2013-02-28

Februarisummering

Så hur har det gått med min internetfria, Month of Letters-månad?

Vi tar framgångarna först, eller hur?
Jag har skickat brev eller kort alla vardagar utom två. Det tycker jag är ganska lyckat. Två av försändelserna innehöll dessutom något stickat! Jag har fått tre kort och sex stycken brev. Det har varit väldigt, väldigt roligt att åter skriva brev. Det som varit mycket intressant är att brevskrivandet genast lockar mig att vara mycker mer personlig än jag skulle vara i t.ex. e-post. Det måste vara något med det fysiska, det lite gammaldags, att föra pennan över papper. Jag vill genast viska alla mina hemligheter åt mottagaren. Har fått hålla igen lite, faktiskt, så att jag inte skrämmer slag på folk.

Min avsikt är att nu fortsätta skriva när jag väl kommit så bra igång. Inte varje dag, men i en lite normal takt. Jag hoppas också på att fortsätta få brev.

Nå, internetfastan då? Hur gick det med den?
Som med de flesta av mina bantningsförsök... Inte så bra. Jag har lyckats hålla mig ifrån Facebook, men det var nog bara för att där finns det ju folk som genast ser att jag snokar runt och kan slå mig på fingrarna. När det gäller övrig nätanvändning var jag jätteduktig några dagar och sen, av olika orsaker, halkade jag av vagnen helt. Men precis som när det gäller bantning hade jag olika sätt att lura mig själv: om jag inte går in på bloggar jag brukar läsa gills det inte. Så jag har surfat på allt möjligt annat.

Totalt sett skulle jag nog säga att jag varit inne på nätet mindre än vanligt. Och jag har sluppit det där besatta kollandet av FB och "har någon bekräftat min existens". Jag har skrivit brev. Jag har läst massor. Jag har återupptagit manusjobbet. Och jag har börjat sy! En klänning! En gång i världen sydde jag rätt mycket, utan att vara speciellt duktig på det, men det var roligt. På senaste år har det varit som om skrivandet räckt som kreativ kanal för mig, jag har då och då fått lust att sy men det har stannat vid att köpa tyg... Så nu beslöt jag att jag får dra fram allt material och försöka mig på att sy igen, under villkoren att jag använder tyger och mönster jag redan har. Och jag har på några dagar fått ihop en nästan färdig klänning där jag bara behövt sprätta  några cm söm (hittills) och bara klippt till en liten ärm fel. Jag använde dock ett mönster jag tog ut för många år sen (jag avskyr att ta ut mönster så jag ville använda det, trots att jag visste att det inte ritkigt skulle passa) vilket gör att klänningen är lite väl snäv på mig. Men som första projekt får det duga. Och jag har inte kastat sömnaden i väggen i ilskorna en enda gång än! (Nå, ärmar, halsringning och fåll behövs, så än finns det tid att få raseriutbrott.)

Med andra ord: Nätfastan gick sämre än jag hoppades på, men den har ändå haft positiva resultat. Mont hof Letters gick riktigt bra. Och nu får jag läsa och kommentera bloggar igen, wohoo!

Dagens mammaskryt

Sonen räknar nu! "Oann, too, fvii!" Tänk att ungen kan engelska. Det är fortfarande lite underligt att höra ett annat språk ur sitt eget barns mun. I morse ville han absolut ha smoothie. Sen stängde han köksdörren och satte sig på soffan medan jag mixade ihop den: "Hått ljuu" säger han och gillar inte höga ljud. När han kom till köket ville han veta vad det var i. "Sätta päävoo* i?" Nä, banan och blåbär, sa mamma. Det var då han glatt räknade ett två tre och pekade i sitt smoothieglas.

Han vill dessutom somna själv nuförtiden. Vi FÅR inte stanna kvar i rummet med honom. Knappt ens sjunga en sång. Märkligt. Och helt underbart. Sen somnar han på egen hand i ett nafs. Sover för det mesta i 10 timmar (i morse vaknade han dock ren 5.30, men somnade efter tröst om och sov till 7.30. Det gjorde dock inte hans mamma...). Vill inte låta sin mamma ligga och dra sig. "Vaakii mamma!" säger han uppfodrande och tänder lampan. När jag drar täcket över huvudet talar han förnuft med mig. "Nej, inte täcke på, rock på!" säger han och pekar på min morgonrock.
Ack ja, de små liven.


*Päron, för som undrar.

