2013-11-30

Julmarknad & signering

Idag är det julmarknad i mysiga Billnäs. Solgårdens dagis är på plats med glögg, pepparkakor, lotteri, bakverk och hantverk. Vi har ett väldigt fint utrymme inomhus där man kan sitta ner och njuta av sin glögg! Välkomna. Dessutom är jag på plats och säljer och signerar mina böcker, på svenska ja suomeksi, mellan kl 10 och 12. Marknaden är öppen ända till 16.

2013-11-28

Must get organized

Nästa skrivprojekt kommer, researchmässigt, att vara mitt ambitiösaste någonsin. Jag kommer att få läsa in mig på mängder av litteratur. Jag ser redan fram emot det! Så mycket så, att jag igår kväll, mina ambitioner om paus mellan projekten till trots, började göra ett spreadsheet över tidslinjen. Att reda ut den kommer nämligen att ge mig en ingång till texten, det är jag säker på.

Detta projekt kommer också att kräva att jag är mer organiserad än jag någonsin varit förr. Jag har inte forskat och har inte erfarenhet av hur man håller koll på sina källor osv, men jag känner att jag eventuellt kommer att behöva ett kortsystem. Och för detta projekt kommer Scrivener att passa perfekt. Jag har redan samlat ihop böcker som kan vara till nytta ur bokhyllorna här hemma - nu borde jag bara röja plats i hyllan invid skrivbordet, så jag kan ha dem alla på samma plats (good luck with that!). Jag måste bli riktigt systematisk med mina anteckningar och inte ha dem i anteckningsböcker, på post-it-lappar och olika dokument på olika datorer... Nån som har några goda råd att dela med sig av?!

Nu inser jag att jag också måste skapa en tag för detta projekt. Det är inte riktigt lönt att numrera dem mer. Det som jag skall redigera härnäst har inte längre nummer utan heter ju "saga". Jag vet inte hur mycket jag vill avslöja om idén ännu i detta skede...

Men idag skall jag nog också göra det jag lovade mig själv igår: övningsskriva något kortare och friare. Bara för att jag tror det är nyttigt. Som broccoli.
Tur att jag tycker om broccoli.

2013-11-27

Tack Hangö

Idag behövde jag vädra hjärnan. Så jag tog bilen ut till Hangö och gick längs havet och lät mig bli helt genomblåst. Jag var tvungen att få sopa rent i alla vrår. Det har varit en intensiv process med Maresi, och det är snart två år sedan jag började skriva på boken. Nu är det snart dags att släppa in något nytt, men då måste jag göra plats för det nya också.

Att jag älskar havet! Bränningarna, lukten av tång, suset, ljuset, vinden, rymden. Jag kan inte få nog av det. Jag strövade omkring lite både längs stranden och inne i stan, tills jag genomfrusen satte mig på Café Regatta och åt lunch. Lyckades nappa åt mig en av de få sittplatserna på cafét (och i hela Hangö) med havsutsikt och satt i två timmar och åt, tänkte och skrev.



Väldigt god kaka! Dessutom fanns det jätte intressant litteratur på caféet, som jag kan tänkas behöva inför nästa projekt... Antecknade titlarna. Mycket bra.

Funderade på vilket nästa projekt riktigt skall bli. Jag skall redigera "Sagan", men vad sedan? Jag har ju bara tre projekt till som slåss om min uppmärksamhet. Eller egentligen fyra - nej, fem... Håh håh. Men besöket på caféet och litteraturen jag hittade där hjälpte mig lite på vägen.

Jag passade på att kolla om man kunde få sitta i ett hotellrum på Regatta nån dag och skriva. Jag menar, med den utsikten, och när det är lågsäsong. Och det kan man, för halva priset. Se det som dagens skrivartips. Fast de har stängt december-januari. Det är något oerhört lugnande med en sommarstad under lågsäsong. Så grå och tom och fridfull. Ett bra ställe att tänka på.

Dessutom finns det ett fint antikvariat. Där jag fyndade en ny Gunnar Widegren till den samling jag påbörjade som tonåring. Nummer 20 i ordningen.


Nu är jag redo. I morgon lämnar jag Maresi bakom mig och gör det jag bestämde mig för i Hangö: rensar hjärnkontoret med lite skrivövningar och eventuellt några noveller. Innan det är dags för det Nya.

2013-11-26

Alla sorter behövs

Men suck. Måste man alltid sparka på nån annan genre? Årets Finlandia Junior-vinnare, som skrivit något så efterlängtat och fint som en pojkbok (de behövs verkligen!) går åt fantasylitteraturen. Bland annat säger hon att fantasy gör litteraturen ensidig och att det behövs realistisk litteratur "som vem som helst kan identifiera sig med utan trollstav eller vampyrtänder".

