2014-06-03

Utan kompass och snart blir det storm

Jag är inte van att bygga en bok på det här sättet.

Oerhört långsamt och eftertänksamt.

Jag är van att jobba intensivt och snabbt. Jag hör ju till ordräknarnas skara, eftersom jag behöver något som motiverar mig att vara disciplinerad. Si och så många ord per dag. Ord läggs till ord, sida till sida, jag kan överblicka framstegen, hur boken blir till.

Nu är det mer drömmeri än skriveri. Jag skriver texter för hand som jag inte ens vet om de kommer att ingå. Eller vart i boken de hör - jag som alltid hittills skrivit kronologiskt.

Det enda jag egentligen lärt mig om skrivande är alltså att ingen bok blir till på samma sätt som den förra. De Ännu Inte Valda tog mig flera år och tre grundliga omskrivningar att göra. Arra var intuitiv, snabb och flödande med ett allvarligt stickspår där jag fick backa och skriva om. Underfors var som jag minns det ganska rättfram, men krävde en hel del riktig on-location-reserach. Anaché var komplicerad att skriva, med många trådar att hålla i. I Maresi hamnade jag helt fel på grund av att jag hade fel förväntningar på historien och fick lägga den åt sidan i nio månader innan jag kunde fortsätta. Och nu skriver jag plötsligt okronologiskt, utan att veta hur jag skall få ihop det, jag trevar omkring och letar efter röster och känner det som om jag seglar i okända farvatten med en kompass jag inte kan läsa och snart blir det storm.

Men stormar kan ju vara uppfriskande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar