2012-08-23

Jag, en stalker

Varför känner jag mig alltid som en stalker när jag börjar kommentera på en ny blogg? Jag tänker mig att bloggaren undrar vem är det DÄR, hon verkar lite väl ivrig? Nämen, kommenterar hon idag igen?

Varför skulle en bloggare tänka så? Bloggar man vill man ju ha läsare. Eller annars är det inte så stor idé. Varje kommentar här på bloggen gör ju mig jätteglad.
Tydligen är jag inte så självsäker som jag försöker lura mig att jag är.

15 kommentarer:

  1. Haha, vad roligt. Jag känner nämligen likadant. Men blir SUPERglad när jag får kommentarer på min egen blogg. Fånig man är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att jag inte är ensam.
      Och tack för din kommentar! :-)

      Radera
  2. Stalkers är vi allihopa. Och lite mer ibland som när man går in många gånger samma dag för att se om det kom någon fortsättning på det där man kommenterade tidigare. Bloggkommenterande är vår tids rökning. (Ok, lite vanligare med riktig rökning i Finland. Eller också är det bara i Philip Teirs noveller.) Skyldig!
    Man får väl försöka trösta sig med att det åtminstone går i perioder och att jag ännu så länge aldrig funderat på att ringa en bloggare mitt i natten eller skicka ett kalvhuvud med en uppmaning att skriva om slutet på den där boken till pocketupplagan.
    Den dag jag gör det bör jag nog söka hjälp på riktigt.


    U.J.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja. Att aldrig kommentera är väl som att aldrig säga nåt i kafferummet på kontoret.Men är då den som är ivrig en som alltid babblar på? Hemska tanke i såfall, eller va faen. Jag tycker det är mycket trevligt att kommentera, störa ordningen,och bli störd av andra. Hälsn Ärkestalkaren.
      (Personligen tycker jag det är lite fräckt att läsa men aldrig kommentera)

      Radera
    2. Urban, skräms inte sådär...
      Minna, du har så rätt. Jag antar att det känns värst när man svarar på en ny blogg och sen inte får svar tillbaka. Då känner man sig som den där som försökte säga nåt i kafferummet och alla ignorerade.

      Radera
    3. Jag känner igen mig... några gånger när jag kommenterat på nya bloggar (med helt intressanta kommentarer tycker jag) och inte fått svar, då känner man sig oerhört pinsam... annars är enda orsaken till att jag inte öser ut kommentarer på alla bloggar jag läser tidsbrist. (och att jag också känner mig som en obehaglig stalker)

      Radera
    4. Sorry, men jag försäkrar att jag är ganska harmlös. De flesta som jobbat med mig tycker att jag är trevlig. De flesta som umgåtts med mig tycker att jag är tråkig. Men ibland tar jag lite väl yviga exempel.

      Samtidigt tror jag rädslan för att verka vara/vara en stalker har något sunt i sig. Att man är rädd för att vara psykopat är som bekant beviset för att man är frisk, åtminstone i det avseendet.

      U.J.

      Radera
  3. Jag kan både känna igen mej i att man får lite stalker-vibbar, och samtidigt tycka att det är bättre än att som Minna säger, sitta och tiga i kafferummet. Så hellre prata på om nåt än att försvinna ut med sitt cyberkaffe.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jepp. Man måste bara dra ett djupt andetag först.

      Radera
  4. Men...
    Kan vi inte bara bestämma att vi kommenterar!?
    När vi vill.
    Och hur mycket vi vill.
    Och tittar in på andras bloggar så ofta vi vill.
    Och så bestämmer vi att vi inte känner oss dumma för det.
    Vi är ju inga stalkers. Eller hur :-)

    För mig är det underbart att ta en liten paus i mitt ensamma jobb och se vad som dyker upp på bloggarna.
    Jag läser bara några få.
    Men jag läser dom väldigt gärna.
    Och vill gärna känna mig fri att kommentera.

    Så, sätt igång nu.
    Kommentera mera :-)

    SvaraRadera
  5. He he, vilken rolig noja :-) Men nej, precis som du säger så tänker man ju inte alls så när någon annan kommenterar på ens blogg - det är ju bara roligt. Kommentera på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ska bli bättre på det, jag lovar!

      Radera
  6. Här måste jag kommentera nåt trots att temat verkar vara avbetet. Bara för att jag läste till slut och inte vill vara den som är tyst i kafferummet.

    SvaraRadera