2012-08-08

Pappas pojke

Nu skall jag skriva om en sak det sällan talas högt om.

Vår son E föddes med kejsarsnitt. Det betydde att medan jag låg på uppvaket låg han i sin pappas famn och såg in i sin pappas ögon. Det betydde också att det var pappa som fick byta blöjor i början, och göra det mesta bärandet.

Es pappa tog ut all sin pappaledighet genast. När den var slut såg han till att jobba hemifrån så mycket det bara gick (han har en egen firma). E var, om jag minns rätt, omkring två månader när hans pappa för första gången måste vara borta över dagen. Jag var nästan i panik: hur skall jag sköta barnet ensam!  (Hur bra som helst gick det ju, såklart.)

Över huvud taget har Es pappa tagit hand om honom precis lika mycket som jag. Han har jobbat hemifrån då jag var föräldraledig, tagit obetald semester och han tog ut pappamånaden. Vi har turats om att ta vaknätter. Vi har båda burit och tröstat och bytt blöjor och lekt.

Det första ljud E rörde huvudet mot var sin pappas röst.

I den ålder då de flesta barn blir mammiga blev E mycket, mycket pappig. Pappa fick inte försvinna utom synhåll. Så fort pappa kom in i rummet började E gråta och klänga på honom. Om pappa var på jobb kunde E krypa fram till hans arbetsrumsdörr och gråtande hänga på den tills jag öppnade och visade att nej, pappa är faktiskt inte hemma. Pappa kunde inte göra något i t.ex. köket för E skulle bara vara i famnen.

Han sade ändå "mamma" först.

Jag helammade i sex månader och ammade totalt sett ett år. Så alla dessa insändarskribenter som skriver i tidningarna om hur mamman och barnet får ett speciellt band för att mamman ammar, och att pappan inte duger att ta hand om barnet då det är riktigt litet kan slänga sig i väggen.

Dessa skribenter kan också skriva sånt som att det är mamman som burit på barnet och genomgått förlossningen så nu är det mamman som förtjänar att vara närmast barnet. Med vilket de menar i princip utestänga pappan så att mamman blir viktigast.

Klart att det går. Men vem vinner på det? Inte barnet.

Jag vet att vi har haft det oerhört fint som kunnat ordna på det här sättet. Det är verkligen inte alla förunnat. Men det är inte heller en självklarhet att det är mamman som skall vara hemma. Och det är inte en självklarhet att det är mamma som är viktigast för barnet.

E är inte förtvivlat pappig längre. Men pappa är nog fortfarande bäst. Om man är riktigt trött eller sjuk eller så. Eller om mamma är orättvis, då gråter man och ropar på Daddy. Mamma får gå ensam på WC, men då pappa gör det står E ofta utanför dörren och gråter.

Det här är inte för att jag är en dålig mamma. Det här är för att jag är en utmärkt mamma, som kan stiga åt sidan och ge pappa plats.

Men jag får se medaljens baksida också. Den papporna oftast får leva med.

Nyligen vaknade E från sin dagssömn och jag gick in i hans rum för att plocka upp honom. Hans pappa kom samtidigt in för att säga hej. Då fick jag inte längre röra E. Han bara grät och skulle upp i pappas famn.

Då gick jag ut en liten stund. Och sväljde några tårar.

Så jag får betala ett pris. Men jag tycker att det är värt det. Det är värt det för att få ha en pappa i familjen som inte är marginaliserad. En pappa som tar lika mycket ansvar som jag. Som tycker att det är självklart att han skall göra det. Och att se dem tillsammans, E och hans pappa, och se hur E dyrkar sin far, ger mig så mycket.

16 kommentarer:

  1. Tack. Känner igen mycket av det du säger. Vi har haft det lite liknande. Bra skrivet.

    SvaraRadera
  2. Vet du, jag önskar på riktigt att vi hade det mer så som ni. Men hos oss har det alltid varit jag som varit "favoriten", med båda ungarna. Av många olika orsaker som jag inte tänker gå in på här. Det är säkert också en sak som man kommer undan med enklare eftersom det tycks motsvara omgivningens förväntingar. Tyvärr. Blev väldigt glad efter att barnens pappa varit hemma med ungarna hela juli, och efter att han gått på jobb saknade de honom som omväxling... det är ibland svårt att veta hur man ska handskas med favoritskapet också. Jag vill inte heller göra mig så oersättlig (för jag får som sagt inte alltid gå ensam på toa, jag måste natta båda ungarna, fast den äldre går med på att nattas av andra nu, men han önskar nog egentligen att han fick ha mig för sig själv, och den hemska känslan att gå på jobb när något av barnen vill vara i famnen och gråter för att man ska gå). Men det är ju väldigt svårt också att önska att man var mindre behövd.

    Och i rättvisans namn måste jag bara påpeka att pappan hemma hos oss varit på pappamånad, och t.o.m. föräldraledighet och hemvårdsstöd med första barnet, och han tar oerhört mycket ansvar för många saker i hushållet (men ibland prioriterar vi annorlunda, och det är nog den avgörande skillnaden).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju inte alls alltid roligt att vara den där föräldern som inte får gå på WC. Det har varit ganska tungt för T under de värsta perioderna. Men det är inte alltid lätt i andra änden heller.

      Radera
  3. Fint skrivet! Gillade mycket. Jag har aldig ammat och således har Maggan och jag matat Vid precis lika mycket. Just nu är jag favoriten, men periodvis är det Magnus.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Och jag är säker på att jag någon gång blir favoriten hos E också.

      Radera
  4. Bra skrivet Maria!

    SvaraRadera
  5. Bra inlägg! Det är sällan pappan är nummer ett. Snart jämnar det ut sig. E är ännu liten. Men just poängen, att hur pappor kan känna sig utanför och hjälplösa många gånger och sväljer gråten precis som du gjorde. Med flera barn finns det många favoriter som i vår familj, så blir det inte så tydligt den ena eller den andra föräldern. Med första barnet var jag en enorm egoist, varghonan själv, och gav inte pojken ifrån mig till nån på flera månader. Det blev en bra grabb av honom ändå, nu 32 år och två barns pappa, Kram till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag väntar på det där utjämnandet :-) (Och ibland är ju nog mamma bäst också. Som tur.)

      Radera
  6. Bra och intressant skrivet.

    Jag vill minnas att du för ganska länge sedan (halvår? år?) skrev att jämlikhet inte behöver ha något med antalet utplockade föräldraledighetsdagar. Jag tror att jag var nära att komma med invändningar för det finns åtminstone ett starkt statistiskt samband, men nu tror jag att jag förstår din åsikt bättre.

    Ett fakta jag inte kan låta bli att associera till är att småbarnspappor är de i samhället som jobbar mest. Man tycker väl att det behövs, men det är även ett sätt att rationalisera att man av andra eller sig själv inte ses som en lika god förälder. Man tänker att "man är bra på olika saker" och "var och en får bidra med vad de kan" och så böjer man ned pannan och jobbar sig genom barnens uppväxt. (Tills relationen spricker för att man aldrig är hemma och man inte får någon vårdnad eftersom man aldrig tagit ut några vab-dagar och förresten vill man kanske inte ha någon delad vårdnad heller för "man är ju inte så bra på barn och sånt" - fast det där är nog en annan historia.)

    Jag är skeptiskt till föräldraråd för det är en hopplös genre men skulle jag formulera något till en blivande pappa skulle det nog bli att jobba så mycket som möjligt i hem och hushåll och så lite som möjligt på jobbet. Tyvärr hänger ju föräldraskapet ofta ihop med att man börjar behöva hus och bil och den nöten är inte riktigt lätt att knäcka.

    Själv går jag än så länge lika bra hos åttamånadersbäbisen men så tillbringar jag också mer tid hemma än vad hennes mamma gör. (Barnets mor- och farföräldrar får däremot knappt komma i närheten vilket de nog tycker är sorgligt men det håller förhoppningsvis på att gå över.)

    U.J.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just där vid åtta månader är främmande inte kul. Det går nog om. Idag när jag kom hem skrek sonen argt "mommo!". Han gillar sin mommo och sin farmor skarpt.

      Och det är just det där du skriver om att sen spricker förhållandet och då inser papporna hur marginaliserade de blivit - i sina egna och familjens ögon - som jag vill peka på. Ibland måste man tänka mindre materiellt och köpa sig en skruttig andrahandsbil iställer för att jobba så mycket. Barnafadern här i huset kunde förtjäna oerhört mycket mer än han gör genom att jobba mer och pendla mer. Men han vill hellre vara hemma.

      Radera
  7. Ja,a. Här sitter man sen och har det helt stenålders. MEN. Det fungerar ändå.
    Jag sköter allt i hem och hushåll. Babysarna, skolbarn, mat,städning,kläder och tvätt osv. Min man sköter ekonomin.
    Det här upprör säkert många. Men inte mej. Vi "gör" båda lika mycket . Har lika mycket fritid. Lika mycket utrymme. Likadana möjligheter. Lika stort värde. Och är lika nöjda med arrangemanget. VISSERLIGEn tjatas det och gnisslas på båda hållen, men ingen av oss skulle vilja byta roll med den andra.
    Ungarna är väl som barn brukar vara. Sina egna.Ändå. Som de alltid blir. Förr eller senare. Så ja, personligen trivs jag och har alltid gillat att vara hemma. Jag är otroligt tacksam över att min man sköter den ekonomiska biten. Då städar jag hellre, vakar och ammar och kokar och svabbar däck.

    Då barnen varit små har de varit extremt mammiga. I skolåldern har mammigheten försvunnit. Barnen ser oss mer som individer än som Ma och Pa. Vi har båda betonat vikten av individualitet och individens frihet att välja. Jämlikhet och jämställdhet och respekt för det som är annorlunda.
    Med detta vill jag bara säga att det finns flera vägar att vandra, att man måste hitta fram själv. Jag försöker lära barnen att det är VEM man är som räknas mer än könstillhörigheten. Resten är mest praktiska arrangemang.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ditt svar tarvar ett eget inlägg, tror jag.

      Radera