2012-08-31

Brave

Idag gick jag på bio. Mitt på dagen. Ensam. Och åt popcorn.

Jag såg Brave (på svenska Modig), den odubbade originalversionen. Fast jag missade 10-15 minuter i mitten på grund av att jag har världens minsta blåsa och det är så helvetiskt svårt att gå på WC i de stora biopalatsen i Hfrs. Tacka vet jag Bio Pallas här i Karis, men den visar tyvärr inte originalversionen.

Brave är alltså den omtalade första Pixarfilmen med en kvinnlig huvudrollsinnehavare. Japp, det stämmer: den första. Så jag var väldigt nyfiken på filmen.

Och kom ut och visste inte riktigt vad jag tyckte. Alltså, det var en bra film på många vis. Och jag grät, så där som jag vill få göra till animerade filmer. Och den hade ett ganska intressant tema: egentligen var det här en film om en mor-dotterrelation. Hur ofta får man se det på film? I barnfilmer (och böcker) brukar föräldrar vara väldigt frånvarande - det behövs liksom för att barnen skall få ge sig ut på de Stora Äventyren.

Men. Och nu kommer några små spoilers, inga stora men ändå, varning utfärdas.

Husis recensent summerade filmen så här:
"Det är roligt (det är något visst med karlar i kjol), spännande, hjärtligt och tillräckligt magiskt/mytiskt för att det flickigt feministiska budskapet i filmens centrum inte ska sticka ut."

Och jag undrar - är budskapet på riktigt feministiskt? Merida (hjältinnan) rider och skjuter pilbåge bättre än någon av pojkarna - men samtidigt utspelar sig hela filmen i hemslottet eller precis utanför. Merida får inte ge sig ut på några stora äventyr så där som Wall-E, Råttatouille, Nemo, gubben och pojken i Up... Merida hålls där hemma. Hennes stora utmaning blir egentligen att komma överens med sin mamma. Visst löser hon lite andra problem på vägen, men de är nog bisaker jämfört med mammarelationen.

Så alltså. Flickan hålls där hemma och lär sig uppskatta sin mors visdom.
Är det feminism?

Samtidigt tycker jag ju att det är fint att det faktiskt någon gång tas upp en mamma-dotterrelation i animerad film, det känns fräscht och annorlunda.

Kontentan: Jag vet inte vad jag skall tycka.

Men jag älskade Meridas hår.




Hur Anaché blev till, del 6

Jenny undrar om jag vill skriva fler böcker som utspelar sig i samma värld som Arra och Anaché.

Absolut! Projekt nummer fem, det jag inte rört på ett tag nu, utspelar sig i samma värld - men vi är åter på en ny plats och med nya människor. I våras när jag skrev på femman dök det upp en idé för bok nummer sju (jag har kallat det nummer åtta i taggarna här på bloggen, för jag hade en sexa i tankarna då som jag nu övergett. Så nummer sju är eg nummer sex och åtta är sju... Solklart, eller hur?) som också utspelar sig i den här världen, och jag har ytterligare en idé som antagligen utspelar sig i i Urundien. Jag känner att den här världen kan jag hålla på och utforska hur mycket som helst. Eftersom inga böcker än så länge är trilogier eller direkt hör ihop känner jag mig inte heller begränsad av det, utan inom den här världen finns det hur mycket miljöer, personer och äventyr som helst av olika slag och det ger mig möjligheten till hurudana berättelser som helst.
Världen har (ännu) inget namn, vilket nog grämer min redaktör - det skulle vara så bra med ett sammanhållande namn på bokpärmarna som visar att böckerna hör ihop. Men inget namn har ännu dykt upp och jag kan inte tvinga fram ett. Plus att det känns så osannolikt att en hel värld skulle ha ett namn... Vad skulle vi säga om vår värld, "Berättelser från Jorden"? Det låter ju genast som scifi.

Jag vill också skriva berätteser som inte utspelar sig i denna värld, som DÄIV och Underfors. Och jag har idéer för sådana berättelser också. Plus att jag känner så fina illustratörer som jag skulle vilja samarbeta om bilderböcker med...

NÄR skall jag hinna med allt??

2012-08-30

Hur Anaché blev till, del 5

Alexandra undrar: "Ändrades berättelsens handling och/eller karaktärerna sig genom processen, så att det i slutändan blev ganska annorlunda mot vad du tänkt dig, eller följde allt planen (om sådan fanns)?"


Lite svarade jag på den frågan i förra inlägget: Det fanns en tydlig plan, men den handlade mer om vad än om hur. Alldeles i början hade jag också tänkt mig att lite annorlunda saker skulle hända Anaché, men orsaken till varför de skulle hända var densamma. Jag strök dock de idéerna redan innan jag började skriva på allvar.

Framför allt fanns det väl många luckor, ställen där jag inte alls visste vad som skulle hända förrän jag kom fram till dem i texten. Och så fanns det scener som dök upp och överraskade mig totalt, som jag inte riktigt förstod vad de gjorde i berättelsen - till flera sidor senare, då en karaktär som dykt upp i överraskningscenen plötsligt kom att spela en helt avgörande roll för hela akkades öde... Då fick jag gåshud! Det är då skrivandet är som allra bäst: när jag lyckas stiga åt sidan för berättelsen så den får tala om för mig vad den vill, och leva på egen hand. Då får mitt undermedvetna fritt spelrum och det blir så mycket bättre än då jag försöker planera allt medvetet. Då rullar texten på, scenerna blir levande och tydliga och jag själv blir överraskad.

Tyvärr händer detta bara en eller två gånger under loppet av en hel bok... Men jag är tacksam för de glimtar jag får.