Förunderligt stereotypt

"Allra mest förutsägbart är fantasy och scinece fiction trots att den teoretiska utgångspunkten är att allt kan hända. Men tvärtom blir det ofta otroligt stereotypt!" och "Det visar att en bok om Runeberg är mer förunderlig än en fantasyroman" säger Erik Wahlström i en intervju i dagens Hbl. (Om artikeln kommer upp på nätet länkar jag till den.) Orsaken till att han tycker det, är att den verklige Cygnaeus i ett brev kallade Runeberg för "kyckling".

Vet ni vad jag tycker att är stereotypt? Att stereotypisera genrer. Att vara blind för den variation som finns inom en genre. Att ställa genrer mot varandra och säga att somt är bättre än annat.
Oerhört stereotypt är dessutom just denna förutfattade mening att fantasy inte handlar om verkligheten.

Vet ni vad jag tycker är förunderligt? Att som författare tvärsäkert hävda att ens egen historiska roman är mer "förunderlig" än alla fantasyromaner som finns.

Och vet ni vad jag också tycker att är förunderligt? Att säga så när man skrivit en roman om just Runeberg. Som i sanning var en som hittade på.

2013-02-27

Solbedövning

Gäsp. Ju mer solen skiner dess tröttare verkar jag bli. Men nu skall jag koka en kopp starkt te så jag vaknar och börja göra mig i ordning för att ta tåget in till Helsingfors och besöket på Tölö bibliotek kl 18! Vi ses väl där?

2013-02-26

Mer böcker

Den här bilden glömde jag helt att lägga upp igår. Jag fick en mystisk stor låda på posten. Den visade sig innehålla mina författarex av den nya upplagan av Helsingin alla! Tyvärr utan foliering på skyddsomslaget denna gång, men fina ändå!


Gaiman krossar igen

När februari är slut skall jag summera min nätfria månad. Så inte mer om det nu, men:
jag läste just den första historien i Neil Gamans A Calendar of Tales* med 12 historier han skrev på typ två dagar (eller nåt lika löjligt kort) baserade på svar han fick på frågor han tweetade. En historia för varje månad, alltså.
Och den första är ju helt bisarrt bra. Så det var ju en jättedum sak att läsa när jag kämpar med mitt eget krångelmanus.
Tips: Om du just nu tvivlar på din egen skrivförmåga, läs inte detta.



*Ren namnet är ju fantastiskt.

2013-02-25

Dagens bildinlägg

Idag var det en sån där perfekt februaridag. Plusgrader, sol, fågelsång.
Så sonen i pulkan, kakao i termosen och hunden i koppel och ut och gå. Höjdpunkten: picnic. Sonen var väldigt begeistrad. Han fick kex! Och russin! Och jag kände att jag kammade hem ca 90 mammapoäng. 100 hade jag fått om det istf kex varit hembakt surdegsbröd med ekologisk ost på.
Ha.





En otypisk text

Något oväntat hände idag.

Jag skrev slutet på berättelsen.

Jag satt och redigerade början och läste en mening och tänkte "den här måste slutet knyta an till" och så öppnade jag ett nytt dokument för att skriva ner det jag kommit på. Och mitt i allt hade jag skrivit 1300 ord. Av det allra sista, det som händer när allt det dramatiska hänt. Det kommer att ändras, såklart, sen när jag skrivit resten av berättelsen. Men jag är mycket nöjd med det jag åstadkom idag. Det känns bra att veta vart jag är på väg.

Jag skriver aldrig i icke-kronologisk ordning. Hittills har jag skrivit alla romanerna precis som de läses. Men den här berättelsen verkar på många vis bli otypisk.

Nya sidor

Jag har uppdaterat mina hemsidor lite. Nu finns äntligen vårens program där, och så en helt ny sida på finska.

Tölö bibba

På onsdag besöker jag Tölö bibliotek för ett tvåspråkigt evenemang under rubriken "Underfors och andra världar". Tid: Kl 18.00-19.30. Välkomna!

Kavlar upp ärmarna

Strax efter åtta måndag morgon kommer jag till mitt arbetsrum. Då är det inte längre mörkt ute, utan solen håller på att gå upp över ett med ens mycket kallt Karis. Vackra frostmönster pryder mina fönsterrutor. Jag har med mig en adrenalinspruta (för manuset) och ett kort som skall postas för Month of Letters. Talgoxarna brölar utanför och det gamla huset knakar och sätter sig i den plötsliga temperaturförändringen.

The Dr is in and taking patients.

2013-02-24

La Diva

Jag har annars först nu förstått att Army of Lovers deltar i Melodifestivalen (eller vad vet jag, kanske den är avgjord redan? Följer inte alls med). Med good ol' La Camilla. När jag hörde detta insåg jag att det ju är det perfekta artistnamnet. Det egna, men ändå glamoröst och lyxigt.

Hädanefter svarar jag bara på tilltal om jag kallas La Maria.

