2013-11-21

Twist-problemet

Jag har skrivit om det här förut, om jag minns rätt. Mitt problem med twist-böcker, alltså böcker med en "men det var inte alls som du trodde!"-handling.

The problem: jag ser twisten komma på flera mils avstånd. Och det är nog tyvärr en yrkesskada. När alla skrev om Jellicoe Road skrev de om den fantastiska twisten - den såg jag från de första sidorna. När alla skrev om en annan bok som jag nu har glömt både författare och titel på, men där huvudpersonen visade sig vara mördaren - då tyckte jag att det var så uppenbart från första början, men eftersom alla talat om en twist så satt jag hela boken igenom och väntade på en annan twist. Som inte kom.

Nu har jag tagit mig an - eller försökt ta mig an - en annan bok som "alla" bokbloggare älskar: Gone Girl av Gillian Flynn. Efter att ha läst baksidestexten och två sidor tänkte jag att jaha, det är XX som är "twisten". Men sen tänkte jag att så lätt bara inte KAN det vara. Så jag läste vidare. Men innan jag kommit till sid 70 var jag övertygad om att min första intuition var rätt, och på sid 100-nåt var jag uttråkad, eftersom allt hittills stämde. Så jag erkänner: jag kollade slutet. Och ja, jag hade rätt.

Nu låter detta som humblebrag - det är det inte. Det är en yrkesskada, för min författarhjärna fungerar uppenbarligen på samma sätt som dessa författarhjärnor. Vi tänker kring tema och intrig på samma sätt. Det är inte så att jag är überintelligent, till exempel. När det gäller deckare kan jag aldrig, och jag menar aldrig, klura ut vem som är mördaren. För min hjärna funkar inte så, och jag skulle aldrig kunna skriva en deckare.

Till min glädje hittade jag en ny John Irving i Pocket Shopen idag. Med den kan jag bara njuta av berättelsen utan att fundera på twists hit eller dit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar