2014-12-08

Minkriket

Jag brukar inte recensera böcker.

Dels känns det märkligt att recensera mina kolleger. Dels har jag blivit en läsare som det är hart när omöjligt att göra nöjd, sen jag själv började skriva professionellt. Jag klarar inte längre av att uppleva texten utan analyserar sönder den. Tänker på vad som fungerar och vad som inte fungerar, varför, hur man kunde ha gjort annorlunda osv. Det krävs mycket till för att jag skall glömma författarögat och bara vara en läsare igen.

Därför är detta inte en recension. Detta är ett jubelskri.

Karin Erlandssons Minkriket är en bok jag ärligt talat inte väntade mig att tycka om. Det är inte fantasy (och jag läser mycket lite som inte är fantasy med behållning) och boken handlar om minkfarmare. Men Karin är min vän, även om vi inte setts mer än två minuter på bokmässan på flera år. Så jag ville läsa boken. Och fy fan vad jag är glad över att jag gjorde det.

Jag har inte läst en rad i boken med författarögon. Omedelbart sög den knivskarpa gestaltningen och de äkta, verkliga människorna tag i mig. Jag läser nuförtiden oerhört långsamt - men Minkriket läste jag nästan ut på en dag. Jag har fortfarande några sidor kvar, men jag är övertygad om att de inte kommer att göra mig besviken. Vilka detaljer denna berättelse bjuder på. Vilken observationsförmåga. Vilken sanning. När har jag senast läst om människor som känts så levande, så verkliga? Alla är de värda att älskas, i sin otillräcklighet. Den utspelar sig på en liten österbottnisk ort, och jag har rötter i Österbotten - det gjorde att även om jag är en utomstående kan jag känna igen mig i så mycket.

Men egentligen kan jag inte analysera denna bok. För det gjorde jag inte när jag läste den. Jag bara läste, och levde mig in, och njöt. Jag vet att Karin arbetat med boken i många år, men det förvånar mig inte alls. En sådan här roman är inget man slänger ur sig på en förmiddag. Aldrig i världen skulle man tro att detta är en debutroman. Det är en mogen författares verk och den är värd att vinna alla pris jag kan komma på.

Köp den. Läs den. Ge den i julklapp. Du kommer inte att ångra dig.


10 kommentarer:

  1. Det är roligt med sådana böcker! Jag känner igen den där känslan av att analysera sönder texten, under mina aktivaste litteraturstudieår så hade jag svårt att bara leva mig in i en text och fortfarande är jag ganska kritisk till ologisk intrig eller tafflig dialog.

    Jag lyssnade nyligen på den Fantastiska podd som diskuterade recensioner (Malmögänget) och där var det någon som sade att hon inte kan recensera längre, eftersom hon dels vet hur mycket jobb som ligger bakom och därför blir för snäll - men också är så uppmärksam på saker som inte funkar och alltså blir extra kritisk... Det var väldigt intressant. Något att fundera på också i vår lilla ankdamm.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, och jag tror nog att det är något recensenterna tänker på och diskuterar en hel del.

      Radera
  2. Det värsta jag varit med om var när recensenten kom med påståenden om mig, författaren, min person och mina känslor (helt motsatta dem jag haft när jag skrivit boken) i stället för om boken och texten. Han hade aldrig träffat mig, vi kände inte varandra - ändå var det som om han velat ge igen för gammal ost. Det är en oskriven regel att författare inte får gå i svaromål utan tigande förutsätts ta emot vad som helst; väljer även nu att förbli anonym: "Ett Troll"

    SvaraRadera
  3. God morgon! Min poäng i gårdagens kommentar (kl. 19:52) var naturligtvis själva recenserandet: att man inte får gå till person utan - precis som du gör - ska hålla sig till själva boken - som en författare (oftast länge, intensivt och utan timlön) har arbetat med och som (man bör förutsätta att) har granskats av lektörer och förläggare innan den kommit ut i tryck. Vad beträffar "Minkriket" blev jag absolut inspirerad till läsning och ska bums beställa den från närmaste bibliotek! "E. T."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag svarade på din kommentar men den kommentaren är borta? Märkligt. Jag skrev just att det är hemskt om ens person, och inte verket, är det som blir recenserat. Det borde vara en självklarhet att det är texten, och endast texten, som recenseras.

      Radera
    2. Ok, tack. Nej, det svaret har inte synts. Bra att vi är eniga!
      Och jag har nu ställt mig i kö för Karin Erlandssons roman på biblioteket.

      Radera
  4. Ja! Jag älskade den också. Boken är fantastisk! (Och Karin också, för den delen.)

    SvaraRadera
  5. Min signatur här ovan var korkad, tagen ur ett sammanhang du inte kunde känna till. Nu har jag i alla fall läst Minkriket, och jag tyckte den var högst läsvärd och imponerades av det skickliga bruket av dialog. Att så mycket väsentligt ibland kom fram i någon liten replik! Mänskorna var levande, ja. Men just därför hade jag velat veta mer om hur det gick för dem; jag tyckte lite väl många trådar blev öppna på slutet - även om det annars var bra och skrämmande trovärdigt. Snart ska jag ta itu med Maresi också, fast jag typ föredrar verkliga kloster framom påhittade. "E. T."

    SvaraRadera