0% and counting

Igår insåg jag: nu har jag skippat alla anspråk på att göra något vettigt.

I början av semestern hade jag Planer. Det skulle städas det ena och det andra där hemma och på stugan. Skrivas nya texter, noveller och kanske roman och antologitext också. GÖRAS. Här skulle det göras.

Nu har jag gett upp alla såna planer. Pjah. Skriva romaner kan man göra en annan gång. Faktiskt. Jag läser så mycket jag kommer åt, The Name of the Wind och Kelly Link och Hemmets Journal och Allers. Slöar i solstolen. Träffar lite vänner ibland. Tar ett dopp fastän vattnet är lite för kallt för min smak. Handlar på sommartorg och grillar och äter jordgubbar och plockar blåbär med sonen. Blåbär är det bästa han vet. Bättre än jordgubbar. Tur är det, eftersom blåbären fås gratis i skogen.

Jag har slutat ha koll på vad det riktigt är för veckodag och om det inte var för sonens rutiner skulle jag inte veta vad klockan är heller. Min minilaptop visar konstant att den har 0% batteri kvar: så känner jag mig också. Noll procent, och det är OK just nu.

Men springer gör jag. Faktiskt. Eller, att kalla det för att springa är nog att ta i. Jag intervalltränar: går en minut, joggar en minut. Jag tänker inte säga hur långt (=kort) jag "springer" eller hur länge det tar mig. Men i alla fall: jag gör det. Idag femte dagen i rad.