Helsingforslista

Sportlovet har tillbringats i storstan. Icke-sportandes. Mest blev det olika sorters god mat: sushi och blinier och kinesisk mat och mer sushi och Copas y Tapas och Grotesk. Nam. Jag är nog en storstadsflicka i själ och hjärta, samtidigt trivs jag väldigt bra i småstaden. Jag har börjat drömma om att bli stormrik (typ lottovinst) och kunna ha en lägenhet i Kronohagen samtidigt som jag vill ha ett hus på landet.
Inspirerad av detta beslöt jag mig för att sammanställa plus och minus med att bo i storstan. Så att jag tydligare kan se vad det är jag väljer/väljer bort.

Storstadens plus:
+ Se texten ovan. Dvs tillgången till restauranger med bra mat i olika pris- och smakklasser. Det saknar jag oerhört i småstaden.
+ Nära till vänner och familj (jag har nästan alla vänner och hela min familj i Helsingfors).
+ Nära till all slags konstupplevelser. Butiker.
+ Kvartersbutik tre minuter från övernattningslägenheten. Bara att dra på sig jacka och skor och springa ut och hämta det man glömt.
+ Kollektivtrafik.

Minusen med storstan:
- Överförfriskade storsvärande aggressiva män och kvinnor på just kollektivtrafiken som jag som Hesaflicka lärt mig att inte alls se, men som jag plötlsigt inte kan stänga ute då jag reser med litet barn.
- Den dåliga luften som fått min hud att bli i så uselt skick att jag trodde att jag hade nässelutslag. Men nä, det var bara en flashback till hur min atopiska hud brukade vara då jag bodde i stan. Den har varit så mycket bättre de senaste åren att jag helt glömt. Salva morgon och kväll och ändå kliar det.
- Sämre snöröjning än i småstan.
- Fler frestelser för en författare. Småstadens lugn och ro gör att jag har lättare att koncentrera mig på arbetet.
- Trista promenadrutter med hunden.

Jag, dr House

Så här känner jag inför mitt manus just nu:

Jag är en tapper, misantropisk läkare, som House ungefär. Jag har min patient (manuset) framför mig på en brits, hjärtat har stannat! Fasa! Jag ropar på de där elektriska paddlarna (som ni märker har jag inte sett på sjukhusserier tillräckligt för att kunna terminologin ordentligt), skriker "CLEAR" och ger manuset en stöt. Ingen puls. Svetten droppar från min panna, jag ropar "Dammit, don't give up on me now!" och ger manuset ännu en stöt. Fortfarande ingenting. Jag fortsätter jobba, övrig personal drar sig undan och skakar på huvudet, det är för sent, kan inte dr House förstå det? Men nej, jag övergår till att ge mun-mot-munmetoden, hjärtmassage, och då! Ett blipp på monitorn - hjärtat slår, svagt men stadigt!

Det är ännu inte klart om patienten kommer att klara sig, med eller utan men, men just nu finns det i alla fall en puls.

2013-02-22

En lång lovsång till en man och en restaurang

Jag har ju puffat för Torrefazione här på bloggen men av någon anledning inte puffat för den allra bästa restaurangen i Helsingfors. Min man och jag besökte den igår för att fira min födelsedag. Varje kväll där är en upplevelse vi aldrig vill att tar slut. Och det beror bara delvis på maten och minst lika mycket på Pascal.

Pascal jobbade förut på La Petite Maison i Eira. Det var en fransk restaurang med underbar ambiance och god mat. Den var vår lilla hemlighet i Helsingfors, dit gick vi en gång om året eller så (för kvällarna där blev inte billiga) och låtsades att vi var i Frankrike. Vi förlovade oss där. Och det som gjorde kvällarna så speciella var hovmästaren Pascal. Han är ett proffs, han är rätt man på rätt plats. Han får oss alltid att känna oss speciella, välkomna. Hans rekommendationer när det gäller vin och mat slår aldrig fel. Jag får slänga några ord och fraser på franska med honom och känna mig internationell.

Sen stängde La Petite Maison plötsligt och oväntat. Och vi sörjde, men mest över att vi inte visste vart Pascal tagit vägen. E föddes och det var inte så hemskt aktuellt att springa på restaurang, men jag tänkte ändå mången gång på att det inte längre fanns något speciellt ställe för oss att gå till, där vi visste att vi blev så där väl omhändertagna. Tills jag på julen kom på att fråga Ts kusin, som jobbar i branschen och en gång jobbade tillsammans med Pascal, om han visste vart han tagit vägen. Och det visste han!

