2012-09-10

Om jag ropar och ingen hör?

Urban kommer med en bra fråga till:

Om du visste att det du skrev aldrig skulle läsas av någon annan än dig själv, skulle du då skriva annorlunda och i så fall hur?

Det tror jag. Jag har funderat på det där idag medan jag kört bil och om det var så att civilisationen gått under och jag var den enda kvar skulle jag nog försöka nedteckna vad som skett, vad jag såg, vad jag gjorde, för att det skulle kunna fungera som ett meddelande till någon som eventuellt skulle finna det längre fram. Typ en annan ras som skulle komma till jorden och undra vad som skett. Med andra ord: jag skulle ändå skriva med en läsare i tankarna.

Om det däremot var så att jag bara fick skriva för skrivbordslådan men visste med säkerhet att ingen någonsin skulle komma att läsa det, inte ens arvingarna, så skulle jag nog skriva mer personligt. Den narrativa strukturen skulle försvinna, behovet av att berätta en berättelse och nå andra med mina ord skulle falla bort. Istället skulle skrivandet bli renodlat emotionellt, tror jag, bara en ventil för tankar och känslor. Jag skulle fortfarande skriva, jag behöver orden för att kunna ordna mina egna tankar och intryck, men jag skulle sluta försöka finna en form som skulle vara meningsfull också för andra.

4 kommentarer:

  1. Det slog mig en aning sent att det kanske var en opassande fråga. Antag att du erkänt att du exempelvis avskydde miljöbeskrivningar och att ni därför alltid hittade på dem på förlaget i sista stund: då hade vi ju suttit där och nickat vid varje miljöbeskrivning i roman efter roman och muttrat "nej, det där ser ju instraffat ut". Men du hade ju ett bra svar som dessutom fungerade.

    Vid civilisationens undergång följer ett intressant dokumentationsproblem: visst är det inga problem att skriva men hur ska man lagra det så att de utomjordiska arkeologerna kan hitta och läsa informationen och utan att det äts upp av möss eller löss? (Emellanåt ägnar jag mig i tankarna åt att släppa loss apokalypsen över Norrköping och det är en sådan fråga som infinner sig. Kanske finns det en lösning på problemet men jag ser den inte just nu. Knack i sten är inte ett alternativ för går man ut för länge blir man uppäten.)

    I skrivlådescenariot betyder det väl att det vore slut på visioner om mörkhåriga stumma flickor vid bord? Det blir liksom dag- och tankebok av allt istället.
    Fast troligen vore den övergången mindre dramatisk än man tror. Medvetandet trålar ju efter det man beställt. Någon gång i tonåren ställde jag in mitt på berättelser och därför kommer det sådana i huvudet när jag exempelvis hör ett märkligt replikskifte på bussen. Jag är mycket imponerad av att vissa kan omvandla liknande impulser (även repliker på bussen antar jag) till instrumentalmusik eller arkitektur, men det borde jag kanske egentligen inte vara.


    U.J.

    SvaraRadera
  2. Lagra texterna i tomflaskor med skruvkork.

    Ja, dag-och tankebok skulle det bli. Tror jag i alla fall, kanske en mörkhårig flicka skulle slinka med ändå?

    SvaraRadera
  3. Smart! Du har varit med förr va?
    En tjock pet-flaska som är ordentligt rengjord och torr och syrafritt papper och arkivbeständig penna (kan vara svårt att fixa i postapokalypsen men inte omöjligt) och förvaras det så det inte kommer i kontakt med solljus så borde det kunna klara ett par hundra år åtminstone.
    En glasflaska klarar sig möjligen ännu längre men har ju större risk att spricka.

    Då har jag ett tema och kanske en person till. Om det passar. Får se. Tack för det.

    U.J.

    SvaraRadera