Det behövs all slags litteratur. Varför måste man alltid ta tillfället i akt att klanka på andra genrer? Jag kan berätta att jag som barn hade väldigt svårt att identifiera mig med hästflickor och skilsmässobarn (fast jag var ett själv) och alla andra karaktärer i "realistisk barnlitteratur". Nej det var Ronja Rövardotter, och Bastian Balthazar Bux, och Lucy Pevensie som jag verkligen identifierade mig med. Dem förstod jag. Deras världar drog in mig i litteraturen. Men jag vet att det inte gäller alla barn! Jag vet att all litteratur behövs. Precis all! Pojkböcker och flickböcker och skräck och mysterier och sportböcker och fantasy och scifi och historiska böcker och hela den underbara mångfalden.

Så låt oss respektera varandra, och inse att vi alla bidrar med något värdefullt, okej?

Och vad sedan?

Sådär! Nu är manuset stavningskontrollerat och utskrivet. Jag jobbar ikapp med annat som säckat efter: stipendieansökning, räkningar, mejl. Men det känns ganska tomt. Efter en intensiv november i redigeringsbubblan - vad gör jag nu, liksom?

Aj jo, jag har ju nästa manus som väntar på redigering. :-) Men jag måste ta en liten paus emellan, tror jag. Ställa om hjärnan, helt enkelt.

2013-11-25

Med ens var jag färdig

Sonen däckade kl 19. Så jag tänkte att jag kan ju redigera lite.

Och plötsligt är jag färdig. Det är bara stavningskollen kvar. Och det blev bra, vet ni. Riktigt bra. Jag fixade massor. Enorma mängder. Kände i hela kroppen hur mycket bättre det blev. Allra sist, i epilogen, hittade jag dessutom en helt awesome plantering. En jag inte insett att finns där, men som kan användas för både en prequel och en sequel. Om jag vill :-)

Problemet nu är att jag är så uppjagad att jag inte kommer att kunna sova. I morgon firar jag både recensionen och slutet av redigeringen med att skåla i något alkoholhaltigt, känner jag. Det får bli något gott att äta också. Hur låter det med saffransrisotto med ugnsrostad pumpa och pancetta?

Helsingin Sanomat recenserar Anaché

Nordens största dagstidning, Helsingin Sanomat, har i dagens tidning en väldigt fin recension av Anaché. Milda himmel så glad jag är. För er som inte kan finska översätter jag inledningen. Vesa Sisättö skriver "Det är tur att jag läser ungdomsböcker i mitt yrke! Annars hade jag kanske missat finlandssvenska Maria Turtschaninoffs Anaché, och då hade jag gått miste om en av de bästa läsupplevelser jag haft på en tid."

Resten av recensionen kan du läsa här.

Det är oerhört fint att en översatt ungdomsroman lyfts fram så här på finska. Det enda jag ytterligare kunde ha önskat mig av recensionen var att just översättaren hade nämnts. Hon gjorde verkligen ett fint jobb. Tack Marja Kyrö!

Jag är inte vuxen

Jag är nog inte vuxen.

Jag menar, nog är jag ju det. Jag betalar mina räkningar i tid och städar på dagis och bakar när jag får gäster och går ut med hunden och pensionssparar och gör listor inför julen och allt möjligt ansvarstagande. Men en bekant länkade nyligen på FB till en lista över "världens 250 bästa filmer" (som var en rätt tvivelaktig kategorisering, men OK) och skrev att hen inte sett Star Wars, Star Trek, Disney eller Pixar för hen är "en grown-up". Nå, jag är säker på att det var lite skämtsamt sagt, men i alla fall.

I så fall är jag inte vuxen. Och inte vill jag bli det heller. Om det betyder att man inte får ha barnasinnet kvar, om det betyder att man inte förtjusas av det fantastiska och förunderliga, att man inte ser magin i vardagen, att det enda som är Riktigt Konst är sådant som bara skildrar smärta, svärta och ondska.

2013-11-24

Empati ger dig ingen fördel - eller?

Igår kväll kom det en intressant dansk dokumentär som skulle handla om barns hjärnor och dataspel. Den handlade nu sedan om barns hjärnor och våldsmma first-person-shooter-spel, men det var belysande ändå. Kontentan var att ja, våldsamma dataspel påverkar dem som spelar så att de är mindre empatiska och hjälpsamma och mer benägna att se vardagliga händelser som negativa eller hotfulla. De är också hela tiden "beredda". Detta nu i ett nötskal, och kanske studierna är ifrågasatta, vad vet jag. MEN det väckte två tankar i mig. Den första var att ja, sonen skall få spela spel men jag tänker nog vara noga med vilka. Och hur länge. (50% av danska niondeklassister spelar minst tre timmar dataspel om dagen. Huh huh.)

