2012-11-30

Full Monty

När Anaché sändes ut till recensenter satte jag med en liten bön om att den som recenserar boken inte skulle avslöja bokens stora twist för läsarna. Jag var inte säker på att detta skulle respekteras - på förlagets reaktioner förstod jag att det inte direkt är vanligt att man gör så.

Men till min stora glädje har recensenterna lyckats recensera boken utan att avslöja twisten. Och det är inte lätt att skriva recensionen och utelämna den, det begriper jag sannerligen! Så jag har varit tacksam och glad att såväl tidnings- radio som tv-journalister genomgående respekterat min bön. Det har ändå kommit in ganska många recensioner.

Nu kom den första som verkligen avslöjar allt som händer. Den finns inte på nätet men jag skulle nog inte länka till den ändå, trots att den är positiv och fin - för jag vill hellre att läsaren får upptäcka allt det där själv.

Vad anser ni, skall recensioner referera handlingen i boken? Hur långt?

13 kommentarer:

  1. Abslolut inte! Visst måste det stå lite om handlingen, men absolut inte stora grejer eller slutet. Varför skulle man läsa en bok om man vet hur det går? De flesta läser ju en bok för handlingens skull. Inte för själva texten.

    SvaraRadera
  2. Det var en av de grejerna jag storgillade med din bok, när twisten kom var den SÅ oväntad. Och SÅ bra, både till sin natur och för att den var så överraskande. Bra drag att be recensenterna låta bli att avslöja den, hade jag vetat på förhand hade effekten inte alls varit densamma.

    SvaraRadera
  3. Med risk för att förolämpa någon: en av de svåraste (och som jag därför ofta en aning orättvist uppfattar som dummaste) frågorna jag får i mitt arbete som bibliotekarie är "vad handlar den om?"
    Det är ju inte så lätt att veta. Även om man läst boken. Och svaret blir oftast banalt (I enmeningsversionen blir det dessutom alltid ungefär samma sak när det gäller fantasy "en X som måste rädda sitt Y"). Handling är nödvändigt för strukturen men i övrigt ganska överskattat. (Det tycker jag särskilt gäller för Anaché - jag har ungefär hundra sidor kvar och även om A:s bekymmer och prövningar engagerar är det skildringen av akkadefolkets friska men hårda liv som sätter sig hårdast.)

    Men visst, det är olika för olika sorters böcker. Hemingway kan man referera nästan helt och hållet. Det händer ändå inget. Magin ligger på ett annat plan.

    Jag skulle inte nämna twisten om jag recenserade eller bokpratade om boken. Däremot är det inga problem med "ur-scenen" - jag snappade upp den i något annat sammanhang men trodde att den skulle ha en annan innebörd.

    Om jag skulle recensera Underfors skulle jag säga något om Alvas märkliga tvångstankar, om en mystisk besökare som för henne och Joel ned i underjorden och en mycket summarisk beskrivning av vilken sorts varelser som lever där. Däremot inte ett ljud om boven eller quest-situationen som för dem upp över jord igen.

    När jag skriver detta inser jag att det i fantasyfallet delvis handlar om willing disbelief. Det låter lite tramsigt med troll i underjorden. Får man däremot upptäcka dem bit för bit blir det magi.

    Och twisten är välskriven. Jag har ju kommit igen en rätt stor bit av den, antar jag, och kliar mig ändå i huvudet över riktigt vad som händer. Det finns gott om plats för undertext utan att på något sätt bli luddigt.

    U.J.

    SvaraRadera
  4. En god recensent är en pensionerad recensent

    SvaraRadera
  5. En recension ska handla om att kritikern ser mönster och sammanhang som inte genast är tillgängliga för alla, inte så mycket handling och innehåll, det kan väl de flesta prata om ändå. Man vill väl inte ha ytterligare en baksidestext på en bok utan nåt mer. Helst alltså.

    SvaraRadera
  6. Jag var lite snäll igår när jag skrev mitt inlägg, men nu när jag sovit på saken tycker jag att jag också, i och med att jag inte skriver var denna recension finns, kan påpeka att recensenten inte bara avslöjade det som hände före twisten, själva twisten, och det som hände efter twisten. Men att hen dessutom missförstått en händelse. Och däri ligger ju en del av vådan med att börja referera innehåll.

    Annars håller jag visst med dig Urban om att inte handlingen är allt - det är inte en handlingsdriven historia. Miljö, karaktärer osv är minst lika viktigt. Men jag vill ändå att läsaren skall få upptäcka det själv.

    Att sammanfatta en bok på en eller några meningar är ju alltid nästan omöjligt. Det är bland det värsta jag vet, när jag i en intervjusituation får frågan "vad handlar boken om" och man skall svara kort och koncist.

    Vad Mia skriver håller jag med om till 100%. En intressant analys ger mig så mycket mer än ett handlingsreferat.

    SvaraRadera
  7. Men Minna L, det kan du väl inte mena?

    Och angående din fråga Maria så håller jag med det ovan sagda. Jag brukar hålla som regel att en recension ska bestå av max tre meningar referat, annars blir det skoluppsats istället för kritik. Undantag finns förstås, men sådär generellt är det ju inte handlingen det intressanta utan hur väl författaren lyckats med sitt självpåtagna uppdrag.