Pascal finns nuförtiden på Copas Y Tapas på Fabiansgatan. I januari tog vi oss genast dit - och där var Pascal. Lika varm och välkomnande som alltid. Jag är så himla lycklig, för nu finns det igen ett ställe dit vi kan gå och verkligen njuta av en restaurangkväll som inte bara handlar om maten utan om helheten. Igår var upplevelsen ännu bättre, för Copas Y Tapas samarbetar nu med Sami Tallberg som satt sin egen, unika prägel på maten. Igår njöt vi av tre tapas, följda av grågås med linser, barr av douglasgran, åkerbär och en fantastisk puré som jag nu glömt vad den var gjord på. Det var en perfekt avvägd rätt där alla komponenter kompletterade varandra utsökt. Och vinet Pascal rekommenderade matchade maten till 100% som alltid. Vi väljer aldrig vinet själva utan tar vad Pascal rekommenderar och det slår aldrig fel. Vi delade på en osttallrik och tog sen ännu efterrätt: T åt en jättegod Creme Catalan och jag tog en tapasdessert som visade sig vara tre olika saker: pistaschtorrkaka med chokladganache, kardemummapannacotta med lufttorkad persika och sen blodapelsin med rosensorbet och maräng. Den sistnämnda rätten fick mig att känna mig som om jag satt vid ett renässanshov. Till detta drack vi ett sött pinot noir gjort på lufttorkade druvor (Gramona Gra a Gra Pinot Noir, DO Penedès) som var så gott att det inte går att beskriva med ord.

Vill ni ha en riktigt speciell kväll, gå till Copas Y Tapas. Och för allt i världen, drick de viner Pascal rekommenderar. Och lämna dricks.

Maken köpte också Tallbergs bok om vilda örter.


2013-02-21

Sportlov i en dag

Idag har jag och mormor tagit barnet till simhallen. Han bara skrattade hela tiden, han tycker det är så oerhört roligt med allt vattnet. Det har varit lite si och så med jobbandet för min del, efter simhallen måste jag ta mig en tupplur. Men det var en av sakerna Sara försökte dunka i mig igår: att man måste visa sig själv nåd ibland. Och kanske det är ok med en dag sportlov också för denna författare.

Ikväll skall maken och jag ut på favoritkrogen och fira min födelsedag. Jag tänkte nyss på vilken tur jag har som är gift med nån jag trivs så bra med. Det finns ingen annan jag hellre skulle ha på andra sidan bordet på en bra restaurang.

2013-02-20

Bästa dagen

Okej, det här var en superfödelsedag.

Efter min fina födisfrukost skrev jag lite, klädde mig och åkte till lunchträffen med redaktörs-Sara. En redaktör måste i sanning ha övernaturliga förmågor. Som att orka sitta och prata i några timmar med egocentrerade författare som är bara jagjagjag migmigmig, mitt manus, min ångest... Sara är försedd med just sådana superkrafter. Dessutom hade hon kloka saker att säga om mitt manus, som hon inte ens läst. Sara är nämligen hård: hon läser inget som inte är färdigt. Det är bra. Min stolthet gör att jag då inte kan ge upp kampen och tigga henne om att läsa det. Jag anstränger mig istället lite extra. Hon kan dessutom konsten att både stötta och utmana mig. Jag känner mig elektrifierad: jag vill visa henne att jag fixar det här. Till och med förstapersonsperspektivet!

Maten på Torrefazione var superb. Som vanligt.





 Efter vår lunch gick jag och köpte mig ett par födelsedagsskor. Tack fammo&mamma!

Och sen tog jag mig 35 min egentid på Café Engel med ett glas vin och anteckningsboken. Skrev ner kloka saker Sara sagt. Funderade vidare kring manuset. Kände: ja, det här kan funka. Jag vågade inte skriva något om det på bloggen igår, men när jag suttit och tänkt och tänkt några timmar kom jag faktiskt en bit på vägen med att lösa de värsta knutarna. Sara sa några saker som löste andra knutar, mest knutar av ångest och hang-ups inuti mig själv. Nu känner jag en ny energi. En ny glädje inför manuset. Ja, det kommer antagligen att kräva en helvetes massa jobb. Kanske måste jag skriva om en stor del, eventuellt till och med allt. Men det är okej. Bra text blir inte till utan lite* svett och tårar.



Att jag älskar den utsikten. Att jag älskar den här stan. Min syster, Helsingfors.

När jag kom hem fick jag den bästa födelsedagspresenten. E:s hela ansikte lyste upp: "Hej mamma!" Han kom rusande mot mig. "Kram!" och så fick jag en stor, underbar kram.

Nu sushi. Tack för alla födelsedagsgratulationer! Jag skall fortsätta fira ikväll med dagens ANDRA prinsessbakelse!