Men den ANDRA tanken var: Eller ja. Om alla andra i samhället omkring honom är våldsbenägna och ser främlingar som potentiella fiender (ett annat rön som presenterades): är det inte egentligen bäst att förbereda honom på en sådan värld genom att låta honom bli sådan själv?

Alltså, det är ju en sjuk tanke och det är klart att jag inte på riktigt skulle göra så. Men ändå. Vinner man längre något alls på att vara empatisk och hjälpsam? T sa att om man tänker så kommer samhället att kollapsa. Men det kanske det är på väg att göra? Och man vill ju ge sitt barn de bästa redskapen för att klara sig.

Lite lättsamma tankar såhär på söndagkvällen.

2013-11-23

Och

När jag började skriva hade jag en återkommande tic som jag fick åtgärda i mina texter: en enorm förkärlek för att börja meningar med ordet "och". Jag har de facto inte helt blivit kvitt den än, men nu behöver jag inte en redaktör för att hitta och-meningarna, utan jag rensar bort dem själv vid den första genomläsningen.

På sistone har jag läste en hel del gamla bilderböcker högt för sonen, framför allt av de där med gyllene rygg ni vet? Dem läste mina föräldrar högt ur också när jag var barn. Och vet ni vad (sic)? Det är ju därifrån det kommer! Var och varannan mening börjar med "och"! Det är så illa att jag redigerar språket medan jag läser, så att inte sonen skall drabbas av samma åkomma som jag.

2013-11-22

Världsbygge

Som avslutning på fredagen skall jag äntligen svara på Alexandras fråga i kommentarsfältet för nån vecka sedan. Så här undrar hon:

Jag är intresserad av världsbygge - det vore roligt att höra hur du har "upptäckt" och utforskat den värld du byggt upp där "Arra" och "Anaché" utspelar sig, genom skrivandet. 


Vad jag har förstått har du planer på fler berättelser som utspelar sig inom samma värld, fast på olika platser och i olika tidsepoker (eller har jag missuppfattat?). Jag har inte läst "Anaché" än, men i "Arra" upplevde jag att världen, samhället, mytologin och Lavoras historia (poesi, traditioner, konsthantverk) kändes gedigen och trovärdig. 
Eller, om man ska formulera det som en frågeställning - hur bygger man nya världar utan att ta med sig konventioner från sin egen värld? Hur skapar man något nytt och annorlunda, som ändå är igenkännbart och bekant? Intressant, det där. :)


Om jag alltså svarar på den sista frågan så tror jag inte man gör det. Eller jag gör det i alla fall inte. Jag tar nog med mig konventioner från vår värld, medvetet och omedvetet. Min speciella fantasynisch handlar inte om att skapa en annan värld som är så out there och annorlunda som möjligt. Tvärtom är det mycket som påminner om vår värld - men som sedan är lite annorlunda, just så mycket att man som läsare förhoppningsvis hajar till. Magin är naturligtvis en sån sak. Mitt syfte är ju att få läsaren att se på denna vår värld med nya ögon, inte att bara förundras över mitt märkvärdiga världsbygge. Jag har t.ex. inga väldigt märkvärdiga djur i världen (än, men det kan hända att något sådant dyker upp), jag har inga andra tänkande varelser än människor och samhällssystemen och klimaten påminner om våra.

Ändå är jag naturligtvis samtidigt ute efter att skapa något nytt och annorlunda. Det är klart. Annars vore det inte heller så stor idé med att skriva just fantasy.

Hur jag då gör? Jag lånar friskt från verkligheten. Jag är hela tiden nyfiken och öppen för impulser: jag ser på dokumentärer, jag besöker muséer och utställningar, jag lyssnar på föredrag, jag läser böcker. Överallt hittar jag spännande och otroliga detaljer om vår egen värld, som jag sedan lånar, vrider om, blandar ihop med något helt eget och till sist, förhoppningsvis, får något som är nytt och fräscht.

Och just precis nu, medan jag redigerar Maresi börjar jag se hur mina olika berättelser mer och mer griper in i varandra: Arra, Anaché och Maresi, och världen börjar bli allt mer fast i sina konturer. Planerade historier griper in i varandra, och i det redan skrivna, och saker faller på plats och ger mig rysningar av just det, så är det och så var det ämnat från början. Jag hade inte planerat den här världen i detalj när jag började. Allt jag hade var en stum flicka med trassligt svart hår i en stockstuga i utkanten av en by. Men världen har vuxit, och den lever och andas och den får mening och mönster och kanske den också snart får ett namn.