Karaktärerna höll sig ganska likadana genom processen (alltså, de utvecklades, men så som jag planerat att de skulle). Jag hade från början klart för mig att Anaché skulle bli annorlunda än Arra, som karaktär alltså. Jag ville skriva en stark, kompetent flicka, en som vet sitt värde trots att hon lever i en mansdominerad kultur. Så här står det om henne i "Vad skall hända med Anaché"-dokumentet från den 8.1.09:

"Anaché är mycket annorlunda än Arra. För det första är hon mycket stolt. Hon är en rouks dotter och vet sitt värde, trots att hon är flicka. Det faktum att hon är flicka har aldrig fått henne att anse sig själv vara mindre värd än hon är. Men hon har vetat om sina begränsningar ändå. Använt list för att klara sig och få det hon vill."

Jag tyckte väldigt mycket om Anaché genom hela skrivprocessen. Jag längtade tillbaka till henne då jag inte skrev. Orsaken till att jag skriver "tyckte" och inte "tycker" är helt enkelt den, att hennes plats i mitt hjärta nu tagits över av huvudpersonen i nästa projekt, det jag kallar nummer fem. Så där otroget är ett författarhjärta.

Vissa andra karaktärer ändrades inte direkt under processens gång men blev kanske skarpare, tydligare. Detta gäller framför allt Anachés far, Kajake. Jag fick fundera en del på vad som motiverar honom, vad som driver honom och får honom att handla som han gör.

2012-08-29

Hur Anaché blev till, del 4

När jag började skriva i januari 2009 förde jag långa diskussioner med mig själv i ett dokument som heter "Vad skall hända med Anaché?". Jag ställde frågor som ibland fick svar, ibland förblev öppna. Jag bollade med olika idéer och möjligheter och diskuterade fram och tillbaka. Jag visste alltså att Anaché kom från en nomadkultur och att hon levde i samma värld som Arra, men i ett land som gränsar till Lavora och där nomadfolket akkade lever med sina hästar och får*. Jag visste också att berättelsen tidsmässigt utspelar sig senare än Arra. Det här dokumentet är nu 22 sidor långt, och är egentligen den enda planering jag gjorde. Där har det också kommit med lite utrop och kommentarer under arbetets gång, som den 9.4. då jag skrivit "Åh håh, nu får jag klippa bort hela scenjäveln då… Suck."

Jag samlade på namn. Jag gjorde listor. I mars sammanställde jag min handling, så långt jag hade utarbetat den. När jag nu ser på den är jag förvånad över hur långt stommen faktiskt var klar redan då. Nästan alla detaljer ändrades, och akkades speciella ord för olika saker fanns inte ännu, men huvuddragen var väldigt klara. Jag visste vad som skulle hända, men inte så mycket om hur det skulle ske.
Och jag visste inte hur det skulle sluta.

Medan jag skrev påbörjade jag andra dokument. Jag har ett dokument med myter, ett med namn, ett med växter och djur, ett med språk och ord. Ett dokument heter "Om akkade" och i det har jag planerat akkadefolket; allt från traditioner, klädedräkt, geografi, utseende, tro, hushållning, handel och så vidare.

En del av planeringen gjorde jag innan jag satte igång att skriva på allvar, resten växte fram under skrivandets gång.

De sista anteckningarna i "Vad skall hända med Anaché" är från oktober 2009. Då har jag planerat ganska långt, men det stora klimaxet i slutet och sedan hur hela berättelsen slutar finns inte med. Dem visste jag då ingenting om. De växte fram först då jag nådde dem i skrivprocessen, eftersom allt som hänt fram tills då var avgörande för vad som skulle ske.

Mitt problem är alltid att jag för anteckningar på nittiotvå olika ställen: i olika dokument på datorn, i mina anteckningsböcker (och eftersom idésamlandet sker under flera år kan det vara frågan om 2-3 olika) och i min Journal of a Novel. Sen har jag ett jäkla schå att hålla reda på dem alla, och komma ihåg vad det var jag tänkt ut, och var jag riktigt antecknat det. Men det här var nu i alla fall någon sosrts inblick i min råddiga process.

Frågor?


*Ni som läst Arra kanske kommer ihåg att ullen till Lagoras berömda vävar kommer från akkadefolket.

Hemligheter

Den här dörren fanns på mitt hotell i London. Jag bara älskar den. Och den talar till den där nyfikna lilla flickan i mig som alltid blivit galen på låsta, mystiska dörrar...


Hur Anaché blev till, del 3


Jenny undrade om skrivprocessen blir lättare för var bok jag skrivit.

Svaret är nog tyvärr nej.

Tvivlen kommer varje gång. På att det är bra, på att det duger, på att jag duger till att berätta just den här viktiga historien. (Min man skrattar nuförtiden när jag kommer och gnäller och säger att exakt så där sa du sist också.) Nya tvivel tillkommer dessutom: nu har jag börjat oroa mig för att jag skall upprepa mig.

Vissa saker blir nog ändå om inte lättare så smidigare. Rutinen på att skriva, helt enkelt. Vetskapen om att jag bara måste driva mig framåt för att bli klar. Jag tror att mitt språk blivit skarpare och min berättarteknik bättre, det säger min redaktör i alla fall. Men all den där ångesten kommer jag tyvärr att dras med i varje projekt. Det får jag bara acceptera. Det är bara att arbeta igenom den, eller strunta i den och arbeta ändå.

2012-08-28

Hur Anaché blev till, del 2

Några snapshots ur skrivprocessen:

För Arra besökte jag Fölisön och fotade hus, spisar, vävstolar och vaggor. För Anaché gjorde jag ett studiebesök på Högholmen. Jag skrev också myter och förundrades över hur berättelsen växte fram. Sedan kändes det motigt och som att bestiga berg. Jag fick ordning på det till slut, och lät en vän läsa som tyckte om berättelsen.
Och sen blev det antagning!

Hur Anaché blev till, del 1

Ända sedan Arra har jag fört en Journal of a Novel för varje bok. Idén fick jag av Elizabeth George i hennes Write Away! och går ut på att jag för anteckningar i ett häfte varje dag då jag arbetar med en berättelse. För mig är det framför allt bra att göra det för att jag har ett så uruselt minne. Jag skulle t.ex. aldrig ha kommit ihåg att jag började skriva på Anaché så tidigt som den 8.1.2009. Malin frågade i en kommentar till förra inlägget hur lång tid arbetet med boken tog, och nu skall jag försöka svara på det (varning! långt inlägg!).

Faktum är att processen med Anaché började mycket tidigare än 2009. Anaché fanns som en bifigur i en berättelse som jag påbörjade för många många år sedan, efter De Ännu Inte Valda tror jag. Den blev färdig till en tredjedel eller så, och sen övergav jag projektet. Jag tror att det var så att sedan skrev jag Arra istället. Men i denna icke-namngivna historia fanns Anaché, och i den uppstod också akkadefolket. Däremot var Anaché en helt annan person, och hon upplevde helt andra saker (och var som sagt inte huvudpersonen).

Men jag hade några textsnuttar om henne. Och så en gång dök det upp en idé, jag hittar nu en anteckning kring idén från december 2008. Jag kan tyvärr inte berätta om den här eftersom den är en stor spoiler, men jag såg för mig en scen som utspelade sig mellan två människor, en man och hans dotter. Jag visste inte vad scenen betydde, vilka personerna var eller varför de gjorde det de gjorde. Men jag antecknade den, och var fascinerad av den. Och när jag efter Underfors började fundera på nästa berättelse visste jag att jag ville ha med den här scenen. Och vid något tillfälle började jag inse att det nog var Anaché som var den ena parten i scenen.

Jag visste att hon kom från ett nomadfolk, så jag började läsa in mig på nomader. Jag läste böcker om alla möjliga olika nomadfolk, men framför allt om mongolerna. Jag läste om Kublai Khan. Jag såg på dokumentärer av olika slag på TV. Jag läste reseberättelser från olika länder med klimat och miljö som jag tänkte mig att skulle passa. Och jag förde massvis med anteckningar, redan från 2007 hittar jag anteckningar kring nomader (med andra ord fanns alla dessa olika idéer parallellt: nomader, Anaché och scenen jag sett för mig, innan jag visste att de hörde ihop).

Här är några av böckerna jag läst som research och inspiration:


Men i januari 2009 hade jag sedan tillräckligt många idéer, snuttar och tankar för att sätta mig ner och skriva. Ganska snart tog jag en liten paus eftersom Arra kom ut! Tänk att det var då samtidigt. Tiden går så oerhört fort.
Sen skrev jag ganska intensivt (med en två månaders sommarpaus) fram till slutet av oktober 2009. Då fick jag kommentarer av förlaget på Underfors och var tvungen att överge Anaché en tid, men hade då skrivit 63 000 ord. 2010 blev jag gravid och gravt graviditetsillamående och kunde återuppta skrivandet först i april, då på en tvåveckors vistelse på Författar- och översättarcentret i Visby, Gotland. Inlägg från den vistelsen finns här på bloggen under taggen "Visby". Det tog mig en god stund att komma in i berättelsen igen, men i Visby skrev jag 13 000 nya ord.
Jag fortsatte skriva under 2010 och i juli 2010 kom jag till slutet av den allra första versionen, då 121 279 ord lång. Jag försökte ta en paus från manuset för att låta det vila och se på det med nya ögon, men klarade inte riktigt av det utan börjar genomläsningen redan den 9.8.10. Det fortsatte jag med fram tills att vår son föddes i oktober. Sen blev det en liten paus.
2011 började jag med omarbetningen och i oktober 2011 var jag redo att låta min betrodda vän Lena läsa igenom texten. Det var första gången någon annan fick se den. Då var Anaché 122 534 ord lång.

Sen var det ytterligare några vändor med texten innan jag sände in den till förlaget i slutet av december 2011 (tror jag det var) och fick den antagen i januari 2012. Sedan blev det ytterligare omarbetningar under våren och försommaren, och korrekturläsning under juli månad, och i tisdags gick boken i tryck.

Så beroende på hur man räknar tog det tre och ett halvt år. Eller längre. Eller kortare, eftersom jag ju inte skrivit hela tiden.

2012-08-27

Hemma igen, skönt

Nu är jag tillbaka efter helgens blixtvisit till London.
45 timmar är nog vansinne när man besöker en storstad, även om man som jag bestämt sig för att hålla sig inom ett mycket litet område (Kensington&Knightsbridge). Rekommendationen var att man skulle vara tre timmar före avfärd på Heathrow, vilket gjorde att min söndag i London blev mycket kort (planet for kl 16). Dessutom var det helt onödigt - check-in och säkerhetskontrollen tog 15 minuter... Jag antar att de vill tvinga en att shoppa så mycket som möjligt genom att ha en på fältet i flera timmar. Och ja, jag shoppade lite där - i London köpte jag ingenting utom mat. Nu blev det lite Fortnum&Mason-te och en bok åt E och en Clinique's Chubby Stix åt mig.

Men det var ingen åska vare sig på dit- eller tillbakavägen (tack för att ni höll tummarna!) och jag såg både Victoria Revealed på Kensington palace och underbart fina Leighton House. Indisk mat åt jag inte, och nåt att shoppa hittade jag som sagt inte. Var av och an inne i en liten Waterstones men nån leksaksaffär hann jag inte med. Prisceremonin var... lite dåligt organiserad, om jag är artig. Men jag träffade oerhört trevliga ungdomsförfattare från andra länder, bland annat Jill MacLean från Kanada och Sheena Wilkinson från Irland. Jag hoppas kunna hålla kontakten med dem båda.

Sen en helt annan sak. Med tanke på att Anaché just nu är hos tryckeriet hade jag tänkt ha en liten serie blogginlägg om hur boken blev till. Om ni har några frågor kring det så lämna dem gärna i kommentarsfältet! Startskott i morgon, men frågorna kan droppa in hela veckan.

