2013-11-22

Världsbygge

Som avslutning på fredagen skall jag äntligen svara på Alexandras fråga i kommentarsfältet för nån vecka sedan. Så här undrar hon:

Jag är intresserad av världsbygge - det vore roligt att höra hur du har "upptäckt" och utforskat den värld du byggt upp där "Arra" och "Anaché" utspelar sig, genom skrivandet. 


Vad jag har förstått har du planer på fler berättelser som utspelar sig inom samma värld, fast på olika platser och i olika tidsepoker (eller har jag missuppfattat?). Jag har inte läst "Anaché" än, men i "Arra" upplevde jag att världen, samhället, mytologin och Lavoras historia (poesi, traditioner, konsthantverk) kändes gedigen och trovärdig. 
Eller, om man ska formulera det som en frågeställning - hur bygger man nya världar utan att ta med sig konventioner från sin egen värld? Hur skapar man något nytt och annorlunda, som ändå är igenkännbart och bekant? Intressant, det där. :)


Om jag alltså svarar på den sista frågan så tror jag inte man gör det. Eller jag gör det i alla fall inte. Jag tar nog med mig konventioner från vår värld, medvetet och omedvetet. Min speciella fantasynisch handlar inte om att skapa en annan värld som är så out there och annorlunda som möjligt. Tvärtom är det mycket som påminner om vår värld - men som sedan är lite annorlunda, just så mycket att man som läsare förhoppningsvis hajar till. Magin är naturligtvis en sån sak. Mitt syfte är ju att få läsaren att se på denna vår värld med nya ögon, inte att bara förundras över mitt märkvärdiga världsbygge. Jag har t.ex. inga väldigt märkvärdiga djur i världen (än, men det kan hända att något sådant dyker upp), jag har inga andra tänkande varelser än människor och samhällssystemen och klimaten påminner om våra.

Ändå är jag naturligtvis samtidigt ute efter att skapa något nytt och annorlunda. Det är klart. Annars vore det inte heller så stor idé med att skriva just fantasy.

Hur jag då gör? Jag lånar friskt från verkligheten. Jag är hela tiden nyfiken och öppen för impulser: jag ser på dokumentärer, jag besöker muséer och utställningar, jag lyssnar på föredrag, jag läser böcker. Överallt hittar jag spännande och otroliga detaljer om vår egen värld, som jag sedan lånar, vrider om, blandar ihop med något helt eget och till sist, förhoppningsvis, får något som är nytt och fräscht.

Och just precis nu, medan jag redigerar Maresi börjar jag se hur mina olika berättelser mer och mer griper in i varandra: Arra, Anaché och Maresi, och världen börjar bli allt mer fast i sina konturer. Planerade historier griper in i varandra, och i det redan skrivna, och saker faller på plats och ger mig rysningar av just det, så är det och så var det ämnat från början. Jag hade inte planerat den här världen i detalj när jag började. Allt jag hade var en stum flicka med trassligt svart hår i en stockstuga i utkanten av en by. Men världen har vuxit, och den lever och andas och den får mening och mönster och kanske den också snart får ett namn.

4 kommentarer:

  1. Kul att höra att du också börjar liksom med att leta dig fram i världen. Eller hur man nu ska säga det. Men du kanske förstår vad jag menar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har ju sina risker, stora sådana. Man vet inte vart man är på väg, man bara trevar sig fram och upptäcker stigen medan man går på den. Det kan hända att den inte leder någonvart. Men det är oerhört spännande och nervkittlande att ta sig fram över kartans vita fläckar.

      Radera
  2. Tack för svaret Maria! Intressant att se hur du arbetar och skönt att se att man inte behöver ha alla svaren i förväg, man kan leta sig fram längs resans gång.

    Världsbygget påverkas förstås av vilken nisch man skriver i, som du säger, vilken typ av byggare man är och vilken sorts värld man konstruerar: sekundärvärld, parallell värld, alternativhistorisk värld, framtida värld.

    Om man jämför "Arra", "Anaché" och "Maresi" med "DÄIV" och "Underfors", där du har konstruerat olika sorters världar - upplever du det som mer utmanande eller begränsande att arbeta med de sidovärldar som står i förbindelse till våran i "DÄIV" och "Underfors" än de helt fristående sekundära världarna? Jag upplever själv att man kanske har mer egna mentala begränsningar när man arbetar med mytologiska väsen och stoff som de flesta känner till och har en uppfattning om. Samtidigt, för en van fantasyläsare är förstås mycket av den mytologi som ligger till grund där även välkänd och inkörd i vissa spår. Man arbetar nog på sätt och vis under samma förutsättningar.

    Jag gillar hur du antyder att trådar kommer kopplas samman berättelserna emellan och ser fram emot att läsa om Anachés och Maresis delar av världen du uppfunnit! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst har man mer begränsningar, både konkret och mentalt, då man arbetar med stoff som är bekant och etablerat. Men ibland är begränsningar bra och kan göra en mycket mer kreativ än oändliga möjligheter - när man får göra vad som helst kan man bli helt låst.

      Radera