2013-09-24

Det är jag som vinner till sist

Nä men nu kom jag ju på vad det var jag skulle blogga om! Jag har just läst ut Merete Mazzarellas Att berätta sig själv om att skriva om sitt eget liv. Hon citerar många författare i boken, bland annat Christer Kihlman som inser att han som författare har makt över de människor som skadat honom:

Ni finns till för mig. Vad ni än är och vad ni än gör och vad ni än föreställer och vad som än sker med er, det använder jag, alltsammans, utnyttjar som lera, som gips, som brons, som målarfärg, människomaterial, att forma och knåda och gestalta och tydliggöra.
Det är jag som vinner till sist. Det är ni som förlorar till sist.

Mazzarella menar att Kihlman är en föregångare till Carina Rydberg, Maja Lundgren och Felicia Feldt och därmed ett exempel på den hämndlitteratur som Mazzarella ställer sig tveksam till. Det kan så vara, men jag läser in mycket mer i det han skriver.

Det behöver inte alls handla om hämnd. Det handlar om att bearbeta. Om att få äga sin egen berättelse. Så där har jag tänkt då jag stött på motstånd, svårigheter, ångestfulla relationer. Jag kan skriva om det. Jag kan ta det svåra, och göra det till mitt. Det kan bli material. Och jag skriver ju fullständigt fiktivt (eller gör jag?), ingen hämndlitteratur alls, ingen kan känna igen sig i mina fantasyromaner.

Men det är jag som vinner till sist.

4 kommentarer:

  1. Så sant. Precis vad jag brukar tänka också. Man skriver lite där bredvid, men det finns där, ett minimalt avtryck, ett fingeravtryck (eller halvt) och man vet det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ha ha! det var det bästa.
      På sista sidan i min bok ska det stå :
      "ja se oli sille paskiaiselle ihan oikein!

      Radera
  2. Jag förstår precis vad du menar. Fast jag nöjer mig med att skriva dagbokstexter där jag sätter folk på plats. Orkar inte med steget att göra det till litteratur som ngn anna kan läsa. Behöver inte det egentligen. Bara jag får skriva ner min berättelse på mina egna villkor någonstans, för bövelen.

    SvaraRadera
  3. Det är en befrielse att få ta tillbaka sina egna upplevelser, vare sig man publicerar det eller inte. Men det handlar om makten över sin egen berättelse.

    Och tillfredsställande är det, hursomhelst :-)

    SvaraRadera