2013-04-30

Skrivrapport

Ord sammanlagt idag: 4104 (personligt rekord)
Totala antalet ord: 10 065

Holy crap, people. Det är 10 000 ord på tre dagar.

Nu har jag sån arm- och fingerkramp att jag inte ens kan blogga.

Skrivrapport

Ord hittills idag: 2048
Ord sammanlagt: 8009

Det gick väldigt trögt först. Jag vet nämligen väldigt lite om antagonisterna än, om deras mål. Jag har lite olika alternativ och bollade av och an med dem en timme i morse, men får inget att ritkigt funka. Jag vet fortfarande inte vad det är, men jag bara skrev på sen ändå, jag blev så otålig. Tänkte att det kanske ger sig. Åtminstone kom jag en bit vidare.

Nu paus för lunch, kanske jag fortsätter sen. Det är soligt men blåsigt och jag känner en begynnande förkylning krypa i kroppen. Jag tror jag måste ta det lugnnt idag, speciellt om jag vill gå ut ikväll och se på brasan.

2013-04-29

Kvällspromenad

Min promenad blev av först på kvällen. Det har varit ganska ruggigt väder hela dagen och jag har bara inte haft lust att gå ut. Men jag kände att jag behövde vädra mig när kvällen kom, och klädde på mig flera lager och gick ut i blåsten. Jag kände mig lite som Ronja och Birk, fast tvärtom. Kommer ni ihåg när de försöker intala sig att det inte blivit höst? Och talar om hur blåsig och regnig och kall sommar de har? Jag känner det som att man försöker intala sig att det är vår, fast det är blåsigt och regnigt och kallt.

Till en början var min promenad ganska melankolisk. Min familj skulle nämligen ha gjort mig sällskap här i Visby på onsdagen, men nu har lilla E öroninflammation och får inte flyga. Så jag gick och tänkte på hur jag nu inte får visa dem stan, och inte gå ut och äta med min man på alla de härliga restauranger som finns. Och så oroade jag mig för sonen och led av dåligmammasyndrom. För att jag är HÄR och han är DÄR. Fast jag bokat om mina biljetter och kommer hem tidigare än planerat. Men ÄNDÅ.

Men så hittade jag till min förvåning nya gator jag inte utforskat förr, i södra delen av innerstan. Jag som trodde att jag gått överallt innanför ringmuren. Här var det lite nyare hus, och större. Inte så många ruiner och inte så små, hopträngda hus. Men ändå väldigt fina. Och så mitt i allt - en kyrka jag inte sett förr! Men det är inte en kyrka, utan en teater!



Och så hittade jag helt nya utsiktsplatser med nya vyer över Visbys tak.



När jag kom tillbaka till centret kände jag mig mycket lugnare i själen igen. Sonen har pappa, farmor och mormor som tar hand om honom. Jag skall jobba hårt och njuta minst lika hårt mina sista dagar här. Som min kloka mor sa: Vem vet när jag får komma hit igen?

Solnedgången idag var så psykedelisk att kameran inte klarade av den alls.


Skrivrapport

Otrd hittills idag: 3141
Ord sammanlagt: 5961

Booyah!

Nu skall jag hänga tvätt och sen äntligen gå ut. Det har klarnat upp! Tyvärr också blåst upp.

Skrivrapport

Ord hittills idag: 1716

Sammanlagda antalet ord: 4536

Det har gått mycket långsammare idag. Dessutom är som sagt 800 faktamässigt helt fel, och måste antagligen strykas/skrivas om, men jag vill inte göra det nu får då tappar jag sugen.

Berättelsen blir väldigt annorlunda mot vad jag tänkt mig. Hela karaktärer faller bort för plötsligt är de inte viktiga för storyn mera. Huvudpersonens motiv visar sig vara helt andra än vad jag trott. Historien blir mycket mindre beskäftig än den var då jag skissade på den i min anteckningsbok och mycket mer... allvarlig. Men det är ju bra. Tror jag.

Idag är en regnig och kall dag, så för en gångs skulle frestar inte Visby ut mig. Det kan hända att det blir mycket mer skrivet idag. Men jag måste ut också, för igår var jag ute i två långa etapper och fick mycket motion och frisk luft, och med ens sov jag ordentligt på natten för första gången på - ja, evigheter. Knepet tycks vara att jag måste trötta ut mig fysiskt först.

Skrivrapport

Känslan när man jobbat hela morgonen och det gått mycket sämre än dagen innan och man fått ihoprafsat 800 ord och man plötsligt inser att hela den scen man just skrev, hela, är fel eftersom kameror blev vanliga först omkrign 100 år senare.

Usch. Den känslan kunde jag klara mig utan..

2013-04-28

Skrivrapport

Dagens antal ord: 2820.
Sammanlagda antal ord: 2820.

Sådär. Nu är jag igång. Tonen i historien blev inte alls som jag tänkt mig. Den blev hemskt... allvarlig. Och huj så dålig text. Men jag håller mig fast vid mantrat: dålig text går att fixa, en tom sida går däremot inte attt fixa. Jag kör på.

Nu är det dags för lunch.

Från idé till berättelse

Emmelie frågade hur jag gör för att förvalta en idé till en historia.

En idé är ännu ingen berättelse. En idé är en idé. Den kan bli en del av en historia, men är ännu inte det. Innan jag börjat skriva på allvar trodde jag länge att en idé är en idé till en hel historia, med början mitt och slut. Jag satt och väntade på att sådana idéer skulle komma flygande som stekta sparvar i mun på mig.

Märkligt nog hände aldrig detta.

Så småningom började jag förstå att en idé är en yttepytte del av en historia. En idé kan vara ett namn. En spännande plats - eller en del av en plats, en dörr kanske. En stämning, en smak, en tänk-om-tanke. Jag lärde mig att samla på dem alla, ta till vara varenda idé utan att bedöma om den är bra eller dålig. Allt tar jag tillvara, som en ekorre som gömmer nötter här och där inför vintern. Så småningom börjar somliga av de här idéfröna gro. De vecklar ut blad och skjuter ut rötter. De blir lite större, lite mer omfattande. Och så småningom kan det hända att jag börjar se att den här idén, och den här och den här, de hör egentligen ihop. De är delar av samma historia, eller för att fortsätta med fröanalogin, de växer i samma lund. Ofta tar det länge för idéerna att gro, ibland flera år. Myllan de ligger i måste gödslas och bli näringgsrik.  Därför är jag lite misstänksam mot den berättelse som nu mest pockar på att bli berättad - den allra första idén dök upp för bara några veckor sedan. Resten har tillkommit på bara en dryg vecka. Fortfarande är det ju bara ett skelett, ett magert ett, men det finns nästan alla bitar som behövs. Nu måste jag bara lägga till kött och hud och hår och sånt. Vi får se om det lyckas, eller om berättelsen måste få gro ett litet tag till. Det kan hända att jag försökt pressa processen genom att placera groddarna i växthus och att det inte är bra.

Nu har jag blandat mina metaforer friskt, hoppas du fick nåt slags uppfattning om vad jag menar i alla fall :-)

2013-04-27

Mur och mer

Jag behövde lufta tankarna och gick ut på en promenad. Det resulterade i murfoton, två nya klänningar och en anteckningbok :-) Har inte lyckats skriva ännu idag. Det får bli kvällsskriv.





Anteckningsboken är en Paperblanks (olinjerad, bien sûr) och den har en vacker, mossgrön färg som försvinner på fotot. De gör så fantastiskt vackra anteckningsböcker nuförtiden. Jag skulle vilja att min nästa bokpärm såg ut ungefär så där.

Så var det dags för nästa idé

Så, idag: något nytt.

Men vad?

Hade en historia jag trodde var den som var nästa, men när jag bläddrar igenom mina idépapper finns där så många jag skulle vilja ta mig an. Jag vill skriva minst fem av dem på en gång.

Hur välja? Hur?

2013-04-26

Inte Persona, precis

Jag kom just hem från Iron Man 3. När jag gick upp för trapporna till höjden där centret ligger mötte jag en annan av residenterna. Hon berättade att de skulle se på Persona ikväll.

Jag känner att jag inte riktigt passar in här. Det känner jag ofta i författarsammanhang. Jag är nog inte riktigt tillräckligt intellektuell. Jag förstår inte hälften av referenserna under författareföreningens middagar, t.ex. Men det är ok. Jag är en glad jävel ändå.

Anyhoo, Iron Man. Den var 3D, det hade jag ju inte tänkt på. Action i 3D= mina ögon hinner inte med. I övrigt måste jag säga att jag är imponerad av att de fortfarande får något nytt ur franchisen. Starkt gjort (get it? Starkt?? Hee). Det fanns många referenser till Avengers, den bör man nog ha sett för att fatta Tony Starks inre kamp och sånt. Det måste nog också vara rätt svårt att följa en film där guden Tor ingår, men det gick hyfsat. De lyckas göra Stark mänsklig, han gör misstag, ganska ödesdigra sådana, och det gör filmen mer intressant. Jag skrattade flera gånger. En av dem var då Stan Lee gjorde en supersnabb cameo - vi var typ tre i biosalongen som fattade vem han var... En stor del av filmen är Tony mer McGyver än Iron Man, det gjorde det också underhållande.

Kort sagt: manuset är hyfsat väl genomtänkt med grova hollywoodtouchar som underminerar det något. Utan att spoila för mycket kan jag säg att det finns många scener då människor ramlar/går igenom eld och även om deras hud skadas är håret alltid lika perfekt... Jag önskar ändå att de äntligen skulle göra något lite mer av Pepper Potts, det lutar lite åt det hållet ett tag men sen rinner det ut i sanden. Synd. Det skulle ha varit en intressant vändning. Om Whedon hade varit mer involverad så kanske... Jag kände mig ändå underhållen och glad när jag kom ut.*

Men inte var det ju Persona, inte.

När jag kom ut ur biografen såg jag på himlen att nu, nu var det solnedgång på gång. Jag har väntat på det sen jag kom, dels för att jag älskar solnedångar, dels för att jag behöver göra anteckningar i reserachsyfte för nummer fem. Så jag sprang ner genom stan mot stranden. Gyttret av gator gör att man inte kan se ner till havet förrän man är precis framme vid det. Jag sprang som om jag vore på väg till ett kärleksmöte, kom ut genom en port i muren och -
där var hon. Solen. Jag hann precis. Och jag var lycklig.




Men jag hade lämnat anteckningsboken på rummet! Jag som alltid har den med mig. Så jag fick göra mina anteckningar på gamla kvitton. Lär er av mitt misstag kids: ha alltid anteckningsboken med. Även om ni tror att Iron Man inte kommer att föranleda några djupa tankar.


*Missa inte scenen som kommer efter alla sluttexterna! Vi var sju stycken av en rätt fullsatt salong som orkade vänta på den. Värt det, tycker jag.

Färdig

Idag gjorde jag det.

Skrev ut manuset och sände iväg det till en betaläsare. Jag påbörjade arbetet med den här texten, "nummer fem", i januari 2012. Jobbade intensivt med det fram till slutet av maj 2012, körde fast. Återupptog arbetet i februari i år och har jobbat med det fram till nu.

Jag brukar ha bearbetat ett manus mycket mer än så här innan jag låter någon annan läsa det. Men med just detta manus vet jag att jag nu inte kommer längre på egen hand. Så. Nu följer andlöst spänd väntan.

Jag tror att det inte blir mer jobb idag. Det regnar. En perfekt dag för museibesök. Som barn kallades jag av några familjebekanta för "museiatleten". Jag älskar museer. Men Fornsalen öppnar först elva, så jag får vänta. Läsa lite Ormringen (jag tror jag ger upp med Sanderson, mer om det senare), äta en tidig lunch. Ikväll blir det kanske Iron Man 3.

Men i morgon. I morgon börjag jag skriva något nytt.

Ensamhet

Vet ni vad jag är bra på? Riktigt extra bra på, mad skillz?

Att vara ensam. Jag är väldigt bra på att vara ensam. Jag trivs i mitt eget sällskap. Jag tycker om att utforska nya ställen ensam, jag tycker om att få rå om mig själv och min egen tid, jag tycker till och med om att gå ut och äta ensam. Som igår kväll, då jag åt en stor kastrull utsökta vinkokta blåmusslor på Bakfickan, med ett glas prosecco och restaurangens ypperliga musikval (The Proclaimers! Thriftshop!).




Jag satt vid samma bord ssom för tre år sedan, under tavlan med samma dikt. Jag älskar den dikten.
Varje år skriver jag av den.

La mer! La mer!

Ma peau, mes mains et mes cheveux
Sentent la mer
Et sa coleur est dans mes yeaux:
et c'est le flux et le jusant
Qui sont le rhytme de mon sang.

Jag hade hoppats på att få se en solnedgång, men molnbankar precis vid horisonten avstyrde det. Däremot fick jag en fin bild av Visby by night. När mörkret kommit och lamporna tänts ser det än mer medeltida ut, tycker jag. Jag skippade filmkvällen (Searching for Sugarman) eftersom jag kände mer för ännu mer ensamhet än för sällskap. Ensamhetsälskan är en förmåga som jag är mycket glad över att jag har.


2013-04-25

Bilder från hög höjd

Det är en förunderlig plats, detta. Jag har nästa fått pli på hela manuset nu, och jag tror att det helt och hållet är Visbys förtjänst. Jag kan plötsligt se texten som jag inte kunde hemma. Lite finputs ännu, dubbelkoll av saker som konsekvent stavning av vissa ord osv. Och sen - sen får jag börja på nåt nytt!

Jag jobbade duktigt hela morgonen, och efter lunchen packade jag picnic och gav mig ut i solen. En del moln hade uppenbarat sig men jag lät inte det hindra mig. Dessutom blåste det mycket mindre än hittills. jag gav mig av längs Hälsans stig. Det var färre blåsippor än det var när jag gick samma stig för tre år sedan, och en endaste vitsippa, jämfört med de blomhav som mötte mig då.



Jag avvek från stigen när jag hittade en ny stig, en som ledde mig upp på en hög höjd med vidunderlig utsikt. Där passade jag på att inta min baguette och den kvarlämnade vinskvätten från igår. Och ligga en stund i solen.




Vägen hem var mycket längre än jag tänkt mig och jag var ute över tre timmar, vilket var en chock för kroppen efter vinntern. När jag kom tillbaka var jag så ohyggligt trött att jag somnade och sov som en sten i två timmar. Nu är klockan halv sju och jag är vrålhungrig. Skall se om Bakfickan har nåt gott att erbjuda, för jag har ingenn mat hemma och orkar inte både gå och handla och laga mat. Sen tror jag att jag har goda chanser att få se en fin solnedgång, det är än så länge ganska klart. Då skall jag gå ner till havet igen, sitta på en bänk och njuta.

Det känns lite som att vara nykär, att vara här. Jag bara ler och äter. :-)

2013-04-24

Chic flic heaven

Kullerstenarna glänser i gatlyktornas sken. Vinden har somnat, det känns äntligen som ett riktigt vårregn, milt och varmt. Jag har legat under en filt i en soffa, druckit Beaujolais Royale och ätit ost, serranoskinka och baguette och sett på en äkta chic flic - My Big Fat Greek Holiday eller vad den nu hette (inte wedding i alla fall). En totalt förutsägbar, enkel och känslomanipulerande film. Det var uuunderbart! Hög mysfaktor, jag grät på rätt ställe (det är superenkelt att manipulera mig till att gråta) och så var det lite snygga karlar utan skjorta också.

Nu är det här kanske inte rätt ställe att titta på romantisk komedi på, man får inte credd direkt. "Jaha, det här är inte Bergman" sa den tyska översättaren som kom in i filmprojektor-rummet för att se vad jag såg på.
Nej det var det minsann inte. Men det var just vad jag behövde.

Nån dag den här veckan tänker jag gå på bio ensam och se på Iron Man 3. Hihi. Men jag kanske skall påstå att jag går och ser på nån polsk konstfilm på folkets bio åt de andra här på centret.

Minibok

I Pocketshopen på Arlanda hittade jag förresten en äkta pocketbok. En som ryms i jeansens bakficka.



Och nej, det är inte en förkortad version. Det är hela romaner som säljs så här. Hemligheten ligger i pappret: det är bibelpapper! Tunt som bara den. Man får nog ha skarpa ögon ändå - det är rätt liten stil och jag håller boken nära ögonen då jag läser. Men för nån som alltid vill ha en (äkta!) bok i väskan är det här en ganska revolutionerande uppfinning. Mer än e-boken, tycker jag.

Solen försöker stjäla arbetsmoralen

Dagens vy:


Sol och fint och hemskt mycket svårare att hållas inne och arbeta. Speciellt som de lovar regn till ikväll. Men jag måste vara sträng med mig själv. Jag plöjer igenom krångelmanuset och det går ganska bra. Det är inte så uschligt i alla fall. På sina ställen går det lite fort, speciellt mot slutet (det brukar det göra i tidiga versioner av mina manus). Men det går att fixa. Och tyvärr hittade jag en sak i slutet av A Hat full of Sky som är väldigt lik en sak som är tema i detta manus. Men det kan jag inte göra nåt åt.

Så jag fortsätter jobba. Men efter lunchen får jag gå ut en sväng. Nu slåt klockan i domkyrkan tio, dags att stänga datorn och dra fram pappersbunten igen.

2013-04-23

Dagens bilder

Regnet upphörde och jag gav mig ut i blåsten. Gick dit fötterna förde mig. Förssökte ta lite andra fotografier än sist.

 Här köper jag min mat. Bara en sån sak...


Jag har en stor svaghet för dörrar och portar.

Lite modernare hus än jag brukar fota i Visby, men vackra ändå.


Paus på café Rum för resande. Jag har tänkt leva lite hälsosammare här i Visby men en saffranspannkaka med salmbärssylt bara måste jag ju unna mig. Man är väl på Gotland.


Almedalen.


På Almmedalsbiblioteket hittade jag en bekant! Se uppe t.v. och nere t.h.


Sen måste jag ju ut på jakt efter mer bekanta...


Och så äntligen: havet.



Ett vintergrönt tträd med tillhörande dekorativ pump. Lagerblad?




På bibban plockade jag med mig två böcker. Den t.v. handlar delvis om Visby. Och så tyckte jag att jag borde bekanta mig med nåt av Sanderson, så mycket som jag lyssnar på Writing Excuses.


Översättare vs författare

Jag befinner ju mig just nu på Östersjöns författar- och översättarcentrum. Så här finns en bunt författare och översättare. Och jag vet inte om det är hemskt att säga det här, men jag kan se på folk till vilken grupp de hör innan vi ens presenterat oss för varandra.

Översättarna är redigt folk. Stadiga, organiserade. Effektiva. Steker havreplättar åt sig till frukost.

Författarna är lite vaga i kanterna. De driver genom köket. Jaha, mat, det borde man visst laga?

Det är en fånig stereotyp, jag vet (och en som bara delvis går att applicera på mig själv, jag är t.ex. väldigt mycket för det där med att laga mättande luncher). Men när den hittills stämt.

Storm

Vinden kastar sig mot mina fönster, regnet smattrar mot glasen. Fåglar kämpar i stormbyarna, havet har vita gäss. Visby gör det lätt för mig att jobba idag. Frestelsen att gå ut är inte stor. Men det lär skall klarna till eftermiddagen. Vid det laget borde jag ha fått massor gjort - med tanke på att jag vaknade strax efter fem lokal tid. Jag har redan jobbat i flera timmar. Så i kväll skall jag ut med kamera och anteckningsbok och bara gå dit hjärtat leder mig.

Det enda som distraherar mig från arbetet är vyn. Så mycket horisont. Jag älskar obruten horisont. Jag älskar den här ön.

2013-04-22

Åh Visby

Jag fick rum mot havet i år igen.


Trött och lycklig.

Nattsmygande är inte coolt

Natten innan jag skall resa kan jag aldrig sova (inte för att jag sover särskilt bra annars heller). Så i natt låg jag vaken och tänkte på Dreamless som jag läste ut igår. Och speciellt på ett i boken förekommande fenomen. Om jag var en av Sveriges Spanarna skulle jag ha en spaning på det här fenomenet, för jag har tre exempel.

I boken har (nästan alla) karaktärer övernaturliga förmågor. En av dem, en ung man, använder sina till att spionera på kvinnan han älskar medan hon sover.

Samma sak förekommer, som bekant, i Twilight-böckerna, men också i Deborah Harkness A Discovery of Witches. Man med övernaturliga förmågor (osynlighet, snabbhet, röra sig tyst osv) använder dessa förmågor till att stalka kvinnan han älskar och stå i hennes sovrum och se på henne då hon sover. "Vaka över henne" kallar de visst det.

WTF?????

Det är alltså kvinnor som skriver de här böckerna. Är det här nån dröm de har? Att en man, i hemlighet, skall stå och se på när de sover? Huvudpersonerna som råkar ut för det här tycker nämligen aldrig att det är nåt problem. Det är bara gulligt och romantiskt.

Jag kan inte TÄNKA mig nåt obehagligare. Not cool, ladies, not cool.

2013-04-21

Resestress

Idag: packning, har jag reseförsäkring, vad skall jag ha med, behövs finskor eller bara gå-mycket-skor, skall jag orka packa kryddor för självhushållningen, har jag tillräckligt många pennor, halsduk omg halsduk behöver jag, hur många böcker skall jag släpa med, oj nej jag har ju mejl som måste skickas ännu, skall jag checka in redan nu, vill leka ute i solen med sonen, hopp höll på att glömma kameran -

I morgon: VISBY!

2013-04-19

Läs den

Jag lyssnade just ut Jo Walton's Among Others.

Vilken underbar bok.






Jag valde boken då när jag blivit "lurad" att prenumerera på Audible utan att förstå det. Jag hade ingen aning om vad det var för en bok utan valde den bara för att jag visste att jag borde läsa något av Jo Walton. Det var underbart att lyssna på en bok jag inte visste något om, inte ens om handlingen.

Vad som inte var undebart var uppläsaren. Jag irriterade mig något oerhört på hennes uttal och överdrivna dramatisering. Medan jag lyssnade såg jag för mig hur raderna i boken sett ut och hur jag skulle ha pauserat och betonat, inuti mitt huvud, om jag läst boken själv. Det här är verkligen en bok jag önskat att jag läst som bok och inte lyssnat till. Jag tror att ljudböcker överlag inte är min grej: det är så svårt att hitta en uppläsare som inte driver mig till vanvett. Wil Wheaton är faktiskt väldigt bra: behaglig röst, dramatsierar inte för mycket. Speciellt bra är han när han läser sina egna texter, men det var också bara tack vare Wil som jag orkade lyssna mig igenom  Redshirts som var så taffligt skriven. Jag tror att jag någon gång måste läsa Among Others som pappersbok. Den var bara så bra, så fin, så vacker. En uppväxthistoria med magi och böcker, massor massor med sf och fantasyböcker. Huvudpersonen är en bokmal som får de flesta bokmalar att blekna, hon finner tröst och mening i en ganska tröstlös tid av sitt liv genom böckerna. Har man läst de böcker hon talar om får man säkert mer ut av boken  men jag hör till dem som inte läst en bråkdel av det hon nämner och ändå kände jag igen mig och älskade huvudpersonen så. Walton själv säger att den enda bok man verkligen måste ha läst för att läsa Among Others är Sagan om Ringen.

Jag kan verkligen inte nog rekommendera den här boken. Läs den, för den fina uppväxtskildringen, det vackra språket, den unika magin, kärleken till litteraturen, beskrivningen av utsatthet, av handikapp, av en ung flickas röst. Läs den. Lyssna inte på den.

Skolbesök och annat

Pust vilken dag igår! För min lite slitna förkylda kropp var det lite väl mycket på en gång: heldagsskolbesök, fin middag och Gardell. Vid dagens slut var jag som en urvriden trasa. Men allt var väldigt lyckat! Ännu ett väldigt fint skolbesök med en grupptillvalsmoddaåttor som var uppmärksamma, kreativa och ivriga att diskutera. De hittade på fantastiska fantasydjur och vi brainstormade tillsammans kring häxor. Dessutom hade jag dem att göra Chris Batys övning med listor på vad man tycker om och inte tycker om att läsa om. Det var jättenyttigt för mig att höra om hur många av dem som vill ha med död och elände, en del vill uttryckligen att nån viktig person skall dö på slutet. Jag som angstat kring mörkret i mina böcker, jag kan nog släppa det nu...

För mig var det sen första gången på Farang, och det var, naturligtvis, mycket gott. Jag höll mig dock till en lite mindre middagshelhet på grund av förkylningen, jag hade inte orkat uppskatta deras tasting menu. Gardell var sen underbara Gardell, dock med dåligt ljud (skärpning, Kulturhuset).

2013-04-18

Dagens planer

Idag tar jag mig an en riktig utmaning: fem lektioner med en grupp elever som har tillvalsmodersmål i Winellska skolan i Kyrkslätt. Ryktet har gått om att en av dem är en flicka som gick den långa skriva-fantasy-kursen förra våren. Det känns tryggt att ha en bekanting i publiken!

Och ikväll god mat på Farang och sen Jonas Gardells show. Jag kommer att vara som en urvriden trasa, men ser fram emot det ändå.

2013-04-17

Jaime Lannister!

Jaime Lannister (förlåt, Nikolaj Coster-Waldau) är dansk!! Det upptäckte jag när jag såg på Skavlan. Jag hade ingen aning!
Varför gör det honom genast 100% sexigare? Vad är det riktigt med danskarna?

Dessutom sa han nåt intressant. Han talade om att han försatt sig i en irriterande situation: Å ena sidan har han sina enorma ambitioner och sin passion för sitt arbete, som han älskar och som driver honom ut i världen (han bor och har familj i Köpenhamn). Och å andra sidan har han sin underbara familj som han saknar då han är borta.