Ahh, in i bubblan igen

Jag skall försöka gå in i redigeringsbubblan idag igen, efter en dags paus. Jag har inte riktigt lika mycket tid till mitt förfogande, och inte lika fin utsikt, men jag hoppas på att ändå kunna uppnå den där rofyllda koncentrationen. Jag steg upp sex (till och med före sonen vaknat!) för att hinna få undan betalning av räkningar och annat trist innan jag hoppas på cykeln och cyklar till mitt arbetsrum. Vill inte blanda ihop det med redigeringen!

2013-11-21

Twist-problemet

Jag har skrivit om det här förut, om jag minns rätt. Mitt problem med twist-böcker, alltså böcker med en "men det var inte alls som du trodde!"-handling.

The problem: jag ser twisten komma på flera mils avstånd. Och det är nog tyvärr en yrkesskada. När alla skrev om Jellicoe Road skrev de om den fantastiska twisten - den såg jag från de första sidorna. När alla skrev om en annan bok som jag nu har glömt både författare och titel på, men där huvudpersonen visade sig vara mördaren - då tyckte jag att det var så uppenbart från första början, men eftersom alla talat om en twist så satt jag hela boken igenom och väntade på en annan twist. Som inte kom.

Nu har jag tagit mig an - eller försökt ta mig an - en annan bok som "alla" bokbloggare älskar: Gone Girl av Gillian Flynn. Efter att ha läst baksidestexten och två sidor tänkte jag att jaha, det är XX som är "twisten". Men sen tänkte jag att så lätt bara inte KAN det vara. Så jag läste vidare. Men innan jag kommit till sid 70 var jag övertygad om att min första intuition var rätt, och på sid 100-nåt var jag uttråkad, eftersom allt hittills stämde. Så jag erkänner: jag kollade slutet. Och ja, jag hade rätt.

Nu låter detta som humblebrag - det är det inte. Det är en yrkesskada, för min författarhjärna fungerar uppenbarligen på samma sätt som dessa författarhjärnor. Vi tänker kring tema och intrig på samma sätt. Det är inte så att jag är überintelligent, till exempel. När det gäller deckare kan jag aldrig, och jag menar aldrig, klura ut vem som är mördaren. För min hjärna funkar inte så, och jag skulle aldrig kunna skriva en deckare.

Till min glädje hittade jag en ny John Irving i Pocket Shopen idag. Med den kan jag bara njuta av berättelsen utan att fundera på twists hit eller dit.

2013-11-20

Bubblan är bäst

Att få sitta i ett alldeles tyst hus, med ett novembergrått stilla landskap framför mig och många många timmar med min egen text - det är bland det bästa jag kan tänka mig. Redigeringsbubbledagen började lite skakigt med Microsofttjafs som stal 50 minuter skrivtid och en hel del av själsfriden. Men silvermossiga äppelträd, dimsjok över Kyrksjön, flera koppar te och choklad lyckades återställa mitt inre lugn. Det hjälpte verkligen att utsikten är snudd på lika fin som från mitt fönster i Visby. Jag har jobbat i åtta och en halv timme med bara en timmes lunchpaus och en promenad på 20 minuter. Min plan var att läsa igenom manuset och se om allt fungerar, men jag har inte alls kommit så långt som jag tänkt mig, inte ens halvvägs. Det visar sig att det fortfarande finns massor att fixa. Personer som ser ner i golvet när de är utomhus, karaktärer som dyker upp och sedan försvinner ur texten helt och hållet, anakronistiska ord och så vidare och så vidare. Men det är väl som jag konstaterat förut: det här är en text som är långsam och eftertänksam och det får ta den tid det tar.

In i grottan

Idag är det du och jag hela dagen lång, Maresi. Jag skall grotta in mig på ett ställe där jag skrivit förut, men som inte är mitt arbetsrum, och så skall jag läsa igenom hela manuset för att se hur alla förändringarna nu sitter. Om det behöver göras ännu mer. Om balansen är precis rätt. Jag skall försöka mitt yttersta för att inte gå in på nätet alls, utom kanske om jag behöver göra research (eller tar en liten lunchpaus). Men helst skall det vara en nätfri redigeringsdag.

Det är Nora som är snäll nog att upplåta ett rum åt mig på sitt B&B då det idag kommer att vara för mycket liv och rörelse i Gardberg Center där mitt arbetsrum finns. Jag behöver tystnad och lugn för att kunna dra manuset omkring mig och glömma omvärlden. Jag jobbar inte alls på det sättet jämt, men just idag behövs det. Låter B&B:et bekant? Det beror på att vi haft skrivretreat där, två år i rad. Läs mer om vackra Dönsby B&B här och här och på hemsidan här.

