2013-10-18

Om problemet av att inte problematisera

Kärlekens många ansikten blev en bra och välbesökt diskussion. Det var mycket intressant att lyssna till de andra panelisternas insikter i hur hbt porträtterats på scen och i litteraturen i det finlandssvenska rummet den senaste tiden. Mitt problem är att jag så lite problematiserar det jag gör, åtminstone medan jag gör det. Det leder till att jag inte har så mycket smart att säga om Konsten, Politiken och tendenser i tiden under diskussioner som denna. Anaché har ett queertema - men det var ju inte så att jag bestämde mig för att berätta en queer historia och sedan började skriva. Jag ville berätta Anachés historia, en historia som tog sin början i syskonkärlek. Sedan råkade berättelsen få queera inslag, men det reflekterade jag på allvar över först när den var färdig. Samtidigt är jag ju i högsta grad en produkt av min tid - en tid där åtminstone jag inte upplever det som särskilt sensationellt att skriva böcker med feminstiska eller queera strömningar. Och det säger något om vår tid, hoppas jag.

Nu: stryka kläder, packa det sista och hoppa på planet till Stockholm där jag skall få lyssna på en massa spännande diskussioner, delta i några själv och ha sleepover med en handfull svenska fantastikförfattare. Vi ses när vi ses!

7 kommentarer:

  1. Tror nog du hade kloka grejer att säga ändå. Fast det kanske inte kändes så.

    Och vi ses väl senare ikväll.

    SvaraRadera
  2. Anaché är har ett ganska rent queer-inslag: Det är liksom inte de andra bokstäverna i Hbtqil-spektrat utan helt enkelt queer för det är lite svårt att reda ut. Jag gillade det, även om det förvirrade mig ett litet tag.

    Jag tycker annars att det mest udda och friska med Anaché i just det avseendet är att den visar hur lyckligt ett arrangerat äktenskap kan bli. (Ok, spoilers men ni som bryr er läser inte kommentarerna ändå.) Arrangerade äktenskap är inte så populära numera och jag har fått för mig att de ofta är ett hot i fantasy (eller är det bara i rollspel och historiskt filmdrama? Som vanligt är jag för okunnig för mina gissningar.) Det tyckte jag var roligt och ett bra sätt att ta sin skapade kultur på allvar utan att vara sig blunda för dess bekymmer eller framhäva våra värderingar som överlägsna.

    U.J.

    SvaraRadera
  3. Jag tyckte att just det resonemanget var väldigt bra - att du inte är ute efter att få fram någon speciell point, utan att det var så berättelsen blev och det var inget konstigt med det. Varför det sen är så sällsynt att de här temana kommer fram i just fantasy vet jag inte, kanske många författare är mer bundna av konventioner?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samtidigt är det ju inte riktigt så enkelt. Man är ansvarig för sitt stoff. Fantasin kan mycket väl frambringa en handling där alla förekommande färgade är förståndshandikappade kannibaler eller alla homosexuella i berättelsen är verksamma i organiserad brottslighet men de romanerna skulle vi nog ha svårt att acceptera. Jag var en gång på ett seminiarium av en mindre lyckad uppsats. "Det vart så" var standardförklaringen till alla missöden. Det är inte bara slarvigt - det är tråkigt också.

      Med riktiga böcker tror jag inte att det är fallet så ofta. Saker hänger ihop tajtare än man tror. Däremot kan det nog vara svårt att se mönstren när man jobbat på dem för länge. Det har man litteraturvetare och läsare till.

      U.J.

      Radera
    2. Hoppsan, P G Wodehouse håller inte med mig:
      http://stupidonyheter.wordpress.com/2013/10/20/surpuppornas-svurne-fiende/

      U.J.

      Radera
    3. Ett ansvar har man såklart - men det betyder ju inte att jag medvetet undviker att skriva om kanibaler. Det handlar ju om att mina värderingar naturligt kommer fram i det jag skriver. Jag menar naturligtvis inte att man inte kan skriva emot sina värderingar - men då tror jag att det nog alltid framgår att man gör det i opposition.
      Om nu nån förstår hur jag menar.

      Radera