Och jag känner igen. Känslan. Mitt arbete för mig inte lika mycket bort som hans, men ändå. Ständiga slitningar.

Con-fråga

Hej, ni som känner till con-svängen bättre än jag - Swecon börjar den 18.10 i år. Om jag anländer till Stockholm på morgonen den 18, missar jag nåt väsentligt då? Måste man komma kvällen innan?

Två exempel på självpublicering

Min man berättade idag för mig en av de här "egenpublicerade e-böcker-framgångshistorierna" med en ung kvinna som skrev en bok på en månad och lade upp den på nätet som ebok och blev så framgångsrik att hon nu skrivit på ett tre-boks-avtal med HarperCollins. För en stor summa pengar.

Det är historier som denna som får folk att tro att självpublicering är en spikrak väg till framgång och rikedom. Här finns en öppenhjärtlig och ärlig artikel som visar på motsatsen. "Self-publishing is the literary world’s version of masturbation, except the results are quite often less thrilling, and you usually end up with a mess."

Två sidor av samma mynt. Intressanta, båda två.

Stressfri zon

Ibland är det så vansinnigt skönt att skruva ner på kraven. Att krypa under täcket och vara grå och osynlig. Att inte prestera så förbannat varje dag.

Jag har en begynnande förkylning i kroppen och ett sånt där läge då jag bara inte FÅR bli förkyld. I morgon ett fem timmar långt skolbesök, på kvällen Farang och Jonas Gardell. Barnvakt fixat och allt. Men framför allt: alla säger att förkylningarna just nu är jättesega och på måndag flyger jag till Visby och då måste jag vara frisk. Jag bara måste. Så så fort tröttheten och kraxet infann sig igår släppte jag allt. Kröp ner i sängen. Vilade som en dåre. Sov två timmar mitt på dan. Vilade mig genom resten av dan också. Och idag fortsätter jag på samma sätt. Jag har tagit jobbet med mig i sängen, läst lite finsk Anachéöversättning, skrivit i anteckningsboken kring nya idén, reserachat online, läst några rader i manuset, mejlat lite dittochdatt. Kanske till och med fått lika mycket gjort som under en (icke så produktiv) normal arbetsdag. Men släppt all stress, alla krav på att jag måste.

Och gud så skönt det är. Klockan är elva och jag är fortfarande i morgonrock.

Mörker i hörnen

Jag har kommit fram till att det nog är nåt allvarligt fel på mig. (Jaja, shut up.)

Den nya idén jag nu leker med skulle bli en gullig småstadsidyll-barnbok. Med magi. Nåt roligt och skoj att skriva, lite som De Ännu Inte Valda. Men nähä. Inte ens på idéstadiet kan jag tydligen hålla mig till idyll. Det blir mörker och sorg i hörnen, hur jag än bär mig åt.

Jag är inte längre samma människa som jag var då jag skrev DÄIV. Jag kan inte längre skriva så.

2013-04-16

Boston

Min vän ungdomsboksförfattaren Carrie Jones har skrivit en berörande skildring från händelserna i Boston på Huffington Post. Läs den, men varning för skakande bilder (man kan läsa utan att se på bilderna).

Tvivel

Jag vet inte hur jag skall skriva detta så att det inte låter helt egotrippat, men: jag läser den finska översättningen av Anaché och tänker: det här är ju riktigt bra. En episk berättelse, karaktärerna berör och storyn håller ihop. HUR gjorde jag och skall jag NÅGONSIN kunna göra om det?

Idag känns det inte så.

Mångspråkighet

Sonen kan räkna till tio på engelska. Men bara i smyg, viskande, då han tror att ingen hör. INTE på uppmaning.

Efter några dagar i sin farmors sällskap talar han också finska. "No niin, iso auto. Rikki!" Nu har vi inte ens finska som hemligt språk längre... Vi får väl lära oss ryska, eller nåt.

2013-04-15

Det nya pockar på

Idag for jag glad i hågen med mitt manus till arbetsrummet och skulle läsa. Men hela min arbetstid gick istället åt till att göra anteckningar, researcha och fundera kring en helt ny idé, en som dök upp förra veckan. Som kanske kan bli en serie böcker... Det ser nog ut som om Visbytiden kommer att användas till att jobba med det gamla manuset, för med den här takten blir jag aldrig klar med det. Och jag vill bli klar med det. Få det undan, börja på nåt nytt. Det är ju alltid det nya som är det roligaste.

Annars är det vitsigt hur enkelspårig jag är. För ett tag sen var det bara sömnad som gällde. Jag sydde, sydde, sydde, fyra klänningar på två veckor. Nu är det läsande som gäller. Jag ser inte ens på TV, jag bara läser så fort jag har en ledig stund. Tänk om jag kunde sätta samma sorts koncentration på att skriva... There would be no stopping me.

2013-04-14

Böcker, böcker...

Jag älskar att läsa, men ibland har jag perioder då jag bara inte kommer in i några böcker. Jag hittar inget som tilltalar mig och jag orkar bara inte engagera mig. Och så finns det perioder som nu då jag slukar böcker. Jag känner mig som jag gjorde som elvaåring då jag gick gatan fram, läsandes en bok. Jag bara inte kan sluta. Och jag hittar fler och fler böcker jag vill läsa och mina bokhögar på nattduksbordet (ja, högar i pluralis) bara växer och växer.

Jag har just avslutat Gail Carrigers Chanslös, del 2 i serien om Parasollprotektoratet, och den slutade med en maffig cliffhanger. Nu måste jag ju komma över trean, som inte finns i bibban här... På biblioteket E10 väntar Scott Westerfelds Leviathan på mig. Jag vill verkligen läsa den men jag vet inte när jag skall komma åt att hämta den därifrån. Jag har del 2 och 3 i Pratchetts Tiffany Aching-serie väntandes på mig, jag är mitt i böcker av Cornelia Funke och Josephine Angelini och Kelly Link och jag klickade nyss hem denna från Adlibris:


Den verkar helt enkelt förtjusande. En gaslamp-fantasy-antologi! Som steampunk, men mer mer magi och mindre gadgets. Jag inser att det är just gaslamp, och inte steampunk, jag själv drömmer om att skriva en dag. Jag har idén, men är inte redo riktigt än...

Ja och så måste jag läsa nåt av Elizabeth Bear också, men jag vet bara inte var jag skall börja. Hon har skrivit så mycket. Och så skall jag låna Aliette de Bodard av en bekant, eftersom hon är på väg till Finncon. I år måste jag ha läst åtminstone något av en av gästerna... När George RR Martin var här visste jag inte ens vem han var. Jag är alltid väldigt sen att hoppa på alla trender.

