2013-09-16

Hemma i orden

Jag har de senaste dagarna tänkt mycket efter att jag läst Hannahs inlägg om tacksamhet, och indirekt, lycka. Jag funderade också på liknande saker då jag i torsdags äntligen träffade Hannahs parhäst Anne (ursäkta Anne, du är ingen häst!) och vi talade om skrivande och Anne sa (ungefär) "Du lever drömmen". För det gör jag, och jag förstår att uppskatta det nio dagar av tio. Men det är inte för att författaryrket i sig är så farking fabulous. Det är ensamt*, och oerhört osäkert (Antar förlaget min nästa bok? Vad skall jag leva på nästa år? Tänk om ingen plötsligt vill läsa det jag skriver längre?), och ibland ganska enformigt. Jag förtjänar uselt och bor och lever så billigt det går. Det jag gör är ständigt utsatt för värdering, och det är en evig kamp att inte låta det påverka mig personligen.

Men. Orsaken till att jag lever drömmen är -

att detta är min dröm. Jag vill ingenting annat göra. Jag har hittat rätt. Att skriva känns meningsfullt, för mig. Jag vet att detta är min plats på jorden. Orden är mitt hem. Och därför är jag en så nöjd typ. Därför är jag tacksam och tillfreds, och därför är kanske andra som förtjänar tiofalt mer än jag och har prestigefyllda jobb inte så nöjda. För att de inte hittat just sitt hem. Jag förstår också att vara tacksam över att jag vet att jag hittat rätt. Alla har inte sådan tur.



*Fast jag råkar älska ensamhet.

8 kommentarer:

  1. Kan inte annat än instämma. Det är drömmen. Och det är väl det med drömmar, även om man då får leva dem, ibland är de ju lite knepiga också, lätt mardrömslika. Just för bedömandet och värderandet. Att inte veta vad som händer nästa år. Ibland nästa månad. Men om det bara är det här man vill ändå, så, tja, drömmen och den vill man ju ha trots allt det andra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För drömmar är man villig att offra en hel del.

      Radera
  2. Vi har gjort ett knepig val, fast jag tror vi är lyckligare än de flesta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och tänk vilken kontrast det är mot myten om författaren - grubblande, deprimerad, självmordsbenägen...

      Radera
  3. Hm, jag har funderat ett tag på att blogga om författardrömmar, men tvekar. För jag har den sortens författardrömmar som är - dagdrömmar. Vill inte på riktigt. Tror jag. Får ibland spatt och undrar tänk om.

    Av någon orsak känns det skamligt att dagdrömma om författarskap. Försöker nu med all kraft mumla för mig själv att jag kan ha litteratur som hobby och det är inget konstigt med det.

    För så där seriöst, inte vill jag sitta ensam och skriva varje dag i mitt liv. Bara inspireras på någon skrivarkurs och sätta mina tankar i diktform ibland. Tycker ju om jobb med fart och fläng där jag får träffa mycket mänskor!

    SvaraRadera
  4. Men man behöver inte alls vara författare på heltid! Nog får man ju nära författardrömmar ändå. Det finns många författare som absolut vill ha ett (eller flera) annat jobb vid sidan om skrivandet - eller kanske ha skrivandet vid sidan om något annat, snarast. Man skall ju hitta just det som gör en själv lycklig!

    SvaraRadera
  5. Du ÄR lycklig. Och lever drömmen. Men så har du jobbat hårt för det också. Och vågat satsa. Kram.

    SvaraRadera