2012-08-24

London

Gott folk, nu åker jag till London på IBBY-konferens (och hotellboende, shopping och museer). Jag är flygrädd, så snälla håll upp tummarna för att söndagens utlovade åskväder inte blir av. Och att det inte åskar idag heller. Och att allt går bra.
Och att jag inte stressar så mycket att jag glömmer att ha roligt.

Hälsar neurotikern

2012-08-23

Jag, en stalker

Varför känner jag mig alltid som en stalker när jag börjar kommentera på en ny blogg? Jag tänker mig att bloggaren undrar vem är det DÄR, hon verkar lite väl ivrig? Nämen, kommenterar hon idag igen?

Varför skulle en bloggare tänka så? Bloggar man vill man ju ha läsare. Eller annars är det inte så stor idé. Varje kommentar här på bloggen gör ju mig jätteglad.
Tydligen är jag inte så självsäker som jag försöker lura mig att jag är.

Ni är bara bäst

Kära vänner.

Anmälningar till festen har ramlat in här på bloggen, på FB och per mejl. Många anmälningar. Faktum är att jag är ganska tagen. Jag ville väldigt gärna ordna en släppfest, men var i all hemlighet lite nervös över att det skulle dyka upp tre kråkor (varav en skulle vara min mamma och en annan min man) och att det skulle bli oerhört pinsamt. Och att förlaget skulle undra varför i all världen de gick med på en fest.

Nu är antalet anmälda så många att vi snart får börja tänka på att sätta en övre gräns för hur många som riktigt ryms in.

Hörni, jag är ganska rörd. Tack.

TILLÄGG:
Förlaget säger att vi inte behöver sätta en övre gräns. Hurra!

2012-08-22

En flärdens dag

Idag har jag blivit fin om tassarna. Manikyr och pedikyr: min belöning för att jag äntligen blev färdig med alla omgångar med Anaché. Plats: Helsinki Day Spa.

Jag tycker verkligen om det spat. Det är fint och lyxigt och lugnt hela vägen. Det är inte så där som det ibland är i Finland: fin reception men sen små skrubbar med lysrör i taket där behandlingarna utförs. Allt är vackert och genomtänkt och man känner sig verkligen bortskämd. (Det är också mycket dyrt. Därav kommer det sig att jag besöker stället med cirka fem års mellanrum, och sist hade jag fått presentkort.) Först fick jag sitta och dricka grönt te och knapra mandlar, sen få fötterna badade och filade och masserade och tånaglarna lackade. Sedan fick jag dricka lite mer te varpå jag fick händerna exfolierade och smorda och naglarna lackade med gel-lack som skall hålla flera veckor och som egentligen bara växer ut med naglarna. Det är säkert full med gift och jox, men den här gången sket jag blankt i det, pardon my french.
Och sist drack jag än mer te. Och läste lite Marie Claire.

Lunch åt jag på Paviljonki där min syster arbetar och som jag vill uppmana er att besöka innan den stänger i mitten på september (tror jag det var): jag åt en perfekt sallad med lammfilé och grillade grönsaker där alla smaker var på plats.

Och sen fnattade jag runt och letade skor och hittade inga och nu är jag så slut att jag inte ens orkar fota mina fina naglar och ge er bildbevis. Men om ett par veckor tänker jag rapportera om det här med gel-lack är så hållbart som de påstår. I så fall har jag på känn att det kan bli min nya melodi, för jag blir galen med vanligt nagellack som genast flagar (det ekologiska jag en gång köpte håller inte ens ett dygn, till exempel).

Okej nog flärdprat nu. Jag har säkert tråkat ut halva bloggosfären. Sorry. Jag skall skriva mer om böcker och fantasy och skrivande och sånt snart, lovar.

2012-08-21

Min lilla kock

Sonen har idag gjort sin första egna smoothie. Han stod på en stol intill arbetsbänken och bröt bananen i bitar och satte i mixern, hällde i en dl blåbär och yogurt. Så mixade jag medan han skrattade åt ljudet och så hällde han själv upp i glas (kanske jag lite höll i och hjälpte). Jag lyfte honom i matstolen och han tog en klunk, gjorde sedan uppfodrande slurpiga ljud. Aha, mamma glömde sugröret. Han drack belåtet en stund, pekade sedan på skåpet med glas och sa "mamma, mamma". Ja men naturligtvis måste mamma smaka också! Jag hällde upp i ett glas och drack och berömde hur gott det var. "Slurp slurp?" Nej, mamma behöver inte sugrör. Å så stolt han var där han satt!

Jag har bestämt att han måste börja träna nu redan, 22 månader gammal. Jag såg på Junior Master Chef Finland häromdan och gud vad de ungarna kan. Jag vill också ha en liten kock i familjen som bjuder sin mamma på lyxmåltider!

Festplatsen klar

Nu är plats och tidpunkt fastslagna för festen:

Schildts&Söderströms förlag, Bulevarden 7
Klockan 18-20 den 20.9.

Välkomna! Glöm inte att anmäla er i kommentarerna till detta inlägg.

2012-08-20

Bonusmaterial!

Inte bara får jag äran att presentera släppfesten idag, utan också detta på förlagets hemsida:

Förhandsbeställ boken nu och på köpet får du en PDF med en myt som plockades ur originalmanuset. Du får myten också om du köper boken från förlagets nätbutik fram till slutet av oktober.

Det är lite som att köpa en DVD med extramaterial. Bortklippta scener, liksom! Det är en myt som jag är förtjust i, och som fördjupar världen Anaché lever i, men som helt enkelt tyngde ner rytmen i berättelsen avsevärt och därför fick stryka på foten. Jag är väldigt glad att på det här sättet kunna erbjuda den åt mina läsare ändå.

Kom med och fira!

Jag vill härmed så här officiellt och fint inbjuda alla mina bloggläsare till

SLÄPPFEST

för att fira att min fjärde fantasyroman Anaché utkommit!