Så ja, det är mycket böcker nu. Dessutom Among Others som jag lyssnar på som ljudbok, jag lyssnade mycket medan jag sydde men nu har det varit en paus. Inte för att jag inte gillar boken utan för att jag bara kan lyssna på den på iPoden, inte på telefonen.

2013-04-13

Skolbesökens ABC

Okej, så jag fick frågan: Hur gör du skolbesök?

Det här är en av de där sakerna jag som författare fått lära mig helt själv. Efter första boken kom de första förfrågningarna - vill du besöka vår skola? Ja gärna, svarade jag, men tänkte: Och göra vaddå? Det finns liksom ingen handbok i det här.

Så småningom har jag utformat ett program som jag varierar, beroende på om det är låg- eller högstadier jag besöker (gymnasier har jag hittills bara besökt en enda gång), och beroende på vad skolan har för önskemål. Ibland ligger tyngdpunkten på min väg till författare, ibland på någon viss bok och ibland på att prata om kreativitet och skrivande med eleverna, då ofta kombinerat med skrivövningar. Grunden är ändå densamma. En mycket söt fråga jag fick i Hyvinge igår var "Du verkar veta vad du skall säga och väldigt säker", vilket ingen annan frågat om förut. Jag skrattade och sa att jag ju har gjort det här flera gånger förut, så jag vet vad det är jag vill berätta om (jag använder inte ens längre några papper), men nervös är jag nog lite varje gång. För man vet aldrig vad det är för grupp man möter, hur väl förberedda de är, hur intresserade. Alla skolklasser har inte varit så uppmärksamma och frågvisa som gårdagens grupp.

En del författare har med sig instrument och spelar och sjunger, andra dramatiserar något med eleverna. Jag har inga av de förmågorna så jag fokuserar på det jag kan: skrivande, kreativitet och mina egna erfarenheter. Ofta är eleverna också intresserade av det konkreta arbetet: hur blir en bok till? Får jag själv göra pärmen, välja titeln, bestämma vad boken kostar? Om jag får många frågor kan jag styra in diskussionen på det som eleverna verkar vara intresserade av. Därför är frågor bra.

2013-04-12

Heja Hyvinge och språkö-skolor!

I morse begav jag mig tidigt iväg med tåg för att besöka Hyvinge svenska skola och den kulturdag som ordnades där för en hel bunt svenska språkö-skolor. Det var en stor grupp femmor och sexor jag skulle möta och jag var lite fundersam - hur skulle detta gå? Hur få deras uppmärksamhet, hur få till ett samtal när de var så många? Men det gick finfint och det visade sig vara ett av de bästa skolbesök jag fått uppleva. Uppmärksamma, väl förberedda elever och engagerade lärare. Jag fick besvara en massa smarta frågor. En helt underbar grupp! Tack allesammans!

Språköskolor rules.

Jag skall samla mina tankar och skriva mer om skolbesök en annan gång, när jag inte är så förbålt trött.

2013-04-11

Idag och i morgon

Jag har läst 90 sidor finsk översättning idag. Jag har en jädrigt bra översättare. Men det går så låångsamt för mig att läsa på finska. Jag blir grymt frustrerad.

I morgon Hyvinge och ett besök hos språk ö-skolor! Det skall bli spännande. Jag skall tala om De Ännu Inte Valda och kreativitet. Dessutom skall jag carpoola dit med två coola författare, Anna Gullichsen och Katarina von Numers-Ekman. Jag skall passa på och försöka luska ut hur de brukar lägga upp sina skolbesök. Jag har nämligen alltid undrat hur andra gör. Det är ju inget man lär sig, direkt: man skriver en bok och plötsligt blir man ombedd att besöka nån skola och man har ingen aning om hur man gör.

2013-04-10

Höstutgivning

På frågan om jag kommer ut med nån ny bok i höst har jag felaktigt sagt nej. Det slog mig nyligen att jag faktiskt medverkar i två böcker! Dels läromedlet Tidspiraten, dels antologin Naken. Förlaget har nu släppt sin bokkatalog för hösten, och det ser ut att bli en intressant bokhöst!

Martrådar på besök!


Idag stannar Mia Franck här på bloggen under sin bloggturné! Mias blogg Skrifva är en guldgruva av goda skrivtips, om du inte redan läser den regelbundet så rekommenderar jag att du börjar göra det! Hon kommer ut med sin första roman Martrådar nu i april. I samband med detta passade jag på att chatta med Mia om boken och om skrivande - och lite annat fånigt samtidigt.

Maria: Hur vill du presentera dig själv?

Mia: Det svåraste först. Frilans och författare (även om jag tycker det känns knepigt att kalla sig författare efter en bok).

Maria: Man kan kalla sig författare så fort man känner sig som en, tycker jag. Vi gör våra egna regler! Har du skrivit mycket före Martrådar kom till?

Mia: Ja det har jag. 5 böcker varav 1 är en doktorsavhandling. 6 publicerade noveller. X antal publicerade dikter. Och en dikt i Starlet i tonåren.

Maria: I Starlet! Wow! Mitt tonårsjag dör av avund. Minns du vad den hette?

Mia: Nä. Jag har inte ens Starlet sparad. Har försökt leta fram den på alla antikvariat men inte hittat. Det var nåt med hur solen blänker, väldigt vackert.

Maria: Intressant att du sysslat med så många format. Började du med poesi då? Hur har steget isf känts från poesi till roman?

Mia: Jag skriver fortfarande poesi. Oftast tillfällighetsdikter för nån fest. Det är olika sätt att tänka när man skriver förstås, men beroende på hur idén ser ut så skriver jag från det.

Maria: Naturligtvis. Vad fånigt av mig att tänka att det ena utesluter det andra. Där ser man bara att jag inte skriver poesi själv. Moving on!
Berätta om den allra första kicken som satte igång Martrådar.

Mia: Det är många grejer som funkar samtidigt. Men så här, när jag vid en skrivövning hörde huvudpersonens röst medan jag skrev. Det var på en skrivkurs med Monika Fagerholm. När jag slutat skriva och lyfte pennan så visste jag att jag hittat rösten. Och Monika sa just det, att jag hittat en röst. Det var nästan kusligt.

Maria: Wow! Detta vill jag använda som konkret exempel när jag inför skolklasser talar om vikten av att övningsskriva för att hitta sin röst!
Vad är det viktigaste du vill att vi läsare vet om boken?

Mia: Uff. Det viktigaste. Menar du med det vad det handlar om?

Maria: Nja... För att locka oss att läsa, mest!