*=mycket

It's my party!

Idag fyller jag år! Från och med idag är jag närmare 40 än 30 (shut up, Kaj!).

Det firar jag med solsken. Det beställde jag och nu strålar solen från en nästan molnfri himmel. Jag blev också uppvaktad på sängen med en kram och "morro mamma", men vid sång blev det stopp. "Nej!" och pappa fick inte sjunga heller.

Men mycket gott fick jag. Och levande ljus.



Och som vanligt världens bästa presenter! Min man kan det där med - ja, med mig. Han vet precis vad jag tycker om.

Den t-shirten är nerdig på så många nivåer. Ser ni vem det är som låtsas vara vem? And also - WHEDON! Nu måste jag gå på nån con eller nåt så jag får ha den på.
Burken innehåller högkvalitetschoklad, och så fick jag ett väldigt vackert halsband också som inte syns så bra mot stolen.

Perfekt. Jag skall dessutom äta lunch med bästaste redaktören, och sen tror jag att jag skall unna mig att flanera genom stan. Bara för att solen skiner och jag kan.

2013-02-19

Trubbel & Freud

Jag fortsätter stampa på stället med manuset. Jag har talat och talat om det med min tålmodige man, och det enda vi egentligen kunnat komma fram till är att jag har för många olika idéer inklämda i ett och samma manus. Jag försöker berätta för många olika historier. Jag måste rensa och skala. Men det hjälper mig tyvärr inte med min plot. Alls. Allt går för snabbt, för enkelt, och jag får inte personerna från plats A till plats B, C och D på logiska vis.

Jag känner tydligt i min ryggmärg att ett av de grundläggande problemen är att jag har så dåligt tålamod. Jag har inte tålamod att bena ut detta nu, jag har inte tålamod att vänta ut sanningen. Jag vill sätta igång NU, jag har bråttombråttom, jag har ju stipendie, nu måste jag skriva! NU! Alla dessa dagar då jag bara läser och tänker känns inte som om jag använt dem till jobb. Jag gillar ju att kvantifiera mitt skrivande, helst i antal skrivna ord per dag, och det straffar sig nu.

Det värsta är att jag inte alls kan komma ihåg hur jag gjort med de tidigare böckerna. Hur blev de egentligen till? Hur löste jag problemen med dem? För det fanns problem, det kan min man vittna om (jag gnäller tydligen en hel del inte bara här på bloggen utan hemma också...). Men det är som om jag inte har någon som helst erfarenhet av bokskrivande från -

ah. Där skrev jag något sant. En freudian slip, if you will. Jag måste sluta tänka att jag skriver en bok. Jag kan inte tänka på slutprodukten. Jag måste fokusera på berättelsen, här och nu. Vad den vill. Inte vad det skall bli när det är färdigt.
Lättare sagt än gjort. Dags att sluta jåma och gå och försöka istället.

2013-02-18

Matbilder

Jag kan varmt rekommendera lunchen på cafét i Nordsjö bibliotek. Soppa och gott bröd, vilket man sällan får på lunchrestauranger här i landet. Dessutom var brödet grillat, och man fick tillräckligt med smör till!


Frozen yogurt i Columbus var också gott.


Min skrivångest ids jag inte lägga upp nån bild på.

Måndagsgnäll

Jag har just avlämnat sonen till hans mormor för barnvaktande och sitter på bibban för att skriva. Känner hur jag eventuellt håller på att få ett dunderanfall av nässelutslag och har naturligtvis inte mina mediciner med mig. Så jäkla typiskt. Och nu vet jag inte om det bara är torr vinterluft kombinerat med paranoia, eller om det verkligen är ett anfall. Skall försöka koncentrera mig på texten och glömma att det kliar, men det är svårt. Speciellt som jag var skitnervös för dagens jobb även utan stressande exem...

2013-02-16

Sylt&städ

Det skulle visst egentligen vara en fotoblogg det här. I februari, åtminstone. Så här är dagens rafflande aktiviteter i bild.



2013-02-15

Skålplats sökes

Dagmamman har kompledigt. Jag har varit på familjecafé i Ekenäs med sonen. Nu har jag lämnat honom hemma med sin far (tupplursdags) och åkt till mitt arbetsrum och försöker koncentrera mig på manus. Skriver kort och äter choklad istället. Ack ja.

Rekommendera mig en superb lunchrestaurang i Helsingfors som inte är svindyr men där man kan dricka skumppa med sin redaktör? Torrefazione är min favorit men där är hemskt hög ljudnivå vid lunch. Och jag vet inte om de har skumppa.