Dag: 20.9.2012
Plats: Fastslås då vi ser hur många som anmält sig (men hur som helst blir det i Helsingfors centrum)
Tid: Antagligen kl 17 (ev 18)

Det bjuds på uppläsning, bokprat, bubbelvatten, kanske en matbit och så lottas ett speciellt pris ut bland alla som köper boken! En liten dedikation får man naturligtvis på köpet om man vill.

Kan du som tror dig vara på väg vänligen anmäla dig i kommentarsfältet till detta inlägg (håll anmälningarna just här och inte i senare inlägg, så jag kan hålla reda på dem). Du får gärna ta med dig en eller flera vänner, skriv bara i din kommentar hur många som är på väg.

2012-08-19

Glömde bort det viktigaste

Oj herregud.
Jag har ju glömt antologitexten. Den som jag skrev om här. Den som har deadline 31.8. Den.

Jag låg här i sängen och tänkte på texter, och på jobb, och att jag har Tidspiraten-texter som faktakollats som jag måste titta på nästa vecka, men att annars är det inte så farligt att jag är sjuk bara jag blir frisk till London. Och så mittiallt: PANG. Hjärtat skuttar till av stress när jag inser: jag har ju glömt texten jag skulle skriva.

Jag hade något slags (mini)genombrott och tydligen tyckte min hjärna att jaha, nu är vi klara med det här då, och stuvade undan alltihop i en kista på vinden. Genombrottet betydde ju bara en idé, en tanke, inte att texten är skriven! Inte alls.

Hjälphjälphjälp.

Jag känner mig dessutom så okreativ just nu. Ganska tom efter allt Anaché-jobb. Har inte mycket bensin kvar i tanken. Nu får jag försöka starta skrället ändå. Glömmer ju bara från gång till gång hur man gör.

Söndag i sängen

Jag ligger i sängen och dricker chaite med honung. Läser Mia Skäringer och Eld. Det är grått ute, 18 grader. Sonen är ute med sin far i trädgården, leker med sin "kakkoo" (=traktor). Jag ligger här för att kurera förkylningen. Den åttonde för i år. Den som måste bort innan fredag då jag skall till London. Jag har varit sjuk en gång i månaden sen sonen började hos dagmamma. Min mamma är orolig för att vi har mögel i huset när vi är sjuka så ofta. Kanske vi har det. Men jag tror inte det är orsaken. Alla barnen hos dagmamman var sjuka. E blev sjuk. Jag blev nyst i ansiktet varje dag = jag blev sjuk. Konstigare än så är det inte. Barn är sjuka 30% av tiden, läste jag någonstans. Och jag har tydligen bara noll motståndskraft, trots jogging och hund (man skall ju hållas friskare om man har hund).

Dagarna bara glider ihop när man är sjuk. Man är inte ute, så vädret spelar ingen roll. Man gör det samma varje dag: försöker orka leka lite med barnet, läser, dricker varmt, försöker komma ihåg att gurgla med saltvatten. Jag ligger här och tänker på det: att i morgon kommer att se rätt lika ut. Sonen är några timmar hos dagmamman, det är enda skillnaden. Det finns något tryggt i det. Samtidigt får det mig alltid att känna att livet bara glider förbi i ett hav av näsdukar och tupplurar och halstabletter. Speciellt när man är sjuk borde man få trycka på paus: nu pausar vi dethär livet tills jag är frisk. Sen kan vi fortsätta. Okej?

2012-08-17

Mammas lediga dag

Superdag igår.

Barnet och barnafadern besökte storstan och farmor. Jag fick jobba, städa och slöa i solen helt i egen takt. Huset blev supersnyggt - och ingen råddade det genast. Jag jobbade jättebra. Och såg på trash-TV: Rachael Ray lagade mat, kockaspiranter tävlade i Master Chef Australia och folk blev smala i Biggest Loser. Ah...

På kvällen tänkte jag att dagen varit så perfekt att jag nog inte borde gå ut med hunden, för nåt kommer att gå på tok. Men hon behövde ju en promenad, så vid åtta gick vi ut.
Tio minuter in i promenaden började det hällregna. Och regnade tills jag kom hem, då det slutade. Jag blev våt och kall och oroade mig för mobilens väldfärd (hade den ganska oskyddad i byxfickan). Mobilen klarade sig, men jag fick ont i halsen. Nå, det var en bra dag ändå!

I och med att familjen kom hem först på morgonen sov jag till klockan nio i morse, med små avbrott men dock. Vet inte när jag senast lyckats med det konststycket. 2009?

En mycket utvilad mamma skall dessutom på trädgårdsfest idag! Kan det bli bättre?

2012-08-16

Här hör jag hemma

Vi har gav upp mycket då vi flyttade till Karis.

Närhet till våra vänner, våra familjer. Tillgång till ett stort urval bra restauranger. Nätverk. Finfin shopping.

Igår gick jag ut på en skogspromenad med hunden. 15 minuter från vårt hus plockade jag omkring en liter blåbär och vildhallon.

Nu sitter jag ute i vår trädgård mitt i arbetsdagen. Har just ätit lunch, och nu avslutar jag med det här:



Nu skall jag fortsätta arbetsdagen ute, under parasollet.
Jag skulle nog inte byta.

2012-08-15

Fantasy som rollspel

Jag har lagt The Wise Man's Fear åt sidan. Eventuellt bara för tillfället, eventuellt för gott.

Orsak: De senaste hundra sidorna eller så har känts precis som ett rollspelsäventyr. Och det är inte vad jag vill ha ut av mina fantasyböcker.

Det fanns ett avsnitt mot slutet av den första boken The Name of the Wind som var lite likadant. Men då tänkte jag att det kanske var ett led i författarens försök att få fram sanningen bakom hjältemyten och att han bara inte helt lyckats.

Sen läste jag att böckerna utspelar sig i en värld han utvecklat för rollspel, och var inte direkt förvånad.

Men nu är det för mycket av det. Språket är fortfarande bra och så, men all logik har försvunnit ur berättelsen. Hjälten blir utsänd på små questliknande äventyr av just den typ som man upplever då man spelar rollspel, och som är helt utan underbyggnad i berättelsen. Liten spoileralert: En mycket rik man anställer vår hjälte för att genom sånger och brev fria till en kvinna den rike är kär i. Okeeej, hjälten är ett musikaliskt wunderkind så jag kan ännu köpa det här, om och motvilligt.

Men sen vill rikemannen ha iväg vår hjälte, som i rollspelstermer än en bard med lite magiska förmågor, för att leda ett band legosoldater då de skall röja rövare från vägarna. WTF? Vilken lord skulle på allvar skicka iväg en bard han anställt för några veckor sedan på ett sånt uppdrag? Det är så långsökt att det inte är sant. Men just den typen av logik har man i rollspel (och där köper jag den helt, kom ihåg att jag gillar Dungeons&Dragons).

Jag faller helt ut ur världen, all dramatik Rothfuss byggt upp, och tappar intresset. Bye bye Kvothe.

Det drar ihop sig...

Vi pysslar med det allra sista på Anaché nu. Sidnummerfonten, finputs på baksidestexten, sånt. Med "vi" menar jag ju min redaktör och grafiker, jag bistår mest med besvärliga åsikter.

Boken går i tryck alldeles snart! Idag? I morgon? Magen skrynklar sig av spänning. Jag erkänner. Pulsen hoppar lite extra. Anaché! Till tryck ska du min flicka, det är som att åka in till BB, nu skall du äntligen ut i världen!

Lista nr 2

Mammastolthetslista:


  • E, 22 månader gammal, kan bokstaven O och eventuellt också J. Han kan peka ut J i böcker vi läst, och O var som helst.
Och detta var en så stor grej för mig att det bara blir en punkt på listan!

2012-08-14

Healthy snack? Inte om man äter hela burken...

Nu knarkar jag.

Dessa.

Where have you been all my life?
Guud så gott. En burk är sex portioner, står det på hemsidan. Muahhahhaa. Jag har just klämt i mig en burk.

Lista nr 1

Saker jag tänker göra i London, förutom delta i hederslunch och diplomceremoni:


  • Beskåda utställningen om Victoria i Kensington Palace
  • Dricka te i Orangeriet utanför
  • Äta två jättelångsamma engelska frukostar
  • Handla på Hobbs
  • Besöka Leighton House
  • Äta indiskt
  • Besöka Europas största bokhandel, Waterstone's Piccadilly (jag dräglar vid blotta tanken!)
  • Eventuellt klämma in ett stort leksaksvaruhus för presentinköp
  • Eventuellt också en utställning med balklänningar på Victoria&Albert
Hinner jag med allt detta på just under 48 timmar, tro?

Jag & Cyndi

Jag har sprungit så kort tid att jag inte med bästa vilja i världen kan påstå att jag får nån endorfinkick ännu.

Men i morse sprang jag iväg med solen i ögonen och Cyndi Laupers "Girls just wanna have fun" i öronen. Och då kunde det inte hjälpas att jag hade ett leende på läpparna. Hittills har jag sprungit utan musik, men nu hade jag underbar åttio- och nittiotalspop på mobilen och det var faktiskt mycket roligare att springa. Hammertime!

2012-08-13

Läppar röda som blod

Era listförslag är super! Ge gärna ännu fler. Jag tror jag skall lägga upp några av dem här på bloggen.

Idag har jag varit på blixtvisit till Hfrs. Hunden opererades för två veckor sen (liten, godartad växt) och idag skulle stygnen tas bort. Före veterinärbesöket hade jag lite extra tid och då gick jag in på Stockmann och provade ett rött läppstift. Jag är absolut ingen läppstiftsperson (klarar mig fint med läppglans), men jag har en klänning med retro-känsla som absolut kräver en rödmålad mun. Nu letar jag efter en röd färg som skulle passa både mig och klänningen.

Det är bara det att jag har mycket ljus hy. Och som sagt är mycket ovan vid att ha röda läppar. Så jag behöll läppstiftet på. För att se om jag kunde vänja mig under dagens lopp. Trots att jag kände mig som en clown (flickan lade nog på läppstiftet mycket noga, men jag tycker hon målade munnen lite väl stor och konturerna blev lite kladdiga). Och trots att färgen skar sig med de kläder jag hade på, och trots att klockan var nio på morgonen och det kändes lite väl tidigt för knallrött läppstift.

Jag kände mig lite som en lady of the night, om jag skall vara ärlig.

Dessutom fick jag väldigt brått då jag skulle iväg hemifrån, och upptäckte för sent att alla kläder jag dragit på mig var mycket skrynkliga. Så det såg också ut som om jag sovit i mina kläder. Kände mig alltså på alla sätt billig.

Men det var väldigt många karlar som plötsligt ville byta några ord med mig. På tåget och så där. Håh håh. Är allt som behövs rödmålade läppar?

Önskar att jag vetat det för tjugo år sedan.

2012-08-12

Listmania

Jag älskar listor.

Det är mitt sätt att organisera lifvet. Listor på vad som måste göras, inhandlas, städas, packas - och så stryker man över det som är gjort. Det ger en underbar illusion av ordning och kontroll.

Idag känner jag ett enormt listbehov, men vet inte vad jag skall göra en lista över. Några förslag?

2012-08-10

Skriva svårt

Jag har blivit ombedd att skriva en text till en antologi. Jag tänker i det här skedet inte nämna vad det är för en slags antologi, det är ju inte jag som är redaktör för den, jag vet inte hur den planerade utgivningen ser ut osv. Deadline är i slutet av denna månad.

Jag har våndats över den här texten hela sommaren. På många sätt är det den svåraste och viktigaste text jag någonsin försökt skriva. Jag har gjort anteckningar. Skrivit många starter. Skall jag närma mig ämnet så här, eller kanske så här? Jag är inte essäist. Jag har ingen erfarenhet av att skriva den här typen av texter alls. Ibland funderar jag om jag är rätt person för jobbet. Men jag har en erfarenhet som jag tycker att är viktig. Som borde få höras. Så jag har fortsatt försöka ändå. Vid något tillfälle kom jag på ett alternativ som kändes vettigt, men jag visste ändå inte hur jag skulle närma mig texten. Hur få med allt viktigt. Hur göra texten berörande, intressant och inte trist.

Så låg jag i Es rum häromkvällen och lyssnade på Märta Tikkanens sommarprat som podcast. Den som har hört det, eller läst något av Märta, förstår ironin i att DÅ, då när jag låg där i mörkret med ett barn som huffade och puffade och hade svårt att somna, då kom jag på ett sätt att ta mig an temat. Det var nästan så att jag skrattade högt. Märta skulle ha begripit.

Så fort E somnat rusade jag in på mitt rum och skrev ner det jag kom ihåg. Och nu har jag en väg in. Men bara det: en väg in. Det är fortfarande en svår text. Den kommer att kräva mycket ansträngning. Jag hoppas slutresultatet är värt det.

2012-08-09

Vad är urban fantasy?

Ni som är nyfikna på urban fantasy, vill veta mer om vad det är eller hur några av veteranerna på området tänker, ta en titt på Geek&Sundrys nya show, Story Board.

Läst

Oj då, gårdagens inlägg blev över en dag det tredje mest lästa inlägget på den här bloggen genom tiderna. Och det som ligger överst är det här inlägget som det fortfarande länkas till, tack vare Amandas blogg. Där ser man hur det går när man äntligen vågar skriva om något lite personligt (och kanske provocerande). Det konstaterade nördgurun Wil Wheaton i tiderna. När han slutade försöka verka cool och blev äkta istället, fick hans blogg ett enormt uppsving. Och hans skrivförmåga förbättrades också, säger han.

Nu hamnar jag till och med i radio på grund av det här. Igen... Jag ber om ursäkt ifall ni håller på att tröttna på att höra på mig :-)

Val värda att tänka på

Minna skriver ett svar på mitt förra inlägg som jag känner att jag behöver svara på lite utförligare.

Mitt syfte med inlägget var att kritisera de röster som säger att bara mamman kan vara viktig för barn då de är små, och att pappa och barn inte kan knyta an på samma sätt som mamma och barn, bland annat på grund av amningen. Detta är ju helt klart ett falskt påstående. Min avsikt var inte att kritisera de som inte valt eller kunnat välja lika som vi. Däremot tycker jag att det är viktigt att fundera över sina val och hur och varför man väljer som man gör.

Till exempel: Jag känner många familjer där mamman valt att ta ut all föräldraledigheten och också vårdledighet för att hon vantrivs med sitt jobb. Jag känner inga familjer där pappan stannat hemma av samma orsak.*
Tycker män generellt sett så mycket bättre om sina arbeten än mammorna? Eller är detta bara en rätt mammorna tar sig? Jag vet att det också ofta handlar om ekonomi, javisst. Men inte i samtliga fall, och ekonomin kan inte alltid få väga tyngst.

Man skall välja de roller och uppgifter man har i familjen för att man vill, inte för att man är man eller kvinna. Man skall också vara medveten om de konsekvenser dessa val för med sig. Den som bara satsar på försörjningen, vare sig det är pappan eller mamman, löper risken att marginalisera sig själv i familjelivet. Och till exempel inte få delad vårdnad vid en skilsmässa, för att han (eller i få fall hon) ändå ju inte är så mycket med barnen, och "inte är så bra på det där med att ta hand om dem". Medan den som inte bidragit till försörjningen kan stå där utan pension osv vid skilsmässa eller dödsfall.

Ja visst, för de flesta känns det fånigt att bolla med dessa "tänk om" -scenarier. Det är ju nu som gäller. Nu som jag vill vara med mina barn.
I vårt fall vill båda det, nu.



*Jo nu kom jag på en bekant familj i Sverige som valt så av den orsaken. Så okej, en.

2012-08-08

Pappas pojke

Nu skall jag skriva om en sak det sällan talas högt om.

Vår son E föddes med kejsarsnitt. Det betydde att medan jag låg på uppvaket låg han i sin pappas famn och såg in i sin pappas ögon. Det betydde också att det var pappa som fick byta blöjor i början, och göra det mesta bärandet.

Es pappa tog ut all sin pappaledighet genast. När den var slut såg han till att jobba hemifrån så mycket det bara gick (han har en egen firma). E var, om jag minns rätt, omkring två månader när hans pappa för första gången måste vara borta över dagen. Jag var nästan i panik: hur skall jag sköta barnet ensam!  (Hur bra som helst gick det ju, såklart.)

Över huvud taget har Es pappa tagit hand om honom precis lika mycket som jag. Han har jobbat hemifrån då jag var föräldraledig, tagit obetald semester och han tog ut pappamånaden. Vi har turats om att ta vaknätter. Vi har båda burit och tröstat och bytt blöjor och lekt.

Det första ljud E rörde huvudet mot var sin pappas röst.

I den ålder då de flesta barn blir mammiga blev E mycket, mycket pappig. Pappa fick inte försvinna utom synhåll. Så fort pappa kom in i rummet började E gråta och klänga på honom. Om pappa var på jobb kunde E krypa fram till hans arbetsrumsdörr och gråtande hänga på den tills jag öppnade och visade att nej, pappa är faktiskt inte hemma. Pappa kunde inte göra något i t.ex. köket för E skulle bara vara i famnen.

Han sade ändå "mamma" först.

Jag helammade i sex månader och ammade totalt sett ett år. Så alla dessa insändarskribenter som skriver i tidningarna om hur mamman och barnet får ett speciellt band för att mamman ammar, och att pappan inte duger att ta hand om barnet då det är riktigt litet kan slänga sig i väggen.

Dessa skribenter kan också skriva sånt som att det är mamman som burit på barnet och genomgått förlossningen så nu är det mamman som förtjänar att vara närmast barnet. Med vilket de menar i princip utestänga pappan så att mamman blir viktigast.

Klart att det går. Men vem vinner på det? Inte barnet.

Jag vet att vi har haft det oerhört fint som kunnat ordna på det här sättet. Det är verkligen inte alla förunnat. Men det är inte heller en självklarhet att det är mamman som skall vara hemma. Och det är inte en självklarhet att det är mamma som är viktigast för barnet.

E är inte förtvivlat pappig längre. Men pappa är nog fortfarande bäst. Om man är riktigt trött eller sjuk eller så. Eller om mamma är orättvis, då gråter man och ropar på Daddy. Mamma får gå ensam på WC, men då pappa gör det står E ofta utanför dörren och gråter.

Det här är inte för att jag är en dålig mamma. Det här är för att jag är en utmärkt mamma, som kan stiga åt sidan och ge pappa plats.

Men jag får se medaljens baksida också. Den papporna oftast får leva med.

Nyligen vaknade E från sin dagssömn och jag gick in i hans rum för att plocka upp honom. Hans pappa kom samtidigt in för att säga hej. Då fick jag inte längre röra E. Han bara grät och skulle upp i pappas famn.

Då gick jag ut en liten stund. Och sväljde några tårar.

Så jag får betala ett pris. Men jag tycker att det är värt det. Det är värt det för att få ha en pappa i familjen som inte är marginaliserad. En pappa som tar lika mycket ansvar som jag. Som tycker att det är självklart att han skall göra det. Och att se dem tillsammans, E och hans pappa, och se hur E dyrkar sin far, ger mig så mycket.

2012-08-07

Fina tassar

På FB fick jag uppmaningen att köpa en present till mig själv för att fira att jag sänt in korrekturet.

Så idag gjorde jag det. Med besked. SPA TREATMENT FTW! Jag skall bli så fiin så fiin om fötter och händer lagom till IBBY-konferensen i London. För DET är jag värd!

2012-08-06

Guldvisp

Men vet ni vad jag gjorde idag?
Mitt livs mest lyckade majonnäs. Tjock, fluffig. Som... guld. Den i hemgjord coleslaw och så grönpepparkryddad rostbiff till = bra start på veckan!

Back to work

Nu är då semestern slut och jag borde sparka igång både mig och skrivandet och bloggen igen. Idag skulle jag göra det sådär symboliskt och fint med att städa mitt arbetsrum och sköta en del administrativa grejor, men istället har jag klippt håret och handlat mat och sånt. Jaja. I själva verket har jag alltså jobbat mindre än under semesterns sista dagar då jag ägnade mig åt korrekturet. Men i morgon är också en dag. Bloggen blir inte speciellt igångsparkad den heller, för huvudet är tomt på bra inläggsidéer. Helgen gick i läsandets tecken, så jag kan i alla fall rapportera följande om The Wise Man's Fear: den är nog välskriven och så, men lite mer stora äventyr skulle jag vilja ha ut av den, speciellt som serien handlar om byggandet av hjältemyten. Nu bara myglas det på universitetsnivå, vilket är alldeles väl beskrivet men känns lite... smått.


2012-08-03

Korrklar! Eller på Kokkoladialekt, gorrklar

Nu är jag färdig med korrekturen! Riktigt på riktigt! Så där att jag inom en timme tänker befinna mig på Karis postkontor och skicka iväg bunten. Nästa gång jag återser Anaché är det förhoppningsvis i tryckt form...


Fasicken så jag pynjat och fixat med det här manuset. Dubbelkollat och trippelkollat. Aktat mig för finlandismer (finns säkert ändå flera kvar). Flera par ögon har korrekturläst. Ändå svär jag på att det första jag ser då jag slår upp den färdiga boken är ett korrekturfel, för så lyder Korrekturlagens första paragraf.

Nu blir det veckoslut och ledigt och The Wise Man's Fear (det får nog bli den ändå...) och spring och sol och sen på måndag tänker jag på höstens vidare arbete. Men inte nu!

2012-08-02

Slutet på sommaren-läsning

Jag dinglar Wise Man's Fear framför näsan på mig själv. Så fort jag fått korrekturet klart skall jag få sätta igång med den. Nej! Med Eld! Jag skall ju sitta i panel i Göteborg med Bergmark-Elfgren och Strandberg samt Lene Kaaberbøl. Jag har just läst första delen i Kaaberbøls Vildhäxa-serie.
Nej förresten, först skall jag läsa ut Kaj Korkea-ahos kommande roman som jag fått i manusform (skall samtala med honom på Helsingfors bokmässa). Ja och så har jag ju Palimpsest på hälft, och lite kvar i Kelly Links novellsamling, och så de två nya Valente-böckerna och allt det andra jag beställde från Amazon sist... Och så borde jag verkligen läsa om Fru Sola inför mötet med Irmelin Sandman-Lilius på Hfrsmässan.

Aj aj. Jag borde visst klona mig.

2012-08-01

Augusti är du redan här?

Inte så mycket att komma med just nu faktiskt. Läser, springer och korrekturläser. Där är väl det. Kondisen HAR faktiskt blivit bättre redan. Jag är inte fullt så heffaklumpig när jag tar mig fram. Och jag njuter av att störtsvettas - det hade jag aldrig trott om mig själv. Mitt i allt är det här med att träna (usch, jag tycker egentligen inte om ordet) såpass icke-motbjudande att jag idag bläddrade i Medborgarinstitutets höstkatalog och funderar på både Zumba och Pilates-kurser i höst...

På måndag är "semestern" över. Men skillnaden mellan semester och jobb är för mig rätt glidande. Jag kommer att göra det sista på korret, antagligen, läsa en provöversättning av några kapitel av Anaché till engelska, läsa The Wise Man's Fear (del 2 av The Kingkiller Chronicles av Rothfuss), fortsätta att besatt läsa gamla inlägg på Rothfuss blogg och - ja. Springa.