    Men ibland är det svårt. Till exempel om tvisten är avgörande också för kvaliteten. Då krävs det att recensenten verkligen funderar på formuleringarna. Kul att de flesta har gjort det i ditt fall Maria.

    Jag tror faktiskt att de flesta recensenter tänker mer på läsaren än på författaren då de skriver recensioner. Så tycker jag också att det ska vara. Och det ligger förstås inte i en kritikers intresse att förstöra en bra läsupplevelse genom att avslöja handlingen.

    SvaraRadera
  8. Att avslöja handlingen i Anaché är ju som att berätta vem som är mördaren i en deckare. Fullständigt oförlåtligt, klantigt, obegripligt, dumt, korkat, kriminellt. Förstör ju hela läsupplevelsen för läsaren.

    SvaraRadera
  9. Underfors och DÄIV är lite mer beroende av sin handling. Arra brukar jag beskriva enbart som genre (Det egenhoptotade "socialrealistisk fantasy-misslitt"). Anaché står sig i stort sett som etnologisk beskrivning men om man inte hade ett spännande öde att se världen genom kunde det nog bli svårt.

    Men jag förstår att det är svårt att inte skriva om twisten i Anaché för det är väl dessutom ännu ett exempel på en fantasykliché som vrids utochin och används på ett annorlunda sätt.

    Nu har jag läst ut boken med stor glädje och behållning. Den väcker en hel del funderingar (visst finns det drag av Havets moder i Blå himmel? Visst finns det en tråd som pekar mot en fortsättning? osv) men du kan ju inte behöva svara på läsarbrev varenda gång du sålt en bok och efter den här diskussionen om spoilers blir man lite återhållsam med att skriva dem här också.
    När du blivit rik nog att ha någon annan att sköta webbplatsen får du helt enkelt se till att den har ett forum där man kan diskutera sådana saker och kanske även testa sig själv vilket av länderna i Arra-Anachévärlden man borde bo, ladda upp fanart eller vad det nu kan vara.

    Tack för en bra bok hursomhelst

    U.J.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jätteroligt att höra att du tyckte om! Och visst vore det roligt med diskussionsforum, än så länge tror jag bara att det skulle eka ganska tomt därinne :-) Bloggen får räcka just nu. Här får man gärna diskutera ovanstående saker och mer - kanske dags för en särskild post kring det snart?

      Men för att svara på en av dina frågor: En tråd pekar absolut mot fortsättning i Anaché. Det är första gången jag skrivit något där jag ser det själv så tydligt - hur medvetet det var vet jag inte. Men det finns definitivt en öppning. Det är inte en historia jag skrivit eller ens skissat på ännu, men det är inte omöjligt att jag återvänder till den i framtiden. Jag tycker så mycket om huvudpersonerna och vistas gärna med dem i en berättelse till!

      Radera
    2. Kom igen när Peter Jackson filmatiserat Underfors så är det nog inga problem att fylla forumet. Just nu skulle det kanske kunna bli lite tyst mellan boksläppen.

      Det är ju ett plus i sammanhanget i så fall att slutet även innebär en ökad sannolikhet för att de kvarvarande huvudpersonerna får mer med andra kulturer att göra i framtiden. (Där vet jag inte om jag sade för lite eller för mycket eller bara var kryptisk.) Så det är väl bara att köra. Toppen!
      Åtminstone en stund var jag faktiskt beredd att acceptera en snäppet kassare lösning för de inblandade som hade tvingat dem att dra längre bort på okända äventyr i flera volymer. Men det hade kanske blivit lite rollspelsaktigt. Och det hade definitivt fortfarande krävt en riktig lösning av konflikten. Jag tyckte bra om "Skämmerskans dotter" som jag hörde som ljudbok i somras men slutet kändes väl mycket som gjort för att det skulle vara början på en serie. Med lite god vilja hade man nog kunnat avsluta hela det äventyret på ett bra sätt utan att boken blev vidare mycket längre.

      U.J.

      Radera
    3. Intressant att du säger det! I något väldigt tidigt skede, säkert innan jag ens skrivit så mycket på manuset, tycker jag mig minnas att jag lekte med en sån tanke. Att N&A drog iväg långt bort (ganska tidigt, inte på slutet utan där en tredjedel in typ). Men jag fick inte tanken att fungera utan gick vidare. Just för att konflikten då inte löstes bra. Det fanns ingen poäng med den utvecklingen.

      Radera
    4. Det hålls ju öppet för en sådan utveckling kring s 272-277 men då skulle man kanske behövt avstå från det som händer på s 383-386. Och vilken orsaken till en flykt/långresa än var skulle det nog varit ett mörkare slut för även om akkades stamtillhörighet är imponerande flexibel verkar den mycket viktig för dem.
      Förresten finns det väl inte direkt för få långresor i fantasygenren. (the Habit - an expected journey är ett bättre skämt än man tycker vid första ögonkastet.) Givetvis ska de inte förbjudas men något självändamål är de knappast.
      Jag ser gärna romanens nomadtillvaro som en sorts lek/förvrängning av den klichén. Här har vi huvudpersoner som är på resa hela tiden men som ändå i stort sett inte går "hemifrån". Istället är det världen omkring dem som ändras.

      U.J.

      Radera