2013-02-14

Nätfasta lägesrapport

Jag kom på att jag annars är halvvägs i min nätfasta idag. Dags för en liten utvärdering.

Ni vet när man försöker banta och man hittar på alla möjliga undantag? Det räknas inte om nån bjuder på det, om ingen ser mig äta det, om det är i flytande form. Sånt.

Så är det med nätbantande också. Tydligen. Det räknas t.ex. inte om jag bara går in på sidor och bloggar jag inte vanligtvis läser. Eller om jag mest surfar på telefonen (även om det är just smarttelefonen som gjort mig beroende). Eller om det är shopping.

Så med andra ord: Det går kanske inte så bra. Men FB håller jag mig borta från - av den enkla orsaken att där skulle  jag bli ertappad...

Däremot har jag nog tillbringat mindre tid på nätet och har mer fritid. Nästan så att jag inte vet vad jag skall göra av mig ibland. Orkar inte läsa hela tiden och brev tar inte så länge att skriva. Jag behöver en hobby, tror jag.
Förslag?

Eat

Jag gglömde skriva att av underbara Jolin fick jag idag denna!


Den skall komma i god användning, det garanterar jag. Med denna bok får man nämligen två huvudrätter för ens pris på utvalda Hfrsrestauranger. Sonen är gammal nog nu att stormtrivas hos mormor, dags för mig och maken att återuppta uteätandet vi ägnade oss åt med sådan fröjd då vi först träffades!

Utbyte och låsningar

Oj vad det är skönt att komma iväg hemifrån och sina egna ensamma grubblerier ibland och prata med andra fiffiga, trevliga, skrivande människor. Det är balsam för själen att få höra att andra också kämpar och tvivlar. För o vad jag tvivlar nu. Alldeles förfärligt tvivlar jag. Berättastruktur, handling, premiss... Allt är svagt. Jag tycker väldigt mycket om huvudpersonen, så mycket att jag ville ge hen en egen röst och skriver därför för första gången i första person. Men se då stöter jag ju på en massa berättartekniska problem jag inte hade räknat med. Jag vill ju utmana mig själv, prova på sånt jag inte gjort förr och lära mig nya saker om mitt hantverk. Men kanske jag nu tagit mig an mer än jag klarar av?

Och hur skall jag veta om detta går att rädda eller om jag bara borde ge upp?

Alltså, jag vet ju svaret. Genom att arbeta. Genom att försöka skriva vidare. Och se vad som då händer. Jag kan ju inte veta sanningen om den här texten innan jag har hela texten att utvärdera. Det är ju det där med att en dålig sida text kan man fixa, men inte den oskrivna sidan. Men jag är så låst, jag ser inga möjligheter längre, bara fel och problem.

Äh, slutgnällt för idag. Tack för att ni orkade lyssna en stund.

Sammankomst

Idag skall jag sätta mig på tåget med min dator och se om skenornas dunkande skakar loss något genialiskt ur hjärnbarken. Sen skall jag äta lunch med några skrivande fabulösa kvinnor, och beskärma mig över skrivandets våndor tillsammans med dem.

Jag tror att det är just vad jag behöver.

2013-02-13

Slutet gott då är allt faktiskt gott

Den här dagen slutade bra. Jag har kämpat med manuset, ganska förgäves känns det som. Inte ens det jag trodde var bra verkar nu duga. Och det som inte funkar... well. Jag ser ingen väg ut.

Men precis innan läggdags grep sonen något med sin skadade högerhand för första gången på 47 timmar. Och så läser jag det här. Allt gick bra! Jag är så lycklig och lättad att det inte är sant. Jag har knappt kunnat sova om nätterna sedan jag bevittnade olyckan. Trettio minuter under isen - och barnet fick komma hem från sjukhuset ren en dryg vecka efter att det hände! Hela saken har berört mig på ett djupt personligt plan. Nu tror jag faktiskt lite på mirakel igen.

Och vem bryr sig då om bråkiga manus. Egentligen.

And in that vein...

Källan finns här.

Ännu mer Whedonlove

“But if I could be anywhere, I’d be on board Serenity.”
                                                   - Joss Whedon

Me too, Joss. Me too.

Ironi

Dethär är ju lite ironiskt: jag, som deltar i Month of Letters, insåg idag att det är Alla hjärtans dag i morgon. Så de korten är det ju för sent att skicka.

2013-02-12

Liten hand

Idag har varit en hemmadag med ledsen liten pojke. E stukade (?) handen igår kväll och har haft ont i den hela dagen. Dessutom har han varit oerhört trött eftersom han sov dåligt och grät sig genom det mesta av natten på grund av handen. Trots normal tupplur på dagen ville han gå och lägga sig fyratiden... Vi har varit  till läkare med handen men det finns inget uppenbart fel på den. Han vill inte använda den alls och så fort den nuddar mot något gråter han. Dvs att leka går inte alls. Bara mysa, gosa, höra sagor och se lite på barnprogram har gått an. Maten har inte heller smakat.

