2012-10-29

Amatka

En sak som grämer mig djupt är att sedan jag börjat skriva på allvar, och framför allt fundera på vad det är som funkar och inte funkar i skriven text, har jag blivit en så kritisk läsare att jag har svårt att på allvar njuta av böcker. Och det som har varit ett av mitt livs största nöjen! Trots mitt stora litteraturintresse började jag aldrig studera litteratur, kanske just delvis för att jag var rädd för att förstöra läsningen som nöje och hobby för mig själv. Nu har jag gått och gjort det ändå.

Därför känns det som en enorm skatt då jag hittar en bok som jag inte kan hitta några fel på. Där jag inte tycker att språket är slappt eller dialogerna klumpiga eller den dramatiska kurvan åt skogen. Som inte är antingen illa redigerad, har svaga karaktärsskildringar eller drivs av deus ex machina. Som inte känns förutsägbar, nedtyngd av för mycket info dumping eller där huvudpersonens utseende beskrivs genom att personen ser sig själv i spegeln och begrundar sitt eget utseende. (När jag skriver ner det så här ser jag hur kritisk jag låter, som att jag tycker all litteratur är skit. Så är det ju inte. Men ofta är det något som skaver eller stör min läsupplevelse.)

Jag har precis läst ut Karin Tidbecks Amatka. Tidbeck är alltså den författare som verkligen lyckats kittla mitt kollegiala avund genom att komma ut direkt på engelska och bli blurbad av De Stora inom fantasygenren, som Ursula LeGuin (min idol) och China Mieville. Jag har inte fått tag på just den boken, Jagannath, än, men köpte Amatka, hennes romandebut på svenska, på bokmässan i Göteborg. Man kan ju milt sagt hävda att mina förväntningar var skyhöga.

Och det märkliga är att de inte kom på skam. Amatka är en dystopi, och såna gillar jag inte ens. Men den här går det inte att värja sig mot. Amatka är en tät, utsökt gestaltad berättelse skriven på ett avskalat, exakt språk och som också handlar om språkets vikt och labilitet. Premissen känns för mig alldeles ny och fräsch. Jag kunde över huvud taget inte gissa mig till vart berättelsen var på väg. Det annorlunda, det märkliga, kom krypande i texten i små smulor till en början och fick mig att haja till - va? Vad stod det riktigt just? Inga onödiga förklaringar. Inga. Hur ovanligt är inte det med en författare som vågar lita till sina läsares intelligens?

Tidbeck kommer tamigf-n att gå långt. Hur långt som helst.

Alla måste läsa Amatka.


9 kommentarer:

  1. Jag ska. Den ligger i högen redan. Måste bara läsa den där Turtschaninoff först.

    SvaraRadera
  2. Oj, det var en smäll på näsan till de flesta som skriver...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag inser att det kom att låta så även om det inte var min avsikt. Jag kunde bara inte på annat vis formulera att jag inte längre klarar att läsa och bara njuta utan att analysera sönder allt.

      Radera
  3. Nånä, jag tycker inte att det är en smäll på nästan till de flesta som skriver. Har man böcker som yrke är det mycket svårt att hitta böcker som håller kvaliteten på fritiden. Jag känner helt igen mig (är litteraturvetare och kritiker). Faktum är dessvärre att det skrivs oerhört mycket skit.

    Det här innebär också att det jag skriver ofta bedöms av mig själv som skit.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag är ju lika självkritisk också!!

      Och är det inte lite så med alla kreativa yrken? Musiker börjar lyssna på all musik med kritiska öron och så vidare.

      Radera
  4. Det är svårt att sluta läsa kritiskt när man väl börjat, men när man väl finner ett sådant guldkorn som du beskriver och man bara slukas av texten är det ju en extra härlig upplevelse!

    "Amatka" står näst på tur i min läslista, så snart jag avslutat "DÄIV" (som är förtjusande och förtrollande). Plöjde novellsamlingen Arvid Pekon (du köpte väl den på bokmässan i gbg också?) och den var ruskigt bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att du gillar DÄIV - den är ju mitt förstlingsverk och kanske inte så slipad som de andra?
      Jag köpte Arvid Pekon också, ja - men tycker att Amatka är ännu bättre.

      Radera
    2. Svårt att säga, jag har lagt av mina kritiska glasögon :) det som fängslat mig mest hittills utöver självs handlingen är den påtagliga känslan av det fantastiska och förunderliga, barnens relation och fantasifullheten (hm, det är nog inget ord? Supertrött av flyttstäd och liten förkyld pojk som håller mig vaken om nätterna, så det ordet får duga). Det är en bok med mycket hjärta och det är inte ofta man stöter på.

      Ser fram emot att läsa Amatka ännu mer nu när du talat gott om den, blir intressant. Jag är själv ganska svag för dystopier, dessutom. :)

      Radera