2013-05-23

Avslagen

Det är roligt att berätta om när det går bra. När böcker blir antagna, när stipendier fås och priser vinns, när recensioner är positiva och inbjudningar till mässor droppar in.

Det är mindre roligt att berätta om när det inte går så bra. Så det gör jag sällan. För jag är feg, tror jag. Och lite fåfäng. Jag vill nog inte att folk skall veta om mina misslyckanden. Men de finns ändå.

Den här våren har varit en avslagens vår. Avslag på stipendieansökningar, avslag på seminarieansökningar, avslag avslag. Det känns motigt. Först kan jag ta det med en axelryckning, men när motgångarna fortsätter är det inte så lätt att låtsas som det regnar. Det är svårt att tro på sig själv efter en tid, svårt att tro att man duger till något (tydligen inte till att skriva ansökningar i alla fall). Det känns trist att inte bli inkluderad i samarbeten, i sammanhang. Jag får en lessenklump i magen.

Men det som aldrig får påverkas är skrivandet. Vad folk tycker om mina böcker, eller om mig som författare, eller för all del om mig som person, får aldrig aldrig påverka vad jag skriver. Varken att jag skriver eller hur jag skriver. Jag får bli ledsen, jag får bli besviken och arg, bara jag sen sätter mig vid datorn igen och skriver vidare.

För i grund och botten handlar mitt skrivande inte om yttre godkännande. Bekräftelse är trevligt, nej, ljuvligt! Jag älskar att bli bekräftad! Men orsaken till att jag skriver ligger inte där. Jag skriver för att jag måste, för att det är det enda sätt jag kan vara i världen på. Det är mitt sätt att bearbeta, att förstå, att ge innehåll och ett inre värde. Jag kan inte påverka vad andra tycker, hur beslutsfattare besluter. Allt jag kan göra är berätta mina berättelser så bra jag bara kan. Lessenklumpen i magen får snällt följa med och kanske slinka in i texten nånstans. Och ofta kommer jag ut på andra sidan berättelsen och mår bättre än då jag försiktigt tassade in.

4 kommentarer:

  1. Det är egentligen ett jäkla system att man hela tiden ska bli vägd och mätt och bedömd, samt ha fel mått. Hur som helst. De har fel räknestickor när de inte understöder dig, tycker jag.

    Men som du säger, man tar lessenklumpen och så får den kanske slinka in nånstans. Kanske rent av göra upp med de där måttenheterna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ett jäkla system. Verkligen. Men det är svårt att stiga ur det, om man vill vara med och leka.

      Radera
  2. Trots avslagen du erfar, skall du inte glömma de små bokmalar som beundrar dig, lusläser dina böcker (om och om igen), väntar i bibbakön på din bok som ALLTID är utlånad och väntar på ditt följande mästerverk. :) Lilla bokmalen var överväldigad över att träffa dig i egen hög person, ngt hon säkerligen minns livet ut. Stort tack!

    M v h

    Lilla bokmalens mamma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marika! Din kommentar lyste upp min dag. Och mötet med Lilla bokmalen förstås! Det var som att möta sitt eget elvaåriga jag :-)

      Radera