2014-03-20

Högläsning och tankar kring gamla barnböcker

Sonen älskar att vi läser böcker tillsammans. Det första han frågar när han vaknar är om vi kan ligga i stora sängen och läsa bok. Så det gör vi. Ibland i uppemot 40 minuter (bra sätt för mamma att hinna vakna, han är nämligen en morgonpigg en). På sista tiden har kravet varit "en lång bok!" och igår eftermiddag när han igen ville höra saga tänkte jag okej, jag tar en kapitelbok då, inte en bilderbok. Det första som råkade komma i min hand (jag tror de flesta av mina egna kapitelböcker från när jag var så liten finns i lådor i vårt förråd) var Kalle Stropp, Grodan Boll och en Baddare av Thomas Funck som min mamma nyligen köpte på något loppis eftersom hon älskade de böckerna som barn (den är från 1957). Jag satte igång och läste, och sonen lyssnade uppmärksamt i fyrtio minuter. Tydligen är de enkla (gärna illustrerade) kapitelböckernas tid kommen nu!

Jag önskar bara att jag hade börjat med en annan bok. För håh håh. Kravet på barnlitteratur var nog ett annat då. Berättelsen har inte huvud och inte fötter. Slumpmässiga fullständigt obegripliga händelser radas på varandra. Det finns ingen logik - inte ens en inneboende logik. Texten är pratig och satskonstruktionerna otroligt tillkrånglade och komplicerade och jag förenklar så gott jag kan medan jag läser. Okej, boken är avsedd för någon äldre än vår treochetthalvtåring, och tiderna var andra, men ändå.

Jag inser också något intressant. Böcker som denna är orsaken till att jag blev refuserad flera gånger. Jo, på sätt och vis. För jag växte upp med väldigt mycket gamla böcker när jag var liten. Böcker från mina föräldrars barndom, och från mina morföräldrars. Så här tyckte jag att berättelser skulle vara! Och när jag skickade in de första varianterna av min debutroman De Ännu Inte Valda så var feedbacken jag fick just att historien saknade poäng, att det bara hände en massa slumpmässiga saker som inte betydde något. Jag tänkte "Betydde något? Måste sagor ha en poäng?" för mycket av det jag läst hade verkligen inte det (absolut inte allt, naturligtvis, jag försöker på inget vis skylla ifrån mig).

Dessutom såg jag häromdagen också var jag fått ett språkfel ifrån när jag läste högt ur Vad tror du att det hände sen? för sonen. Jag fick nämligen just denna konstruktion korrigerad av språkgranskaren i manuset till Maresi och jag visste verkligen inte ens att det var fel. Voilà, här en bild av textavsnittet ifråga - kan ni hitta felet?


16 kommentarer:

  1. Mumintrollet skall vara glatt. Jag har reagerat på det, men har inte läst boken som barn. Inte sådär fem miljoner gånger i alla fall.

    SvaraRadera
  2. ARGH! Berätta, berätta, det är omöjligt att se objektivt på en text som man har kunnat utantill sedan man varit fyra! Hur jag än stavar mig igenom, så hör jag bara mammas röst och grammatiken flyger iväg. Berätta innan jag blir galen! (jag älskar annars de där blommorna, jag kunde ha en gardin med ett sådant tryck!)

    SvaraRadera
  3. ... att det ... ? Vad tror du hände sen, ska det väl vara?

    SvaraRadera
  4. Jag gissar på samma som Nene. Fast det måste väl också gå med "vad tror du att hände sen". Eller är det fel?

    SvaraRadera
  5. Gav sig "av" uppför sluttningen ska det väl vara? Inte gav sig upp för sluttningen. Sedan funderar jag på formuleringen "skorsten", jag skulle vilja ha skorstenen. Men i rim och ramsor får man ta sig vissa friheter för att rytmen ska stämma.
    "Förvånad mumintrollet sa" är ju också en bakvänd mening för att det ska passa med rytmen, istället för sa mumintrollet förvånad".

    SvaraRadera
  6. Det kan hända att ni alla har rätt. Men det är inte det fel min språkgranskare hittade i min text.
    Det är den där rackarns sluttningen. Uppenbarligen går man inte upp för en sluttning, bara ner för den. Annars är det en backe (antar jag?).
    Who knew...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hjälp. Det där var lurigt. Många av oss har använt slutta om både upp och nedförslutning.

      Radera
  7. AH! Tack, nu kan jag sova :)

    SvaraRadera
  8. Jag skrev en kommentar, men kanske den försvann i språkgranskningen … jag skrev att jag nog undrar, för t.ex.Tomas Tranströmer både klättrar och glider också uppför sluttningar. Jo, det sluttar neråt, men varför sku man inte kunna röra sig i riktning uppåt längs en sluttning? Kan du ännu kolla med din språkgranskare? Annars kan jag inte sova. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Okej Jolin, jag skall kolla med hen än så du får själsfrid :-)

      Radera
  9. Jag läste och kom till att det kunde vara opp i stället för upp, men sen såg jag skorsten. Borde det inte helt grammatikaliskt (men orytmiskt och opoetiskt) vara skorstenen?

    SvaraRadera
  10. PS. ang. sluttningen. Jag kan förstå att det bara kan slutta neråt. Men inte blir det väl ändå en backe bara för att man skall uppåt? En backe låter i mina öron som mycket brantare än en sluttning... Hu. Man får glödgad hjärna av sånt här tänkande. Och sånt här heter det inte heller...

    SvaraRadera
  11. Tack Maria! Såna petitesser brukar börja gå mig på nerverna, så jag är väldigt tacksam! Och ja, i min ordbok (som är så väl använd att den varken har pärm eller första bladen kvar, så jag kan inte säga från vilket årtal eller vilket förlag, men jag tippar på 2003) står det: (mindre brant) lutande (mark)område.

    SvaraRadera
  12. och jag reagerade på blandade tempus... "här tar skogen slut" (nutid) "och mumintrollet glad klev ut" (dåtid). fast jag tänker samtidigt att det är författarens frihet att leka med språk och uttryck och att det inte nödvändigtvis behöver vara "FEL!!" bara för att det inte följer normen...

    SvaraRadera
  13. Kollade annars med språkgranskaren och svaret var "Man kan gå upp och ner för en sluttning, ja, men verbet slutta betyder att något lutar nedåt." så det kan hända att jag feltolkat lite. Enga, de blandade tempusen tror jag skulle kunna motiveras med att skogen alltid tar slut just där, medan mumintrollet bara klev ut just då. Men vad vet jag, just nu tvivlar jag på att jag kan nån grammatik alls...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maria! Nu kan jag sluta fundera över din språkgranskares känsla för svenska språket och i stället fokusera på andra små bagateller i min vardag.

      Radera