Egna äventyr och andras

I ett avsnitt av Writing Excuses satte gästen Monte Cook (stor inom rollspel) fingret på vad det är som inte funkar i The Wise Man's Fear för mig.

Han fick frågan om vad som skiljer skönlitterärt skrivande från att skriva rollspel. Svaret var ungefär så här:

När du skriver skönlitterärt skapar du äventyr, medan då du skriver rollspel möjliggör du för andra att ha äventyr.

Och detta är problemet med The Wise Man's Fear: Väldigt många av bifigurerna känns som NPC's (alltså non-player characters). De finns bara där för att möjliggöra huvudpersonens äventyr.