väg att gå sönder, varannan diskomgång fastnar den flera gånger. Hbl kom inte i morse, det håller däremot en huvudvärk på att göra, och jag sitter med ett manus som plötsligt vägrar samarbeta.

Men! Jag har te i koppen, skall till frissan idag, tränade 35 minuter på crosstrainern i morse och skall träffa flera goda vänner den här veckan. Jag är på mycket bättre humör än i fredags (min familj är glad för det) och läste just en riktigt hyfsad mening i sagda manus. Optimismen segrar, denna dag i alla fall.

2015-01-23

Ynk

Idag är en dag då jag är så gnällig att jag är trött på mig själv redan före klockan nio på morgonen. Bådar inte gott, det här.

Fara å färde

Jag är farligt nära att börja klä mig i lösa asymmetriska tunikor i lager på lager i dimmiga färger som grått och lavendel.
Help.

2015-01-22

Mr Turner

Mr Turner var en besvikelse. Ett vackert brittiskt kostymdrama, javisst. Det kan de ju på BBC. Fina landskapsvyer som alla såg ut som Turnertavlor - men det hade varit intressantare om vyerna inte såg ut exakt som Turnertavlor och vi istället fick veta något om hur han såg på världen så att vi kunde förstå hur hans tavlor blev som de blev. Jag tycker jag fick veta väldigt lite om både Turner som människa och hans konst. Det fanns ingenting filmmakarna ville berätta. Filmen bestod av en räcka episoder, ibland lite slumpmässigt utvalda, rollprestationerna var utsökta men mest var det en ursäkt för BBC att plocka fram och damma av hästkärrorna och ångloken. Vad handlade filmen om? Vad skulle jag ta med mig ut ur biosalongen? Ingen aning.

2015-01-21

Update

Ja, det VAR svårare att skriva hemma, såklart. Jag ramlade in på nätet titt som tätt. Men jag fick ihop 1445 ord ändå, och är inte helt missnöjd. Så det är ju nåt. I eftermiddag tänker jag ha en date med mig själv och se Mr Turner. Filmer om konstnärer brukar alltid inspirera och ge impulser.

Djupet

Idag skall jag skriva hemma. Skall bli väldigt intressant att jämföra det med gårdagens skrivspurt. Här är t.ex. fortfarande folk (min man och min mor) i en halvtimme till, vilket distraherar lite. Men sen har jag ensam skrivtid några timmar. Då blir nätet, och hemmets alla små måsten och frestelser, den stora utmaningen. Stärkt av gårdagens framgångar vill jag ändå sikta högt och satsar på 1500 ord. Alla som knarrar om kvantitet framom kvalitet: när jag skrev så mycket, och intensivt, som igår kände jag för första gången att jag började hitta in i texten igen, började hitta fram till personer, mönster, fokus. Det är svårt då jag bara skriver en kortare snutt. Så idag vill jag avsnuttifiera vidare och gå djupt.

2015-01-20

Skrivtips

Dagens heta tips: skriva på ett ställe utan trådlöst nät! Min oerhört snälla kollega lät mig idag igen komma till sitt hus i Svartå där jag var mellan 9.30 och 14 och skrev 2500 ord. Visst finns det nät på telefonen, men även om jag kollar den ofta fastnar jag inte för lika långa stunder som jag gör på nätet på datorn. När man inte har nån självdisciplin gäller det att skapa de rätta omständigheterna för arbete.

Visst satt vartenda ett av de 2500 orden hårt åt. Men vart och ett är också ett steg framåt. Långsamt tar berättelsen form, jag ser mönster, vartåt saker är på väg. Mycket är ännu oklart och tempot - tempot är åt skogen. Men men. Inte tänka på det nu. Bara trampa på.