2013-11-19

Min pappa

Idag är det tio år sedan min pappa oväntat dog. Tiden har gått så fort. Jag kan fortfarande känna hans stora, sträva hand hålla min. Jag kan höra hans röst, se hur han rörde sig när han gick. Mitt första minne av min pappa är hur han byggde en koja åt mig under matsalsbordet av sin stora ylleponcho från Peru.

Här är pappa och jag på picknick på Tjärholmen. Jag är en 4-5 år gammal, pappa är yngre än jag är nu.



Arbetsdagen randas äntligen

Vi hade en riktigt bra dag igår, sonen och jag. Minnas tips på förra inlägget inspirerade mig så att vi gick ut i skogen med picknickryggsäck, och i hela två timmar orkade treåringen med skogsutflykt. Fast vi gick inte så långt utan kom till bäcken och rinnande vatten, en pinne och en kotte är allt en treåring behöver för att vara lycklig. Hunden fick springa omkring och var nog nöjd hon också. Matsäcken åt vi i solen på ett berg, och efteråt sov vi båda dagssömn. På eftermiddagen sydde jag på en julklapp och han följde intresserat med vad jag gjorde, och så bakade vi semlor (svenska frallor). Men jag var så trött att jag slocknade före tio, och följaktligen vaknade fem. När sonen vaknade sex hade jag redan duschat. Nu bara väntar jag på att dagis skall öppna så jag kan sätta igång med allt arbete som väntar. Idag skall jag försöka komma igenom de sista punkterna på min redigeringslista, så att jag i morgon kan ta en riktig heldag och gräva ner mig i manuset, läsa igenom allt från början och se om det funkar och vad som ännu måste göras. Det skall vara ganska mycket liv och rörelse i morgon i huset där mitt arbetsrum är, så jag letar efter alternativa ställen att skapa mig en lugn skapande bubbla i.

2013-11-18

Saker som inte blir av

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag hade en lång att-göra-lista för idag - och så är dagispedagogen för Es grupp sjuk och han får stanna hemma. Tur att jag inte har något möte eller annat idag, men tyvärr mycket som borde göras.

Jag kan ta tillfället i akt och berätta om något annat som inte heller blir gjort. Kommer ni ihåg att jag hemlighetsfullt tipsade om att jag har ett projekt på gång med De Ännu Inte Valda, som ett svar på en fråga jag fick om boken fortfarande går att få tag på? Ja, av det blir det tyvärr intet. Jag hade ett fint projekt i startgroparna och återfick e-rättigheterna av förlaget. Men det hela stupar på att ingen, varken jag eller förlaget, kan hitta den sista elektroniska versionen av manuset, den som gick i tryck. Därav drar jag följande viktiga lärdom: jag måste få mitt digitala arkiv i skick. Med datorbyten, dålig namnsättning av dokument, kraschade datorer osv så har det helt enkelt försvunnit någonstans. Surt, men så är det.

Jag får lämna redigeringen och allt annat denna dag och hitta på nåt skoj för att få dagen att gå med sonen. Julpyssla något, kanske. Man har inte roligare än man gör sig. Bra pysseltips på saker man kan göra med en treåring mottages tacksamt.

2013-11-15

Mattliden, jag kommer gärna igen

Jätteroligt skolbesök! Abiturienter! Jag som är så van med högstadielever tyckte att vad är det här för vuxna i auditoriet. Fina grupper, bra frågor och jag fick ett stort fång rosor. Mer sånt!

2013-11-14

Maresi har sin egen takt

Ja! Jag kom igenom den värsta härvan! Löste problemet med antagonister på fel platser, fixade småsaker enligt marginalkommentarer och börjar nu se ljuset i tunnelns mynning. Det finns en hel del att göra fortfarande, men det känns hanterligt nu. Jag har haft ett mantra genom hela den här redigeringsprocessen: "Det måste få ta den tid det tar." Och det har hjälpt mot stressen. Speciellt just det här manuset är ett sådant som motsätter sig alla försök till att skynda på, håsa och stressa. Det har sin egen tid och takt och det måste jag respektera.

Kolumnen har jag skrivit nästan klar, en genomläsning i morgon bara och så skickar jag in den. I morgon skall jag dessutom besöka Mattlidens gymnasium och dels prata med två grupper abiturienter men också göra något helt nytt - prata om karriärsval som en del av studievägledningen! Författare, journalist och skribent via lite ovanligare vägar, det är jag det.