Och det är nog märkligt hur man reagerar så fort ens barn har ont. Jag blir helt konstig, kan inte fokusera på något, stressnivåerna går i taket och jag vill själv inte ens äta. Jag hoppas hoppas hoppas att allt är bättre i morgon. Och att vi alla får sova i natt.

2013-02-11

More Whedonlove

I och med att berättelser och historier är det jag ägnar mig åt dagligen så är det rätt svårt att överraska mig. Jag brukar alltid klura ut hur filmen skall sluta, vilken twisten är i boken och jag visste vilken sanningen var om Snape (och efter att bara läst den första boken i George R.R. Martins serie tror jag mig också ha gissat mig till sanningen om Jon Snow, men jag vet inte om jag kommer att läsa vidare och således få veta om jag har rätt eller inte). Det är lite trist, det förtar ju en del av film/läsupplevelsen.

Men Joss Whedon kan jag tammetusan inte förutse. Han är så kreativ och oberäknelig att han överraskar mig. Och jag ÄLSKAR det! Igår såg vi på avsnittet Our Mrs Reynolds av Firefly, och nä, I did not see that coming.

Sådär oförutsägbart vill jag också kunna skriva. Jag har en god bit att vandra...

Att en sån måndag blev det

Största delen av denna arbetsdag har gått åt till att
a) föra hunden till veterinären i Ekenäs med galopperande öroninflammation
b) stanna på ABCs parkeringsplats för att köpa lunch - och sen ha en stendöd bil när jag skulle köra vidare
c) få akkun (=batteriet) bytt på bilen, vänta hos reparatören
d) diskutera förskottsskatt på priset jag fick med skattemyndigheterna (det tog tre telefonsamtal)

Men lite har jag hunnit nosa på skrivprojektet också. På alla anteckningar och kringdokument. Jag har klurat ut vilka som är de sista versionerna och så där. Däremot har jag inte vågat titta på själva texten ännu. Nå, jag skall ju ha något att noja mig över inför morgondagen också...

Måndagsångest

Idag tar jag mig an det avbrutna projektet från förra våren. Jag är fruktansvärt nervös. Så nervös att jag varit på dåligt humör hela veckoslutet. Det är nio månader sedan jag alls såg på projektet sist. Det är en alldeles för lång tid. Jag vet inte ens var jag skall börja: jag har anteckningar överallt, för hand och utskrivna från datorn och jag har två datorer med olika dokument och olika versioner av alla dokument och vilka är de senaste? Jag är alldeles för oorganiserad för att få lämna ett projekt vind för våg så här länge. Hur skall jag hitta tillbaka in i det igen? Tänk om jag inte kan? Jag har tänt mitt rosa inspirationsljus och nu är jag paralyserad av skräck. Det är inte ett dugg lättare bara för att jag gjort det här några gånger förut.

När jag kom till mitt arbetsrum i morse låg i alla fall en väldigt trevlig överraskning och väntade på mig instucken under dörren. Mitt första brev under Month of Letters!


Det skall jag svara på ikväll. Men nu: mer skrivångest.

2013-02-09

Lördagsblues

Dagens utmaning: få dagen att gå med en förkyld men energisk tvååring som inte kan gå ut och leka och inte borde förstöra hjärnan med alltför mycket Shaun the Sheep och Bob the Builder. Vi skall baka och så örter. Övriga förslag emottages tacksamt.

2013-02-08

Lokalbiblioteket

Idag har jag lekt bibliotekarie.




Jag fick stämpla med TVÅ olika stämplar! Lyckan var total.

2013-02-07

Späckade dagar

Tack alla för era gratulationer! De värmer.
Det har varit två intensiva dagar. Först prisutdelningen och supén, sen skolbesök i Vanda i dagarna två med lite umgänge med bästis däremellan. Jag fick bland annat träffa en läsare som döpt sin katt till Arra!
Idag har jag ersatt trasig telefonskärm och unnat mig lunch på Torrefazione. Jag kan inte nog rekommendera stället som lunchrestaurang. Maten är fantastisk varje gång. Idag åt jag en aromatisk, smakrik citronrisotto med härliga blåmusslor. Och kaffet är alltid sagolikt.

Nu är jag i tåget på väg hem och väntar ivrigt på att få krama om sonen riktigt hårt.

2013-02-06

Pris!