2015-01-19

Sömnadsflow

Glad måndag mes amies! En hel härlig arbetsvecka ligger framför mig, utan andra måsten än att SKRIVA. Min utmaning just nu är att ha disciplinen att göra det, för mittiallt är det så hemskt hemskt roligt att sy. Jackan blev färdig! Fattar ni! Och det gick utan svordomar, frustration och vredesutbrott. Det var tvärtom roligt hela tiden, och mönstret (ur en bok jag lånat på bibban) var bra och lättfattligt. Dessutom är jag nöjd med slutresultatet! Jag skall lägga upp en bild bara det blir lite ljusare ute så jag kan fota (och först måste jag skriva dagens kvot!). Men nu har jag alltså fått blodad tand och vill bara sy, sy, sy... En vit brodyrkjol nästa! Måste ju ha nåt omönstrat att ha ihop med de mönstrade jackor jag köpt tyger till.
Men nu: skriva.

2015-01-16

Ångest och hybris

Igår skrev jag snällt på tåget in till Helsingfors, inte så mycket som jag brukar men 500 ord i alla fall. Takten den här veckan har varit långsammare än jag skulle vilja, jag har inte nått 1000 ord om dagen. Men jag har i alla fall skrivit varje dag. Sen att jag tycker att samtligt skrivet är skit och att jag tvivlar på hela projektet och får ångest när jag tänker på att jag arbetat på det ett år redan och att jag borde lämna in manuset i december - det drar vi en glömskans slöja över, va?

Igår passade jag också på att hamstra tyger på Eurokangas. Det faktum att jag lyckats komma så långt med min jacka att jag klippt till tyget har tydligen ingett mig hybris och nu tror jag att jag kommer att sy hur mycket som helst. HA!

Nedan tyg till två klänningar, en jacka, en kjol och en kappa. Jaja, jag vet att det är mycket... Men klänningstygen var snorbilliga. Och jag räknar faktiskt inte med att sy allt detta nu. Men två jackor och en kjol, i alla fall?

2015-01-15

Skugg-Finlandia

Idag tilldelas Maresi Skugg-Finlandia på Akademiska bokhandeln! Sedan deltar jag i Träffpunkt Akademen tillsammans med de tre övriga vinnarna mellan 17 och 18. Kom gärna och lyssna!

Jag måste säga att det här är ett extra trevligt pris att få, för här är det inte en domare eller jury som valt vinnarna, utan här är det läsarna som röstat (genom att köpa böckerna). Tack, alla ni som gjort det!

2015-01-13

Sömnad och knåp

Jag tänkte att jag skulle dokumentera jacksömnaden här på bloggen, steg för steg. Fast få se nu. För ikväll har jag ägnat mig åt steg 1: att ta ut mönsterdelarna. Och medan jag kryper omkring på golvet med prassliga mönsterpapper som rivs sönder och aldrig ligger slätt och ryggen krampar och nacken värker så undrar jag HUR jag intalat mig att jag tycker om att sy??
Men nu måste jag sy klart den här jackan. Hur den än blir. När jag betalat ca 50e för materialet (ja, man får i sanning billigare, och bättre, jackor i affären. Min skall t.ex. inte ens vara fodrad, och en liknande kort jacka köpte jag förra sommaren, fodrad och med fickor och allt, för 15e).
I morgon: ta ut delarna i tyget. Vilket är ungefär lika vidrigt. (Bild på tyget finns på mitt Instagramkonto, där heter jag @turtschaninoff.)

Blev bjuden till Makaronimammans skrivarlya idag. Där njöt jag för fulla muggar och skrev 1000 nya ord. Tvivlet satt och skrek mig i örat men jag bankade det i huvudet med en istapp och skrev vidare.

FIBUL

Jag är förresten månadens bloggare på FIBULs blogg! Vi startar med samma intervju alla bloggarna fått ge svar på - och ett väldans fint porträtt på mig som begåvade Jenny Wiik gjort!