Ny dag, nya tag

Jag har sovit gott, solen skiner och idag känns det lite redigare i huvudet. Men så har jag inte börjat jobba än, heller... Först tar jag itu med kolumnen, sedan med Maresi. Diskuterade lite kring vissa av problemen med manuset över kvällsglöggen med maken igår och löste i alla fall ett av dem. Så då kör vi, då.

2013-11-13

Gråa hår med mindre

Alltså vilken redigeringsdag detta varit. Förutom de saknade anteckningarna så är mina karaktärer inte på rätt platser, alltså inte där jag behöver dem. Jag har försökt få reda i min egen mytologi. Jag har funderat och funderat vems blod jag skall använda. Jag har insett att en person måste byta namn, men jag kan inte komma på ett nytt. Jag har försökt reda ut vad, om ens något, som måste planteras i Maresi med tanke på the prequel. Jag har grubblat över tidslinjer och symbolik och kontinuitet tills jag svär att jag blivit gråhårig.

Och jag har inte kommit någonvart.  Vansinnigt frustrerande.

(Schh)

(Jag är egentligen inte alls här, men AAAARGH var har jag anteckningarna till den där prequel-idén?? Jag hittar inte dem någonstans och dit har snart halva dagen gått... Och jag har skrivit tre olika kolumnförslag och kan inte bestämma mig för vilket jag skall jobba vidare med. Och aldrig har en redigeringsprocess varit så här långsam och mödosam förut.)

Jag råddar till det för mig ytterligare

Igår kväll, läsandes Melting Stones på soffan, fick jag en idé. Först bara en abstrakt idé - "det där vore coolt". Men sedan, PANG - det där skulle passa in på den prequel-idé jag haft för Maresi. Och det, i sin tur, skulle kräva ytterligare omskrivningar av Maresi...

Argh. Som om inte den här omarbetningen var tillräckligt komplicerad som det är. Men varför göra det lätt för sig, eller hur? Nu har jag så många trådar i huvudet gällande omarbetningen, plus att jag skall lämna in en kolumn om två dagar som jag inte ens börjat på (men stort tack för era förslag!), och det är föräldramöte på dagis ikväll, så nu försvinner jag från nätet för resten av dagen. Jag får dyka upp tidigast någon gång sen kväll på bloggar, FB och Twitter igen. Ha en bra arbetsdag allihop!

2013-11-12

Hjälp mig skriva kolumn!

På fredag har jag deadline för en kolumn i tidningen Kirjailija/Författaren. Den skulle helst få handla om att någondera av mina specialområden: ungdomsböcker och fantasy.

Vilken sorts text skulle ni vilja läsa av mig? Rubrikförslag, ingångar, frågeställningar?

2013-11-11

Fail Whale

Ick, jag redigerade inte alls under helgen och idag har jag överhopats av mejl och samtal och admin-juttun som tagit hela förmiddagen och jag har ännu inte alls hunnit se på Maresi! Blir bara en snabbtitt på manuset idag, och det räcker nog egentligen ingenvart. Min egen National Novel Editing Month med redigering varje dag = epic fail.

En Författarblogg - vad är det?

Under mitt första dygn som twitteranvändare såg jag en tweet som gick ut ungefär på att tweetaren kände sig lurad då hen följde författarbloggar där författarna skrev om sina barn. För det var inte intressant.

Detta fick mig att tänka. Vad är en författarblogg? Är detta en sådan? Är det en författarblogg automatiskt om det är en författare som bloggar, eller är det något annat, en mer professionell hållning till bloggandet kanske, som definierar en sådan? Får en författarblogg inte innehålla annat material än sådant som berör skrivandet? Vem bestämmer vad som är en författarblogg? Det måste väl ändå vara författaren själv. Läsaren kan det inte vara.

Jag hade själv just skrivit om vårt farsdagsfirande här hemma och kände att det kröp i skinnet. Är min blogg en sådan blogg som gör tweetaren (twittraren?) besviken?

Jag är författare, ja. Jag skriver om mitt skrivande, mestadels. Men jag är ju faktiskt väldigt mycket mer än författare. Jag är mamma. Jag är hustru. Jag är finlandssvensk. Jag är Karisbo med hjärtat i Helsingfors. Jag är intresserad av mat, och skog, och stugliv, och böcker, och resor, och brevskrivning, och fester, och klänningar, och feminism, och jämställdhet, och fascinatorer och hattar, och steampunk, och bakning, och historia, och läsfrämjande, och sömnad. Jultokig är jag också. Det här är min blogg. Jag skriver om allt det som intresserar mig. Om en författarblogg bara innehåller skrivtips så är det här inte en sådan. Ingen av de författares bloggar jag följer är heller författarbloggar: Amanda och Neil Gaiman och Jenny och Mia och Peppe och Minna och Nene och Jenny Lawson och Mary Robinette Kowal och Malin och John Scalzi och Anna och J.S.Meresmaa och Karin och Jo Walton och Sara och Heidi och alla de andra. Alla skriver de om annat också. Annars skulle jag knappast läsa dem.