Så igår fick jag emotta ett pris för Anaché av SLS.

Det var frack och långklänning som gällde. På bilden är jag galet stressad för frisyren tog mycket längre än beräknat och jag har inte ens fått på mig läppstiftet och måste snart iväg.


Men det blev bra till sist! Och jag och Kaj hann fram.


Det var en fin tillställning och en rolig fest med spirituella tal och jag träffade många gamla och nya bekanta. Och taxichauffören som körde mig och Kaj till våra respektive adresser halv två på natten var finlandssvensk. Allt i sin ordning, med andra ord!

2013-02-05

Vårkänslor

Här var annars min lilla goding från Ikea, miniatyrväxthuset:



Redo för sådd! Om någon vecka tror jag det är lämpligt.

2013-02-04

Dagens bokfångst

Jag tog sonen med mig till bibban. Som vanligt var draken i taket, utsikten från fönstret och soffan mer intressanta än böckerna. Jag lånade ändå med en bunt både åt honom och åt mig. Åt sonen tog jag bland annat denna, tänkte att den skulle passa inför morgondagen*:


Åt mig själv tog jag de här:


Jag blev jätteglad då jag råkade få syn på Levande skuggor. Jag tyckte jättemycket om ettan, Reckless och ser fram emot att sätta tänderna i den här. Inte för att jag inte har annat att läsa... Jag håller till exempel på med både Bannerheds Korparna och Bulls War for the Oaks.

*För mina svenska läsare: I morgon är det vår nationalskalds dag.

En försvarlig hög brev

I brevskrivarmånadens anda kommer här ett foto min mamma tagit på min mormors och morfars korrespondens under kriget. Det är en inalles 1 meter 36cm hög trave.



Jag har hittills hållit tempot och skickar fyra brev. Hur går det för er andra? Och har ni fått någon post än?

Borttaget

Jag valde att ta bort gårdagens inlägg. Jag är så uppriven av upplevelsen att det är jobbigt för mig att se inlägget pånytt. Tack ändå för era kommentarer.

2013-02-03

Barnkammaren före och efter

Jag glömde naturligtvis att ta ett foto innan vi satte igång, men sängen stod alltså längs väggen under sagoträdet (se föregående inlägg). Här är den på väg ut. Notera bokhyllan och högarna av leksaker utan förvaringsplats...



Och så här blev det! Ny hylla, nytt skrivbord och konstnärsstativ från Ikea. Ny är också taklampan som också är från Ikea men som vi köpte för några år sedan för vårt sovrum men aldrig fått upp. Så nu fick sonen den, och den lilla lampan som sitter på stativet. Äntligen är hans rum vettigt upplyst, vi behöver bara en lampa att ha ovanpå hyllan, sen är det perfekt. Dessutom sorterade jag hans garderob och satte allt som är för smått i förrådet.





Hyllan är låg så att han själv kan nå alla leksakerna. Jag är väldigt nöjd med hur det blev. De två träfärgade lådorna skall jag ännu bara måla röda eller dekorera på något vis.

Jag blev så inspirerad att jag började med min make-up-utrensning. Jag tar EN låda, bestämde jag. En liten en. Jag behöver ju inte göra allt på en gång.
Jag slängde åtta läppstift, sju läppglans och sex läppennor. Alltihop var omkring 20 år gammalt... Örrk.

2013-02-02

Dagens melodi: barnarbetskraft

Först bakade jag och sonen en kaka ihop. Det tog tio minuter. Sen skrapade han skålen i 25 minuter.


Det blev en god kaka.


Sen började vi göra om sonens rum. Ut med den extrasäng som stått där inne (och varit nödvändig då han sovit så dåligt). Nu skall det bli en riktig barnkammare med plats för leksakerna! Inte hembyggt och hemsytt, tyvärr, det här är ingen inredningsblogg. Allt från IKEA.
Först satte vi barnet i arbete igen: han fick dammsuga.



Sen byggde han en EXPEDIT-hylla. Daddy fick hjälpa. Lite.



Mer foton från rummet när det är helt klart och fint.
Jag har också skrivit nya brev. Denna gång till lite yngre mottagare. Letade fram gamla puttenuttiga klistermärken ur mina gömmor.


I övrigt: nätfasta = inte helt lätt. Har inte fuskat, utom att jag nog kollar mejlen oftare än en gång om dagen. Känner mig helt ensam i universum. Ho-hoo, är det nån därute?

2013-02-01

Månadens första brev postat!


Den första (nästan) nätfria dagen

Dagens glädjeämne:

Dagens sysselsättning:


Dagens FOMO (Fear of Missing Out): Vad händer på alla bloggar och FB, jag är utanför, paniiik!