2013-11-19

Min pappa

Idag är det tio år sedan min pappa oväntat dog. Tiden har gått så fort. Jag kan fortfarande känna hans stora, sträva hand hålla min. Jag kan höra hans röst, se hur han rörde sig när han gick. Mitt första minne av min pappa är hur han byggde en koja åt mig under matsalsbordet av sin stora ylleponcho från Peru.

Här är pappa och jag på picknick på Tjärholmen. Jag är en 4-5 år gammal, pappa är yngre än jag är nu.



8 kommentarer:

  1. Bra pappor försvinner nog aldrig på riktigt.
    Dom bygger kojor i all evighet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Cyndi, det var verkligen vackert sagt.

      Radera
  2. Vilket fint minne att ha. Ponchokoja.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jepp. Och något fint att föra vidare.

      Radera
  3. Jag tycker Cyndi säger det jättefint. Jag får tårar i ögonen.

    SvaraRadera
  4. Jag är ledsen att han gick bort så tidigt.

    Ett vackert minne och en vacker bild.

    SvaraRadera