2013-11-10

Farsdag

Ute stormar och ösregnar det. Vi satsar stenhårt på innemys denna farsdag. Hittills idag har vi: spelat bilspel på iPaden, uppvaktat far med kort, målat riddarsköld, badat bubbelbad, ställt in en bit kött i ugnen för farsdagsmiddagen som skall bli pulled pork burgers, haft utflykt inne med äventyr och upptäcktsfärd och sedan picnic framför brasan med sagoberättande och grillad korv. Nu sover minstingen, far målar miniatyrer och mor ser på How I Met Your Mother och frossar i choklad. Kvar på programmet är att inviga riddarskölden och den riddartröja jag fyndade på loppis för ett år sedan, baka mud cake till efterrätt, avnjuta vad jag hoppas blir superba burgers (jag har aldrig gjort pulled pork förr) och kakan och sen kanske se lite på film. Treårstrotset har hittills idag hållit ganska låg nivå, jag har hållit mammagnället i schack och det ser ut att bli en riktigt bra farsdag. Ikväll skall jag tända ljus i lyktorna på gården för alla de pappor, mor- och farfäder som är borta.

2013-11-09

And I joined the dark side...

Mitt i allt for djävulen i mig och jag joinade twitter. För jag behöver ju verkligen ännu mer social media att förlora mig i, istället för att hinna ikapp med läsande och koncentrera på mitt skrivande. Typiskt redigeringsmånads-beteende?

Anyway. Jag heter @turtschaninoff *. Följ mig eller var en fyrkant.



*För jag är så sprittande originell.

2013-11-08

Snigelfart

Alltså det går lååångsamt det här. Tur att det ännu är några veckor till deadline. Det dyker upp motsägningar i texten, klumpiga gestaltningar, otydlig mythos.

Och då har jag inte ens börjat på de svåra sakerna idag.

Sanningens timme

Feedbacken jag fick igår av min testpublik på "Sagan" var intressant: Bra och relevant tema för målgruppen - men för svårt. Och lite för långt. Jag måste komprimera, skala av och inte lasta texten så full med allt möjligt "glitter" att läsaren inte vet vartåt hen skall titta.

I allmänhet är det motsatt feedback jag brukar få (från förlaget): brodera ut, låt det ta längre tid. Men det är länge sedan jag vände mig till så här unga läsare, och jag vill verkligen skriva för just den här målgruppen. Det behövs böcker för dem. Jag får ofta frågan om hur jag gör för att skriva för en viss ålders läsare, och svarar då alltid att jag inte tänker på målgruppen när jag skriver - då måste jag få skriva berättelsen som den vill bli berättad. Men nu, i omskrivningsfasen, kan jag tänka på målgruppen.

En del av mig vill "fuska" och helt enkelt ändra på huvudpersonens ålder och hävda att berättelsen vänder sig till lite äldre läsare. Men jag vet att det här temat är väldigt viktigt och relevant för den ålder som min testläsare är, och hen hängde inte riktigt med i svängarna. Så jag skall nog skriva om.

Men idag återgår jag till Maresi. Hon skall bli färdig först, innan jag tar mig an "Sagan".

2013-11-07

Dags för feedback

Igår lade jag mig kl 21. Jag var helt slut. Sov till fem, vilket gav mig åtta timmars sömn - massor för mig. Drog mig till sex. Sonen som är förkyld sov i 11,5 timmar, vilket är massor för honom. Nu är han hemma från dagis och vi har målat och pysslat (fingerfärg hamnar verkligen överallt) och snart kommer mormor och tar hand om honom medan mor och far är på jobb. Jag skall åka in till stan, gå på möte och lära mig om digitala arkiv - men framför allt skall jag få feedback på "Sagan" av både vuxen- och barnläsare! Mycket, mycket spännande.

Men jag misstänker att idag kommer jag inte att hinna arbeta på Maresi.

2013-11-06

Bättre och bättre dag för dag... eller?

Nu har jag skrivit om den där besvärliga scenen, och flyttat en bit till en annan scen. Men nu vet jag bara inte alls om det funkar... Scenen som blev kortare funkar bra, men den dit materialet flyttades är jag inte alls så säker på. Dessutom upptäckte jag en scen som i och med diverse omskrivningar helt har förlorat sin relevans. Hoppsan! Men det gick ganska lätt att åtgärda.