2015-01-12

Fina ting som räddar allt

Jag måste göra ett tillägg till dagens gnällinlägg. Jag har nog en bättre karl än jag förtjänar. Han, som just nu har massor med arbete (sånt där riktigt, ni vet med deadlines och kolleger och möten) såg till att jag lämnade huset mitt på dagen för att skriva i två timmar. Det gick trögt, eftersom jag fortfarande inte är inne i texten, och egentligen skulle behöva massor med tid för att komma in i den igen - men mest nog för att jag var på så uselt humör. I alla fall fick jag arbetat något litet, kom ett myrsteg på vägen igen. Och inte nog med det, senare på eftermiddagen skickade han iväg mig igen så jag körde till Ekenäs och köpte tyg till en vårjacka. Som jag svär att jag skall försöka sy, Jag skall det. Försöka. Jag stannade på Gigantti på vägen hem och köpte trådlösa högtalare så sonen kan lyssna på ljudböcker och musik via iPoden, och upptäckte något jag inte ens visste att fannas: Chromecast. En fiffig manick med vars hjälp jag plötsligt kan se på Netflix och YouTube mm via telefon eller dator på vår TV! Plötsligt är vår stora TV i användning igen - i flera år har den bara använts till barnprogram.

Efter den utflykten var jag på avsevärt mycket bättre humör. Sen slutade kvällen med några glas Pinot Grigio, del ett av dokumentären Astrid om Astrid Lindgren från YouTube med Chromecastens hjälp (missade den då den gick på TV) och virkning framför TV:n. Nu har jag en mördande huvudvärk och kryper i säng, men är tacksam över så mycket trots att dagen såg så dyster ut först. Alla glada tillrop jag fått här och på FB. Min oerhört snälla man, som nu dessutom sover på golvet i sonens rum så han finns till hands då sonen vaknar med hostskov, så jag får sova. Dokumentären om Astrid som var så fin, och som dessutom visade en massa inspirationskällor Astrid upplevt (Mary Pickford som på film hade både en häst i köket och skurade golv med borstar på fötterna!). Jag känner mig ibland som en charlatan som bara stjäl och inte kan komma med något eget, men nu insåg jag så tydligt att alla stjäl (ofta gör vi det ju nog omedvetet). Det handlar om vad man gör med materialet sedan.

God natt på er! Puss&kram!

Självömkan

Det här inlägget är sponsrat av Självömkan, Gnäll &Co. Känn dig fri att ignorera följande.

Två dagar hann sonen vara på dagis. Två dagar under vilka jag trevande snusade på manuset och nätt och jämnt började känna igen mig i det igen.

Och nu är sonen sjuk. Förkyld. Inte jättejättesjuk, men hans förkylningar går nuförtiden alltid ner i lungorna på honom, så vi vill inte att han skall vara ute i -11 grader i flera timmar. Så: Hemma.

Efter ett tre veckor långt jullov, då vi dessutom skötte sjukling största delen av tiden, är detta helt enkelt för mycket. Desperationen lägger sig över mig som en våt filt, tillsammans med mörkret och kylan och det faktum att jag knappt varit hemifrån annat än för hundpromenader eller matbutiken de senaste veckorna. Jag trivs hemma, men för mycket är för mycket. Och när det gäller manuset... Det känns som om jag aldrig kommer att få skriva igen. När sonen blir frisk blir säkert jag sjuk. Eller så händer något annat. Jag behöver få gräva ner mig i texten i flera timmar om dagen, inte nån stulen halvtimme här och där - det går om jag verkligen är inne i texten, men det är jag av förekommen anledning inte nu, Och jag behöver komma bort hemifrån! Jag vill träffa vänner jag inte sett på evigheter, jag vill komma till nån tygaffär och handla tyger (jag har fått syfnatt igen och lånat mönsterböcker på bibban, men kommer väl som vanligt inte att göra mer än köpa tygerna och sen ge upp/tappa intresset), jag vill klä mig i annat än gamla verkkare och fleecetröjor en stund och känna att jag är vuxen med ett yrke. Inte nån slags slashas som håglöst tassar omkring i otvättat hår och då och då sätter på en maskin disk eller tvätt. Efter den hektiska hösten då jag drog på mig författarstassen var och varannan dag längtade jag efter att få trycka hemma i myskläder och glömma bort att duscha. Nu längtar jag bort. För mycket av något är helt enkelt för mycket, som sagt.

Men mest av allt känner jag just nu att det är hybris att tro att man kan kombinera ett skapande yrke med familj.

2015-01-09

En början

Tack vare påtryckningar från mina internetbekanta skrev jag 800 ord igår. Det är en bra start. Det blev en förlossningsscen, vilket var lite oväntat men jag tror den sitter rätt i berättelsen. Nu är det bara att trampa vidare. Tror det är dags att byta berättarperspektiv. Jag har inte hittat rösterna och perspektiven än, men jag letar träget vidare. Måste bara tro att de nog ger sig om jag inte lämnar dem ifred.

2015-01-08

Blå torsdag

Jag sitter i mitt vackra arbetsrum i Karis centrum och har just kokat en kopp vitt te. Sonen fick gå på dagis idag i alla fall - allt blev det facto mycket lättare när tänderna var borta och han inte behövde akta dem längre. Det betyder att nu börjar vardagen för oss, som jag längtat efter så.

Åh hu.

Jag är fylld av motstridiga känslor. Glädje över att sitta här igen och äntligen få göra det jag älskar. Ledsna mammakänslor för att sonen inte ville gå på dagis efter de tre veckor han varit ledig. Rädsla över att ta mig an manuset som jag inte rört på så länge och som jag nu jobbat på ett helt år (med en massa avbrott) och som jag fortfarande inte vet vad det blir, om det blir. Har inte ens kommit halvvägs i texten. Det är första gången jag verkligen känner att hur ska jag kunna leva upp till de förväntningar som finns efter Maresi? Herregud, jag har ju redan sålt detta manus till England och det är inte ens halvfärdigt! *Tar fram en papperspåse och andas i den* Men på riktigt, tänk om det bara blir skit, tänk om jag inte får ihop det, tänk om...

Jag njuter också av mitt fina arbetsrum, och samtidigt är jag vemodig eftersom det är sista månaden jag sitter här. Kanske jag återvänder någon gång i framtiden, men för nu är min sejour här snart slut. Jag kan inte heller sluta tänka på Paris och Charlie Hebdo. Jag är journalist, och jag är författare. Det fria ordet är mitt levebröd och mitt liv.

Och för att hedra det fria ordet finns det väl inte så mycket annat att göra än att sluta gnälla och börja jobba.

2015-01-07

Tandtraumat fortsätter

Idag var vi till tandläkaren för att röntga tänderna. Allt verkade mycket bättre redan, de gjorde inte ont, satt inte löst (men i konstig vinkel) och han åt själv. Kanske dagis i morgon? Kanske jag kan börja jobba snart?

Röntgen visade att båda rötterna var av, och tandläkaren drog ut tänderna. Det var bland de mer traumatiska upplevelserna i den här familjens liv. Nu sitter vi hemma och skakar. De vuxna alltså. Barnet spelar bilspel på telefon och verkar rätt oberört.

Men nej. Inget dagis i morgon.

2015-01-06

Skrivglömska

Just nu minns jag inte ens när jag skrev sist. Det känns som om jag inte skrivit på hela hösten, fast jag vet att det inte är sant. Åtminstone skrev jag ju en stund under NaNo. Jag minns knappt vad min berättelse handlar om och absolut inte hur långt jag kommit i den eller vad jag skrev sist. Och just precis nu känns det som att jag aldrig kommer att skriva igen. Superdramaqueen det är jag det.

Sonens mun blir snabbt bättre och nu äter han redan helt själv, också med sked, och i morse drack han för första gången ur en mugg utan sugrör. Ändå vet jag inte om vi vågar sätta honom på dagis i morgon. Dels kan han ju bara äta mjuk mat, och det kan jag inte kräva att de skall servera. Dels är jag så rädd att han skall hamna i en våldsam lek och få ett slag mot/ramla på munnen. Får se hur dagen artar sig och sen måste vi väl bestämma något.

2015-01-05

Tiden går och läker sår

Igår var det fjorton år sedan maken och jag träffades, eller gick på vår första dejt. Vi minns inte riktigt vilket, och jag orkar inte kolla i dagboken från 2001. Men i alla fall: fjorton år. Det är en hel del det. Jag räknade framåt: om fjorton år är jag 51. Aj caramba. Det är inte helt purungt det längre.

