2012-12-18

Om produktivitet

En diskussion som Urban och jag förde i kommentarsfältet till mitt inlägg om Hobbit-filmen fick mig att läsa lite kring Tolkien-universumet igen. Bland annat funderade jag kring Radagast och de två "Blå trollkarlar" som nämns i filmen men som jag inte kom ihåg att förekommer någonstans i böckerna. Det är för att det just inte finns något skrivet om dem (bra läge för lite fan fic!). Man kan läsa lite här och här.
Sedan följde jag länkar lite hit och dit och läste lite allt möjligt om maia och annat och slogs, och inte för första gången, av hur produktiv Tolkien var. Hur mycket han hittade på och hur mycket han skrev. Jag menar nu inte bara Midgårdshistoria utan också annat.
Och att idag går det nog inte att hitta någon som är så produktiv. För det finns så mycket annat som upptar vår tid. Till exempel internet och TV. På den tiden umgicks man, läste och skrev.
Jag kan nog längta till en sådan tid ibland. För jag är inte stark nog att stå emot elektronikens sirensång.

6 kommentarer:

  1. Tänk så många berättelser det finns i Silmarillion.
    Där finns ju material till hur många filmer som helst egentligen.
    Och där går det att läsa lite om trollkarlarna också.
    Och kanske dyker fler "gamla berättelser" upp i Hobbiten?

    Så mycket finns på internet.
    Men att sitta och bläddra i Silmarillion samtidigt som man läser trilogin eller Hobbiten är underbart :-)

    Flera böcker i famnen.
    Te och blädder.
    Läslampan tänd.
    Det är liksom på riktigt då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag läste nånstans att Jackson bara får använda material ur Hobbiten/LOTR för filmerna, och att repliken om de blå trollkarlarna därför var kontroversiellt kom att de bara nämns i De förlorade sagornas bok. Så det lär inte bli så mycket 'gammalt'.

      Borde parallelläsa Bilbo och Silmarillion lite. Kanske i jul?

      Radera
  2. Äh.
    Så dom får inte plocka nåt från det "historiska" materialet alltså?
    Synd.

    Ja, försök hinna med lite läsning i jul.
    Det ska jag.

    Silmarillion är perfekt för parallelläsning.
    Det enda som stör är översättningen av en del namn och platser.

    SvaraRadera
  3. Kul att jag fick dig att kika vidare. Jag har aldrig öppnat Silmarillion (men den är ökänd på litteraturvetenskapen - då måste man ju å andra sidan läsa den på högst 2-3 dagar) så det var mycket med vad-de-nu-hette som jag inte visste. Även om jag har den största respekt för äkta nördar (begreppet har nog urvattnats lite i takt med att det blivit trendigt)är det ju alltid skönt att alla har något mer att (åter)upptäcka.

    Man kan tillägga att Tolkien också hade en god katolsk hustru som stoppade hans strumpor och såg till att maten stod på bordet i tid.
    Jag vet väldigt väldigt lite om familjen Tolkien (det vore faktiskt väldigt intressant att veta mer om hans fru). JRR verkar ju åtminstone varit road av att skoja med barnen. Men med tanke på tiden är det troligt att han aldrig behövde välja mellan att bygga värld och att hänga tvätt. Han kunde alltså sitta och pekfingra (han kunde ju inte ens skriva maskin!) ihop en gigantisk textbunt som i bästa fall skulle bli en barnbok till. Och en siljon andra textbuntar som nog inte skulle bli något särskilt utan var sig själva nog.

    Det är en bra fråga om tiden var bättre sålänge man var manlig akademiker. Det hjälpte naturligtvis att det inte fanns tv. Det fanns inte heller så stor press på att man skulle köpa en ny iphone varje år. Å andra sidan var allt dyrt (tror jag, jag är ute på lite tunn is nu). Å tredje sidan betydde det att man satt hemma och pysslade istället vilket ju var bra om man tyckte om sådant.
    (Jag rekommenderar f ö varmt 70-talsavsnittet av "Historieätarna" på svtplay - ligger ett par dagar til. Det ska finnas ett tjugtalsavsnitt också som passar lite bättre till Tolkiens fall men det har jag inte sett än.)

    Och så var ju Tolkien, med förlov sagt, ganska nördig.

    U.J.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har läst en bunt biografier över Tolkien men kan inte komma ihåg så mycket om hans fru - hon var väl, liksom kvinnorna i hans böcker, rätt marginell...

      Det är klart att det hjälpte att han var just manlig akademiker med marktjänsten ordnad. Men även överlag läste och skrev man (=medel/överklassen) mer förr. Jämför med all högläsning kvinnorna i Jane Austens böcker ägnade sig åt.

      Radera
  4. Och brevskrivningen! Det finns uppskattningar på att svenska högreståndskvinnor på 1800-talet kunde sitta två timmar om dagen vid skrivbordet och hålla ordning på korrespondensen - alltså inte så mycket mindre än de där tre timmarna Strindberg mallade sig över.

    Högläsningen innebar nog i regel även att de ägnade sig mindre åt tyst läsning. Deras fiktiva värld var gemensam - på gott och ont.
    Men visst, förr hade litteraturen en helt annan ställning. De romantiska poeterna var rockstjärnor. (Fast lite hajpat i Atterboms fall skulle jag påstå. Ett normalt fanzine har lika stor upplaga som hans första skrifter.)

    En av kärnorna i frågan kan vara att UPPDATERINGSTAKTEN har ökat så mycket. Man fick sin tidning och sin post och det var fler och rejälare riktiga brev men de kom högst två gånger om dagen. Däremellan behövde man inte undra om ens kompisar kommit på något kvickt eller inte.

    En sak jag själv tänkte mycket på när jag läste Stolthet och fördom är hur mycket man frågar om andra personer än de man umgås med. Kommunikationerna och hälsoläget innebär att kusinerna mycket väl kan ha hostat ihjäl sig sedan man hörde av dem senast.

    Beträffande Tolkiens fru påstår wikipedia i förbigående att hon var förebild för Arwen och att hon var avis på Lewis (vem hade inte varit det) http://en.wikipedia.org/wiki/Edith_Tolkien

    U.J.

    SvaraRadera