Jag tror inte att jag någonsin redigerat en text så omsorgsfullt och eftertänksamt som den här. Jag väger orden på guldvåg, läser om och om, läser högt för mig själv, funderar långt och länge på varje ändring. Det är en mycket annorlunda text jämfört med till exempel Anaché. Koncentrerad och förtätad. Det är intressant att jobba på ett nytt sätt. I min natur ligger det att vara snabb och lite hafsig, så jag får verkligen lägga band på mig. Det är nyttigt, tror jag.

2013-11-05

Idén som försvann

Jag väcktes klockan fyra i morse och kunde inte somna om. Medan jag låg i nåt slags halvdvala kom jag på en hel ungdomsmusikal, med premiss, karaktärer, förvecklingar och rubbet. Jag visste att jag borde stiga upp och skriva ner alltihop, men orkade bara inte. Sedan glömde jag att jag ens haft nån idé och kom ihåg det först när jag körde från dagis till mitt arbetsrum - men då var ju precis allt borta, först också att det gällde en ungdomsmusikal men den biten ploppade upp efter en stund.

När jag kom till mitt arbetsrum kokade jag en kopp te, satte mig ner utan att tända lampan och mediterade. Försökte gå in i mitt undermedvetna och dra fram idén. Först funkade det inte alls, men sedan dök ett brottstycke upp: en karaktär, hur hon såg ut och allt. Jag tog fram min anteckningsbok och började skriva. Men tyvärr är den här ena karaktären det enda jag tydligt kan minnas - jag kommer t.ex. inte alls ihåg vilken roll hon spelade i pjäsen. Jag har försökt rekonstruera det hela, men jag tror att det mesta är sådant jag "kom på" nu, och inte sanna minnen från i morse.

Jag hoppas mitt undermedvetna fortsätter jobba med saken under dagen, med lite tur dyker andra bitar upp an efter. För det var en bra och fräsch idé, tyckte jag åtminstone då under vargtimmen.

Och nästa gång skall jag stiga upp och anteckna.

2013-11-04

Har jag rätt eller är jag bara lat?

Nu har jag kommit till en av de besvärliga ställena i redigeringen. En scen där redaktören tycker att jag borde stryka en del saker och flytta andra till ett annat ställe i texten. Och jag vill inte. Det besvärliga ligger i att luska ut om jag inte vill för att det känns fel, eller om jag inte vill för att det känns jobbigt. Jag är ju nämligen i grund och botten väldigt lat, och väljer lätt det minsta motståndets väg.

Så nu sitter jag i mitt arbetsrum och glor ut genom fönstret på våta ekorrar som springer upp och ner för tallstammarna. Det känns annars bra att vara här igen efter en lång paus. Jag koncentrerar mig så mycket bättre här än hemma. Ingen disk och tvätt som högljutt ropar på mig. Bara jag och texten. Underbart.

Jag skall ta itu med scenen nu igen. Behövde bara en liten bloggpaus först.

2013-11-03

Helgnanoing (vilket ord!)

Jag gjorde det! Jag har faktiskt redigerat både lördag och söndag, trots bland annat en strålande halloweenfest lördag kväll och den därpå följande extrema söndagströttheten. Inte har jag jobbat särskilt länge någondera dagen, men that's not the point - poängen är att jag håller kontakt med texten varje dag. Och att jag följer nanowrimos principer om att helst skriva varje dag. Jag vill ju känna att jag är med på ett hörn!

2013-11-01

Första sidan

Idag har jag känt mig som en Riktig Författare. En sån där som filar på en mening i evigheter innan hen går vidare i texten. Jag har jobbat med manusets första sida hela förmiddagen. Ändrat en mening, glott ut genom fönstret, läst om stycket, strukit ett ord, funderat, tagit bort en halv mening och skrivit en halv till, läst stycket högt, glott lite till. Första sidan är så viktig. Den slår an tonen för hela boken. Den måste lova rätt saker på rätt sätt.

Jag är inte ens färdig med den än. Men nu måste jag äta lunch.

National Novel(s) Editing Month

Dag ett.
Varför känns det här plötsligt skrämmande?
Kanske för att det är en stund sedan jag arbetade med texten. Kanske för att det här är sista vändan med manuset. Det är ju egentligen inte alls sant: det skall ännu språkgranskas efter det här, och korrekturläsas. Men den sista riktiga redigeringsvändan är det nog (ta i trä). Och jag vill ju att det blir bra.
Men då finns det bara ett sätt att få det bra. Det är att sätta igång. Så då gör jag det.

Men först vill jag berätta vad hon heter. Min huvudperson. Antagligen kommer boken att heta efter henne, precis som Arra och Anaché.

Hon heter Maresi.

Hon har väntat på mig ett tag. Nu skall jag inte låta henne vänta längre.