2013-07-04

The Ocean

Jag läste The Ocean at the End of the Lane på en dag.
Och jag är nog lite besviken. Jag tycker Gaiman inte är sitt starkaste stilistiskt sett i boken. Jag tycker att han gör Gaimanska saker som han gjort förut. Jag skulle ha velat ha lite fördjupning kring vissa detaljer. Men framför allt känns det som en personlig bearbetning av ett barndomstrauma (jag har en gissning kring vilket, men jag kommer aldrig att få veta om jag har rätt ifall jag inte råkar bli hans bästis) där han inte riktigt lyckats göra det till fiktion och litteratur. Han är för fast i den personliga upplevelse han vill skildra. Han fick nog mig att gråta på sid 237 eller vad det var, men jag blev ändå inte på allvar berörd av boken. Han hade ett för starkt budskap han ville få fram och genomförde det lite för övertydligt för min smak. Jag vill bli medsvept av berättelsen och sen efteråt få en aha-upplevelse: det var ju detta han ville ha sagt! Nu målade han det med alldeles för breda penseldrag från början.
Men med tanke på de lysande recensioner jag läst är jag ungefär den enda som tycker så här. Har någon av er hunnit läsa den? Isf vill jag gärna diskutera med er i kommentarerna, och där kan vi ägna oss åt spoilers tycker jag.


7 kommentarer:

  1. Ska beställa boken i veckan, håller på att avlida av nyfikenhet nu efter din recension. Ska bli kul att se om jag får samma känsla, vet att jag höll med om din recension av Sanderson.

    Återkommer! :)

    // Alexandra (som levt i redigeringsvacuum och knappt hunnit läsa alls, Anaché väntar på hyllan också!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kon tillbaka hit och diskutera den när du läst!

      Radera
  2. Jag har just börjat! Vill också vara med och diskutera sen! (Men jag är ingen fantasyexpert.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jee! Kom absolut hit och diskutera! Jag har ännu inte fått byta åsikter med nån.

      Radera
  3. Maria, nu har jag äntligen läst ut den. Håller med om din liknelse med de breda penseldragen, allting har ett för skarpt sken över sig, är vridet till högsta nivå. Jag har svårt att förena den vuxna berättarrösten med huudkaraktären, det blir en barriär där. Man "tror" inte riktigt på berättelsen på grund av övertydligheten, åtminstone hör jag inte det till en början. Det goda är för gott och det hemska (badrumsscenen) för hemskt. Mot slutet sögs jag dock in i magin, äntligen, men då var det slut. Gaiman leker med metanivåerna och läsarens förtroende lite på bekostnad av läsupplevelsen. Tänker jag på den som en modern fabel eller saga, då är det en annan femma, typ Kelly Link och absurditet, trasig verklighet, surrealism.

    Visst är det en vacker, skör och bräcklig skildring, full av Gaimansk mytologilek, magi och storslagna gester, men jag visste inte ur jag skulle tolka den och det var väl därför jag inte sjönk in i havet förrän på slutet. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var förresten jag, Alexandra, som kommenterade ovan. Min I-phone är inte förenlig med kommentarsfunktionerna längre av nån anledning så jag får alltid vara anonym (orka ta tag i?). Suck.

      //Alexandra

      Radera
    2. Ah, äntligen någon annan som läst!

      Bra analys, tycker jag. Din analys av övertydligheten är träffsäker tycker jag. Kelly Link har faktiskt gjort liknande saker mycket bättre på sista tiden.

      Det känns som om Gaiman har för mycket annat på gång hela tiden för att hinna fördjupa sig på allvar i en roman.

      Radera