2013-04-02

Fionavars vävnad är väldigt väldigt... ödesmättad

Nene, om du inte vill ha barndomens läsupplevelser förstörda, läs inte detta inlägg!

När biblioteket hade påskstängt fann jag mig plötsligt på påsksemestern i norr med bara en bok att läsa, Offerträdet av Guy Gavriel Kay. Det är den första delen i serien om Fionavar. Jag har bara läst en halv bok av GGK tidigare, Tigana, som jag tyckte var bra men på grund av olika omständigheter aldrig läste ut. Tigana tyckte jag om, den kändes fräsch och smart (det jag minns). Men Fionavar är nog en värld som tiden sprungit ifrån.

Det kan hända att en del av problemet ligger i den svenska översättningen, men språket är så högtravande att det bara blir skrattretande. "Hennes skönhet var som ett skarpt svärd" är en svängning jag just nu minns (har rest ifrån boken), vad betyder det ens? Där var också något om att hennes skönhet var dödlig som pilens färd innan den träffar sitt mål. Och det användes ytterligare en tredje hemsk metafor. Denna sköna men farliga dam hade rött hår och gröna ögon... Fantasy tropes, anyone?

Kortfattat (och jag hann alltså inte läsa ut boken) handlar det om fem ungdomar som hämtas från denna vår värld till Fionavar, den första av världarna. De följer med magikern som kommit för att hämta dem utan större protester eller funderingar. "Du säger att du kommer från en annan värld och vill föra oss dit utan någon väldigt bra orsak? Okej!" Och världen de hamnar i är en sån kliché att jag inte sett det sen Eragon-serien. Allt är så fruktansvärt ödesmättat och betydelsefullt. Det finns svartselber som bor i en skog (selb - elves, tror ni likheten är en slump?), lioselber som är precis som alver och som reser över havet när deras tid är slut, en fjättrad stor ondska under ett berg... Listan över Tolkienismer kan göras hur lång som helst. Jag googlade nyss GGK och var inte överraskad över att läsa att han jobbade som Christopher Tolkiens assistent när han sammanställde sin fars opublicerade verk.

Pojkarna får fara ut på äventyr med prinsen och känna sig som män, och flickorna är antingen vackra eller förutbestämda att bära all världens sorg på sina axlar (ödesnatten ödesnatten ödesnatten).

Men det som jag framför allt reflekterade över under min läsning av omkring halva boken är, att det är en bok som antagligen funkade mycket bra då den skrevs 1984. Det är bara det att genren ändrats så mycket sedan dess att den känns väldigt daterad. Idag är det en helt annan typ av fantasy som gäller, vilkjet inte nödvändigtvis gör denna dålig. Bara gammalmodig, på ett sätt ursprungsverket (Tolkien) självt aldrig kan bli.  Och så tänkte jag också, att om jag hade läst den strax efter att den kommit ut hade jag älskat den. För den handlar om fem ungdomar som visar sig vara utvalda, speciella, och som får resa till en värld med magi, kungar, profetsior och drömmare, undersköna viljestarka prinsessor, och (om man får tro den osannolika pärmen) flygande enhörningar. Det är ju det varje tonåring vill: att få känna sig speciell. Ämnad för något större än sitt vanliga, futtiga liv.


10 kommentarer:

  1. Man borde samla på sig såna där metaforer om skönhet och sen bara rada upp dem allihop efter varann. Kunde bli fantasylyrik av det. Eller så inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, det skulle vara en rolig övning... På en kurs, kanske? I juni, kanske?

      Radera
  2. Jag älskar Tigana, och A Song for Arbonne, och Lions of Al-Rassan, och det mesta andra som GGK skrivit. Men Fionavar är svag. Den funkade hemskt bra då jag läste den första gången på 80-talet, men precis som du säger så har tiden sprungit ifrån den. Och så försöker Kay pressa in hänvisningar till alldeles för många olika mytologier i en och samma berättelse.

    Den är LITE bättre på engelska, dock. Och vissa avsnitt fick mig faktiskt att storgråta vid den senaste omläsningen...
    GGK lär ha skrivit delar av Silmarillion, och det märks verkligen på Fionavar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag måste nog läsa några av GGKs nyare verk.

      Radera
  3. Tack för flaggning, jag har inte läst. *blundar och scrollar*

    SvaraRadera
  4. Hejsan!
    Jag har läst Anaché och tyckte att den var superbra! Ska nu göra en recension i skolan och även rita en "bild" till. Har du några tips varifrån jag kan få inspiration? Var hittade du din inspiration till boken?
    Tacksam för svar :) //Ellen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Ellen! Jag fick massor med inspiration när det gällde miljö och människor från olika reseskildringar från Tibet och Mongoliet. Jag googlade bilder från dessa regioner, jag gick på utställningar och jag såg på dokumentärer. Jag läste också böcker om olika nomadfolk. Hoppas du kan hitta inspiration från liknande ställen! Lycka till - och du får gärna mejla bilden sen när den är klar, om du vill!

      Radera
  5. GGK är en av mina favoriter, inte för att hans plottar är så världsomskakande, men för hans språkbruk. Det går kalla kårar längs ryggraden på mig bara jag tänker på det.

    Men jag har ju bara läst hans böcker på engelska, så kanske jag skulle känna annorlunda om jag hade läst dem översatta.

    Med andra ord, läs dem på engelska. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det borde jag. Problemet är det här med små bibliotek som inte har böcker på ursprungsspråket.

      Radera