2013-08-15

Schas på nojorna

Det är ju det där. Att det enda som hjälper mot självkritiken och hjärnspökena är att jobba. När jag väl dyker in i texten, bara någonstans, ser jag: rösten sitter där. Den är bra. Den bär. Och resten - resten är bara arbete. Och jag kan arbeta. Jag tar itu med kommentarerna en efter en, de går att åtgärda, ibland snabbt, ibland genom lite mer tankemöda. Jag upptäcker nya saker att åtgärda. Här går det fortfarande för fort, trots att jag trodde jag saktat farten då jag redigerade. Stanna i stunden. Dröj dig kvar. En klumpig mening, en otymplig formulering - men så här blir den bättre. Så här sitter den i berättarrösten. Vidare punkt för punkt, rad för rad. Det går. Det blir bra.

Den största nojan kring texten, den som egentligen alla andra har sprungit ur, är den där urfåniga: den är för kort. Fantasyböcker skall vara långa. Men jag börjar äntligen inse nu, att det är just så här lång den här berättelsen är. Det väsentliga är med, inget annat.

(Sen hjälper det ju upp självförtroendet att ha en liten peptalk med redaktörn. Hon säger kloka saker som skingrar hjärnspökena. Sen skäms man lite över att man gnällt om dem. Och med "man" kan det hända att jag menar "jag".)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar