2013-05-05

Magi i fantasy

Jag skulle säga några ord om Mistborn och Brandon Sanderson.

Jag lånade boken på Almedalsbiblioteket i Visby, och hann inte läsa klart den (jag parallell-läste den, Ormringen, Betvingade och den sista Tiffany Aching-boken), så det jag nu skriver baserar sig på ungefär de första 50-60 sidorna. Jag har alltså lyssnat mycket på Sanderson i podcasten Writing Excuses och blivit nyfiken på hans böcker. Han skriver episk fantasy av tegelstensformatet och har talat en del om sin syn på magi i fantasy. Mycket av det han sagt har låtit vettigt i mina öron: att författaren bör känna till hur magin fungerar, veta begränsningarna osv. Rätt långt detsamma Orson Scott Card skriver i sin bok om att skriva fantasy och sf. Jag har till och med använt mig av Cards exempel då jag dragit workshopar och kurser.

Sanderson har hittat på ett relativt unikt magisystem för sin Mistborn-trilogi. Vissa individer kan påverka den metall som finns i deras kroppar, omvandla den till magi. Detta har de naturligtvis upptäckt och utnyttjar genom att inta metaller, för att få mer kraft. Låter rätt coolt, tycker jag.

Men när jag läser boken känns det alldeles för gimmicky. Det är ett trick, och det förtar all magi med magin. Och jag inser, att det här är inte sån magi jag tycker om i fantasy, och därmed inte sån fantasy jag tycker om. Det finns inget sense of wonder. Le Guin, Jo Walton, till och med Pratchett i Tiffany Aching-serien förklarar inte hur magin fungerar. Det finns nån slags logik men det är mer av en... berättelsens logik. Historien hänger ihop, magin blir aldrig för kraftfull, den kan missbrukas och så vidare, men den förklaras inte. Och så förederar jag min fantasy. Jag inser också att det är så jag själv skriver och så magin ser ut i alla mina böcker.

(Sanderson har skrivit en del om sin syn på magi i fantasy t.ex. häroch här.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar