En vän till mig fick igår veta hur väldigt lite man förtjänar på att skriva böcker på svenska i Finland.
"Men varför vill så många bli publicerade då man inte kan leva på det?" frågade hon häpet. Och lade till en undring över varför just jag vill skriva då det inte är ekonomiskt lönsamt.
Det var en intressant fråga, för jag har faktiskt aldrig ställt mig den förut.
Varför vill så många bli publicerade?
De flesta vet nog inte hur väldigt lite pengar det inbringar. Men framför allt är behovet av att bli hörd mycket stort bland människor.
Man kan också vända på frågan, så här: Varför skapa konst om ingen någonsin ser den?
Konst handlar ju om kommunikation. Tycker jag, i alla fall. Visst kan man tala om l'art pour l'art, konst för konstens egen skull. Det finns konstnärer som arbetar så, som skiter i om de når ut till någon annan.
Men från början har jag velat bli publicerad med det jag skriver, utan att jag ägnat pengarna en tanke. För mig skulle det kännas meningslöst att sitta och skriva för skrivbordslådan. Jag vill nå någon med det jag skriver, om det så bara är en handfull läsare. Texten börjar leva på allvar först då den når sin läsare. Jag tycker inte heller att jag kan bli bättre på det jag gör om texterna bara får förtvina inne i datorns filer. Och mycket av skrivandet handlar för mig om att utvecklas, bli bättre på mitt hantverk, hela tiden nå djupare och högre. Jag är en väldigt oambitiös människa på de flesta områden, utom då det gäller mitt skrivande - där är jag ambitiös till tusen.
Sen vill jag ju gärna kunna leva på att skriva, men enbart för att ha möjlighet att fortsätta skriva. Där kommer ju också en önskan om publikation in - för lite inkomst bringar det ju, även om det till största delen är indirekt i form av stipendier, priser och möjligheter till betalda uppträdanden och så vidare.
Att skriva skapar mig och mitt liv. Jag kan inte tänka mig att existera utan att skriva. Och därför vill jag bli publicerad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag antar att det som förbryllar mig mest är hur lite författaren förtjänar per bok. Det är ju DU som skrivit boken, gjort det absolut största arbetet, utan dig skulle boken inte existera. Författaren borde få minst hälften av priset som man köper boken för.
SvaraRaderaJo, det är det ju många som tycker... Kanske en av orsakerna till att självpublicering blir allt vanligare.
RaderaKan hålla med om det du säger. Inte gör man det för pengarna, även om man gör det för pengar. Alltså för att kunna leva på skrivandet. Och allra mest för nånslags kommunikation. Tycker jag. Man har nåt att säga och om man kan formulera det så att nån vill publicera, då är det ju fint. Och sen får man hoppas att det man vill säga faktiskt går att förstå.
SvaraRaderaJo, det hoppas man ju. Men alltid är det NÅN som förstår...
RaderaJag tror det bidrar att det finns en viss blåögdhet om böckers livslängd och genomslag.
SvaraRaderaJag tror att många tror att om de bara skrev en bok så skulle alla defintivt förstå vilka storslagna personer de var och dessutom skulle de ha skapat något bestående.
Vilket i det första fallet är lite överdrivet och i det andra direkt felaktigt. Visserligen lämnar man ju ett spår efter sig på nationalbiblioteket men det gör man ju med sitt examensarbete också.
Som sagt tror jag inte det gått in i bokkonsumenternas skallar vilka konsumtionsvaror böcker är numera.
Men att resonera såhär leder ju till ett ganska märkligt vi- och demtänkande så det borde jag kanske lägga av med.
U.J.
Jag kan fortfarande bli chockad över hur kort livslängd böcker har.
RaderaMen jag tror ändå hårt på att det innebär något bestående då man skrivit en bok. Spår på nationalbiblioteket, ja, men också i bortglömda skolbibliotek, dammiga lager och privata bokhyllor. Och, om du ursäktar min romantisering, i människors hjärtan :-) Jag menar, det att en tonåring nu läser Underfors, blir påverkad av boken, kanske gör något livsval lite annorlunda på grund av det, väljer att läsa boken för sitt framtida barn eller bara föra vidare något som fastnade i hens hjärta då hen läste boken... Tanken svindlar, för mig i alla fall.
Ja, och så talar böcker med varandra genom litteraturen. Lewis läste Nesbith och det blev en ingång (ursäkta uttrycket) till Narnia. Gaiman läste Lewis och någonstans påverkade det nog Coraline. Nu är ju detta böcker som tillåts leva kvar lite längre men litteraturen är en ständig stafett.
SvaraRaderaVad jag menar är väl ungefär att många som tror att de skulle skapa något beständigt inte reflekterat över hur mycket mer skeptiska de blir inför en bok när den är 3-5 år gammal. (Här finns det kanske tröst för jag tror att det är en starkare tendens med väldigt omtalade böcker.) Vi och dom igen alltså. Inte riktigt bra av mig.
Men det måste vara stort att kunna ha sina böcker i ett antikvariat där de kan ge en lycklig överraskning till en intet ont läsande ungdom. (Bortsett då från svedan i att någon har lämnat dem ifrån sig.)
U.J.