Mia: Jag hade den där rösten och ville gå in i huvudet på en person som inte mår bra. Huvudpersonen, Mati, kommer hem efter att ha varit på fotbollsträning och hittar sin syster som har tagit livet av sig. Mati reagerar genom att hämnas. Det underlättar att hon är en mara. Mycket lättare att ta ut svängarna. Förutom huvudpersonen är staden viktig, platsen, Björknäs, en liten stad vid kusten där folk kan behöva en mara som håller ordning på dem, på sitt sätt.

Maria: Aha! Intressant ambivalens där. Vilken känsla hoppas du att boken ger dina läsare?

Mia: Det jag själv kände när jag var klar var lite blodsmak. Jag tänker mig att känslorna kommer att växla en del. Ibland kommer man att kunna tycka om maran och ibland är hon jobbig. Så ambivalens är rätt bra. Det är inte tryggt med maror och mardrömmar.

Maria: Jag har själv så svårt att komma på titlar – är Martrådar din egen titel? När kom du på den?

Mia: Ja den är min. Det var inte den titel jag började med, men den första fungerade inte (tyckte jag) när jag var klar. Och jag älskar att hitta på titlar. Verkligen älskar det. På ett tämligen nördigt titel-makar-vis.

Maria: Får jag anställa dig som titelmakare?!

Mia: Ja. Som sagt. Älskar att hitta på titlar. Nåt speciellt du behöver en titel på?

Maria: Allt. Jämt. Jag är usel på titlar. Okej, så till dina egna läsvanor. Vilken sorts fantasy läser du helst just nu? Varför?

Mia: Ganska mycket urban fantasy. Över huvud taget fantasy för unga vuxna. Lite steampunk. Och en och annan paranormal romance.

Maria: Bästa steampunken du läst på sistone? Är nyfiken på genren, nämligen.

Mia: Läste Soulless. Den får 3 själar av 5.

Maria: Okej, nu blir jag personlig: Berätta om din mest ambitiösa skrivardröm!

Mia: Nä. Min mest ambitiösa skrivardröm får du inte. Men jag hoppas på att man läser min bok och gillar den. Jag hoppas att jag ska få ut fler. Och att få det att gå ihop, ekonomiskt.

Maria: Bra svar. Jag hade också svarat runt frågan.
Sista frågan stjäl jag från SF Squeecast: Vad skulle du vilja att det stod på din gravsten?

Mia: Gravsten? Ska jag ha en gravsten? Okej. Skriv: Gräv här. Eller: Grav här. Om jag har ett bättre svar imorgon bitti så kommer jag att mejla dig det. För den där kommer jag att vakna av i natt.

Maria: Hihi! Fast rätt bra svar redan. Okej, tack Mia! Det var allt... för denna bok!

I morgon gästar Mia Peppe Öhmans blogg. Och Martrådar kan du köpa här.


2013-04-09

Dagens plus och minus

Minus:

  • Sonen är hemma med snuva och öroninflammation. Han är retlig, jag är trött efter att ha vakat med honom. Inte en bra kombo.
  • Jag fick knappa två timmar arbetstid på morgonen (farmor barnvakt). Åkte till arbetsrummet för att läsa den finska översättningen av Anaché. Väl här upptäckte jag att jag glömt manuset hemma.
  • Jag håller själv på att bli sjuk. Om två veckor skall jag flyga till Visby. Inte bli sjuk nu...

Hittills är plussen delvis från igår, men:
  • Jag fick en väldigt fin lunch med skrivande väninnor igår.
  • Jag pratade igår kväll inför Grankulla litteraturcirkel som var en mycket trevlig grupp och det blev ett fint samtal.
  • Jag fyndade denna pärla för 50 cent. Den till och med doftar som gamla böcker skall!
  • Jag blev i ett mejl idag kallad "en av de mest pålitliga personer jag vet". Det gjorde mig jätteglad!
  • I morgon kommer Mia Franck och hennes roman Martrådar på besök till min blogg! Missa inte det!

2013-04-08

Robotord

I påskas recenserade Hbl dokumentären om Jonas Gardell och recensenten kritiserade Gardell för att han, då han intervjuades om Torka aldrig tårar utan handskar, alltid drog samma monolog.

Men vad skall man säga då man talar om samma bok om och om igen och får samma frågor om och om igen? Skall man hitta på nya svar varje gång? Ljuga, helt enkelt? Eller skall man berätta sin sanning, oavsett hur många gånger det blir? Jag har funderat över det där själv i samband med boksläpp. Till slut känner jag mig som en robot som bara upprepar samma fraser (för när man väl hittat ett bra och koncist sätt att säga en sak på använder man gärna den formuleringen pånytt och pånytt). Speciellt idiotisk känner jag mig om samma person lyssnar på flera av mina uppträdanden på en bokmässa, till exempel. För det blir ohjälpligt samma snack. Till slut är jag så led på mig själv att jag kunde spy. Men vad är alternativet?

Just nu har jag funderat på det här för jag är lite led på mig själv här på bloggen. Trött på min egen röst. Jag ger er beskäftiga råd som jag inte själv kan följa. Vem är jag att blogga om skrivande när jag inte kommer nånvart med mitt eget? Ni vet min fina plan för att skriva för hand varje dag i april? Den fina planen glömde jag helt under veckoslutet. Det var inte ens fråga om prokrastinering utan ren och skär glömska. Så dit for den strategin.

Idag skall jag träffa några fina skrivande kvinnor och äta lunch med dem. Jag tror det är just den terapiform jag behöver. Jag får gnälla av mig lite, helt enkelt, så slipper ni mer av mitt gnäll här.

2013-04-05

Guy Gavriel Kay om sig själv

Hej, apropå GGK: Detta kanske kan intressera hans fans!

Smutsiga hemligheter

Jag vet inte om jag täcks erkänna att jag bara kommit till sid 2 i manuset.

Så då gör jag inte det då. Här erkänns ingenting.

2013-04-04

Böcker böcker!

Idag lånade Nora mig denna:


Jag träffade ju Josephine* på LitteraLund förra året och hon var smart, snygg och supertrevlig. Och en nerd. Hon ville skriva just en trilogi för att hon vuxit upp med Star Wars-trilogin - bara en sån sak! Detta är alltså del 2 i serien.

Men nu bara måste jag läsa ut några böcker innan jag får ta mig an en ny. Denna har jag till exempel på hälft:


Fast i morgon tänkte jag låna lite fler böcker på bibban... Till exempel del 2 av Gail Carrigers Parasollprotektoratet.

* eller Jo, som jag kallar henne :-)

Workshopsnytt!

