2013-02-13

Slutet gott då är allt faktiskt gott

Den här dagen slutade bra. Jag har kämpat med manuset, ganska förgäves känns det som. Inte ens det jag trodde var bra verkar nu duga. Och det som inte funkar... well. Jag ser ingen väg ut.

Men precis innan läggdags grep sonen något med sin skadade högerhand för första gången på 47 timmar. Och så läser jag det här. Allt gick bra! Jag är så lycklig och lättad att det inte är sant. Jag har knappt kunnat sova om nätterna sedan jag bevittnade olyckan. Trettio minuter under isen - och barnet fick komma hem från sjukhuset ren en dryg vecka efter att det hände! Hela saken har berört mig på ett djupt personligt plan. Nu tror jag faktiskt lite på mirakel igen.

Och vem bryr sig då om bråkiga manus. Egentligen.

8 kommentarer:

  1. Det var en otroligt lättande nyhet. Tänk om mirakelbarnet visste hur många som tänkt på honom den senaste veckan...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas egentligen att han glömt allt.

      Radera
  2. Herren vare tack och lov.
    (Ni som tror på affirmationer kan ju tacka er själva istället. Själv gör jag det inte.)

    Det där manuset fixar sig. Det är bara att slänga en en tidsinställd drake.
    (Fast jag måste säga att det är imponerande att kunna skriva karaktärsdrivet. Att skriva Anaché utan att veta från början vart det är på väg måste verkligen vara ett Heraklesarbete.)

    U.J.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Helt från början var hårklippningsscenen det enda jag hade att arbeta mot - men jag visste inte varför den skedde. Det utkristalliserade sig medan jag var på väg mot den. Och när jag väl nått fram hade jag väl nån slags uppfattning om vartåt det pekade vidare därifrån, men hur jag skulle ta mig dit var höljt i dunkel.

      Denna gång har jag försökt planera mer men sitter ändå fast. Jag vet vad jag planerat att skall ske nu, men det är torftigt och funkar inte. Och nu vet jag inte hur jag skall fixa det. Med mer planering, eller med att skriva? Argh.

      Radera
    2. "hm... här har jag en häftig scen. Jag improviserar fram ett par hundra sidor för att få veta varför det är som det är och sedan får jag se vart det leder."
      Jag bugar mig. Det hade jag aldrig klarat.

      Laborerade du mycket med tidsperspektivet när du provade dig fram? Det hade ju varit fullt möjligt att börja med hårklippningen och få med annat i återblickar och undertext. Det hade inte blivit samma bok men det hade varit möjligt.

      Har du förresten provat det där Pixar-tricket de pratade om WE: när man inte vet vad som ska hända: skriv en lista över det som inte kommer att hända.
      (The multitentacled space-goat will not come and save us again, du vet.)
      Jag tycker det var en rätt rolig idé om inte annat. Vette tusan om det funkar (om man inte jobbar på pixar) men det kan nog finnas sköna sidoeffekter.

      U.J.

      Radera
    3. Nej, det var nog ingen laborering med tidsperspektivet. Eftersom jag inte visste vad som skulle ske kunde jag inte annat än skriva mig framåt helt kronologiskt. Så har jag hittills alltid gjort. Men samtidigt är det ju inte direkt improvisation - jag planerar då och då en bit framåt eller så, och an efter så växer ju något slags luddig plan fram i min hjärna.

      Nej, jag har inte provat med Pixar-tricket, men tack för att du påminde mig om det. Just nu är jag så desperat med nummer fem att jag är villig att pröva vad som helst...

      Radera
  3. Underbar nyhet!! Så glad så man lipar och stenar rullar ur själ och hjärta.
    Vilken lättnad och lycka för föräldrarna och vilken kvinna som räddade pappan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Mitt i allt blev tragedin en solskenshistoria.

      Radera