Har ingen poäng med det här inlägget, utom att tiden går. Tiden läker också fysiska sår: sonens mun är mycket bättre och idag åt och drack han för första gången på en vecka på egen hand (saft med sugrör och bulla i små bitar, men hej, man får lura dem så gott det går). Men framtänderna hänger långt ner och tandhalsarna är helt blottade. Och levrat blod finns kvar. Men vi var i alla fall utanför huset en stund och luftade oss och allas humör är mycket bättre.

2015-01-03

Maleficient

För att inte känna att jag bara slösar bort alla dessa lediga dagar försöker jag tanka upp med berättelser, så att batterierna är laddade sen när jag äntligen kan skriva igen. Det gäller både böcker och film, och igår hyrde vi Maleficient. Jag måste säga att jag var positivt överraskad. Filmen lyckades överraska mig hela två gånger, och som jag skrivit om förr så är det nuförtiden inte lätt att "lura" mig som konsument av berättelser. Tyvärr har det blivit så när sagor är mitt yrke, så att säga. Men nu lyckades Maleficient alltså med det hela två gånger. Andra gången insåg jag vad som måste hända ca fem minuter innan det skedde, men jag räknar det ändå som att bli överraskad.

Tyvärr var det som om något slarvats bort i klippningsskedet av de sista 20 minuterna. Saker blev otroligt ologiska, hände alltför snabbt och i en underlig rytm. Det kändes speciellt märkligt då början byggts upp i långsam, detaljerad takt. Men filmen överlag var så övertygande att jag till och med förlät detta.

Nu vet jag att det varit en trend rätt länge att återberätta kända sagor ur skurkens perspektiv. Men ändå känner jag mig oerhört frestad att hitta nån bortglömd sagoskurk och ge hen en egen röst...

2015-01-02

Nytt år, samma plågor

Vi är två dagar in i 2015 och jag har påbörjat en ny dagbok, en som jag ogillar för sidorna är för tunna och absorberande för min bläckpenna. Men jag kan ju inte byta heller, sån ocd har jag ändå.

Vi lever stillsamt inneliv med den lilla patienten. Måltiderna tar oändligt länge då allt måste sprutas in i hans mun med spruta, han vägrar fortfarande tugga (fast jag tror att han skulle kunna, men han är för rädd för att pröva). Det är intressant att se hur en vanlig liten pojke kan bli totalt bortskämd på bara några dar av att få precis som han vill och dessutom se hur han genom sina föräldrars rädsla kan domptera dem. Det gör honom också väldigt otrygg. Igår när vi började sätta stopp för hans utbrott av hysteri lugnade han ner sig betydligt och jag kunde se hur han blev mer som sitt vanliga, trygga jag. Men humöret är tyvärr fortfarande eländigt, han blir rasande över varje nej eller motgång. Än så längre klarar vi av allt helt bra, men jag kan gissa mig till att vi inom de närmaste dagarna kommer att klättra på väggarna. Det blir fortfarande mer TV och film än vanligt, men vi spelar också mycket brädspel, bygger med lego, läser och leker. Just nu stormar och regnar det ute, så det är ju inte så att man längtar ut precis. Jag själv läser Peter S. Beagles utmärkta noveller och det Rocky-album jag gav maken i julklapp.

Mitt nyårslöfte är annars att träna mer. Min hjärna, alltså. Allt fokus i vårt samhälle ligger ju på kroppen, och att den skall vara perfekt eller åtminstone stark och frisk. Men ingen bryr sig längre om att bygga sitt intellekt. Bildning har blivit ett fult ord. Jag skäms som sagt över att jag förra året läst färre böcker än någonsin tidigare, och det skall det bli en ändring på. Men jag skall också försöka läsa sådant som utmanar mig. Kanske till och med något på ett annat språk? Annat än engelska och svenska, då. Läser man utgivna dagböcker från gångna århundraden ägnar sig alltid skribenterna åt att utmana sig själva att läsa böcker på originalspråk, lära sig nya språk, läsa klassiker och poesi mm. Ingen skriver någonsin om att den skall gå på gymet fem dagar i veckan.