Psst! Workshopen i att skriva fantasy börjar snart bli full! Om du funderat på att delta, passa på och anmäl dig!

Skrivande och icke-skrivande på en gång

Det här med att skriva för hand i anteckningsboken varje morgon går helt lysande. Kommer på idéer till historier hela tiden. Problemet är att jag vill fortsätta skriva på dem, för att de är nya och glänser så fint i solskenet. Jag vill inte alls sluta och ta mig an manuset...

Queen of procrastination = me.

2013-04-03

Gammal hund försöker lära sig själv sitta

Varför skall det vara så svårt att leva som man lär?

När jag besöker skolor predikar jag alltid övningens betydelse. Jag berättar historien om hur länge det tog för mig att inse, att jag inte kan tänka att varje gång jag sätter mig ner för att skriva så måste det bli En Bok. Jag berättar om min väg till denna insikt, och hur jag började skriva för hand i en anteckningsbok, och hur det låste upp min kreativitet och hjälpte mig hitta hem i mitt skrivande.

Vad gör jag själv då? Skriver jag varje dag i min anteckningsbok?

Inte då. Jag gjorde det ett tag, för några år sen, då förlösningen skedde och dammen brast. Men nu - nej. Inte närapå. För jag tror ju att jag kan det här nu. Jag har ju lärt mig.

Ha.

Om jag hade det skulle jag inte ha såna problem med det nya manuset. Dessutom tror jag inte man kan komma till en punkt då man "har lärt sig". Man måste ständigt träna, ständigt hålla förmågan vid liv.

Så därför har jag talat strängt med mig själv, och bestämt att i april (till att börja med) skall jag skriva i min anteckningsbok varje dag. Före jag gör nåt annat skrivrelaterat. Och dagens text - en liten övning, där jag hela tiden skrev nej, det funkar inte, men om man gjorde så här istället - fick mig, när jag var klar, nästan att vilja dunka huvudet i bordet. För det blev så tydligt att även då jag jobbar med En Bok så räcker det inte att skriva bara på boken. Det är förödande att tänka så. Jag blir så låst i att bara lägga upp just den boken, handlingen, karaktärerna. Men om jag skriver fritt om något till synes helt annat händer det alltsomoftast att jag i själva verket kommer åt djupa sanningar om den text jag "egentligen" håller på att skriva.

Håhåjajja. Att man aldrig lär sig.

2013-04-02

Fionavars vävnad är väldigt väldigt... ödesmättad

Nene, om du inte vill ha barndomens läsupplevelser förstörda, läs inte detta inlägg!

När biblioteket hade påskstängt fann jag mig plötsligt på påsksemestern i norr med bara en bok att läsa, Offerträdet av Guy Gavriel Kay. Det är den första delen i serien om Fionavar. Jag har bara läst en halv bok av GGK tidigare, Tigana, som jag tyckte var bra men på grund av olika omständigheter aldrig läste ut. Tigana tyckte jag om, den kändes fräsch och smart (det jag minns). Men Fionavar är nog en värld som tiden sprungit ifrån.

Det kan hända att en del av problemet ligger i den svenska översättningen, men språket är så högtravande att det bara blir skrattretande. "Hennes skönhet var som ett skarpt svärd" är en svängning jag just nu minns (har rest ifrån boken), vad betyder det ens? Där var också något om att hennes skönhet var dödlig som pilens färd innan den träffar sitt mål. Och det användes ytterligare en tredje hemsk metafor. Denna sköna men farliga dam hade rött hår och gröna ögon... Fantasy tropes, anyone?

Kortfattat (och jag hann alltså inte läsa ut boken) handlar det om fem ungdomar som hämtas från denna vår värld till Fionavar, den första av världarna. De följer med magikern som kommit för att hämta dem utan större protester eller funderingar. "Du säger att du kommer från en annan värld och vill föra oss dit utan någon väldigt bra orsak? Okej!" Och världen de hamnar i är en sån kliché att jag inte sett det sen Eragon-serien. Allt är så fruktansvärt ödesmättat och betydelsefullt. Det finns svartselber som bor i en skog (selb - elves, tror ni likheten är en slump?), lioselber som är precis som alver och som reser över havet när deras tid är slut, en fjättrad stor ondska under ett berg... Listan över Tolkienismer kan göras hur lång som helst. Jag googlade nyss GGK och var inte överraskad över att läsa att han jobbade som Christopher Tolkiens assistent när han sammanställde sin fars opublicerade verk.

Pojkarna får fara ut på äventyr med prinsen och känna sig som män, och flickorna är antingen vackra eller förutbestämda att bära all världens sorg på sina axlar (ödesnatten ödesnatten ödesnatten).

Men det som jag framför allt reflekterade över under min läsning av omkring halva boken är, att det är en bok som antagligen funkade mycket bra då den skrevs 1984. Det är bara det att genren ändrats så mycket sedan dess att den känns väldigt daterad. Idag är det en helt annan typ av fantasy som gäller, vilkjet inte nödvändigtvis gör denna dålig. Bara gammalmodig, på ett sätt ursprungsverket (Tolkien) självt aldrig kan bli.  Och så tänkte jag också, att om jag hade läst den strax efter att den kommit ut hade jag älskat den. För den handlar om fem ungdomar som visar sig vara utvalda, speciella, och som får resa till en värld med magi, kungar, profetsior och drömmare, undersköna viljestarka prinsessor, och (om man får tro den osannolika pärmen) flygande enhörningar. Det är ju det varje tonåring vill: att få känna sig speciell. Ämnad för något större än sitt vanliga, futtiga liv.


2013-04-01

NG & Djävulen

Av någon anledning kommer jag inte in på kommentarsfältet på förra inlägget, så mitt svar till Urban får bli ett eget inlägg (bloggen har ändå påskstängt, tro inget annat!):

Det är ju helt uppenbart att NG sålt sin själ eller åtminstone något till djävulen. Hör här:
Allt, precis allt, NG rör vid blir till guld. Det är inte naturligt. Faust, anyone? Han har uppenbarligen ingått ett förbund med hin onde själv, i början av sin karriär. Men det är nu fan börjar ta betalt. Varför annars skulle någon som NG inlåta sig med BlackBerry? Av alla saker? Det är ju inte ens en iPod det är frågan om! Det är också ett känt faktum att djävulen inte kan skapa något nytt eller eget. Djävulen är inte kreativ, helt enkelt. Hela BlackBerry projektet går ju ut på att folk skall skapa ny konst tillsammans, ledda av översteprästen NG. Det är djävulens sätt att försöka skapa, alltså vara Gud.

End of story.